Byrån

Den här berättelsen utspelade sig vid den tiden då Sverige befann sig högkonjunktur, det mest spektakulära genom tiderna, nämligen sent 1980-tal. Det mesta blomstrade under denna relativt korta men desto mer intensiva period. Det gällde också PR-branschen och PR-byrån som denna berättelse kretsar kring.


Kapitel 1

De smala benen låg korslagda, nonchalant vilande på en hög med papper på det till bredden fyllda skrivbordet. På den ena foten vippade den högklackade svarta pumpsen i takt med P1s taktfasta signaturmelodi till Godmorgon vardag. Röken från den långa och bruna More- cigaretten ringlade sig sakta iväg längst det rymliga rummets bokhylleförsedda väggar. Det ceriseröda läppstiftavtrycket på cigarettens munstycke matchade exakt de avbitna naglarnas kulör.

På skrivbordet låg ett första utkast till lobbyingkampanj för Svenska Päls, en branschorganisation för Sveriges pälsproducenter. Barbro Gradin sköt upp de rödbågade, facettögonliknande glasögonen och ögnade igenom texten. Tog sig ännu ett bloss och blickade eftertänksamt ut mot bakgårdens blekgråa husfasader.

Det här var Barbros första riktiga lobbyinguppdrag. Ett delikat ämne, som hon tog på allra största allvar. Trots högkonjunktur hade pälsbranschen sedan några år haft en motig tid. Den framväxande skaran av djurrättsaktivister hade fått för stort spelrum och förde enligt branschen fram argument som var helt upp åt väggarna.

Barbro viftade bort en svärtad lock från sin panna. Ett litet leende for förbi hennes rödmålade läppar när hon kom att tänka på sin tid på "Sopis" i början av sjuttiotalet. Barbro hade aldrig varit rädd för att utmärka sig och det gjorde hon redan då när hon i rävpäls och hatt gjorde entré bland Palestinasjalar och näbbstövlar.

Leendet försvann snabbt när hon kom att tänka på hur hon faktiskt hade blivit behandlad under åren på Socialhögskolan. En behandling som kunde sänka den mest självsäkre och som idag definitivt skulle klassats som mobbning. Nu var det 1989 och Barbros inställning till att bära päls hade väl inte ändrats nämnvärt även om hon för tillfället inte hade någon i sin ägo.

I själva verket var det här kanske inget drömuppdrag, men det var ett lobbyinguppdrag. Hennes allra första riktiga. Barbro fick helt enkelt bita ihop i kampen för Svenska Päls, även om just denna måndagmorgon kändes extra trögstartad.

Lite kaffe skulle kanske få igång kreativiteten, tänkte hon, medan hon fimpade sin till hälften rökta cigarrett. I det trånga pentryt, stod en halvfull kanna kaffe på väg att brännas till grynig gröt. På griffeltavlan var det med spretiga bokstäver kluddat "från 6.30" . Det betydde att chefen som vanligt kommit till jobbet ett par timmar före de allra morgonpiggaste och gärna ville få det framfört ännu en gång.

En unken doft av det vidbrända kaffet slog emot Barbro när hon satte ner sin spetsiga näsa i kannan. Men okej, det fick duga som uppiggande elixir denna gråa höstmorgon. Hellre det än att behöva sätta på nytt kaffe. Barbro brukade försöka undvika teknisk apparatur i största allmänhet och husligt arbete i synnerhet. Dels var hon inte det minsta intresserad, dels kunde det ha en skadlig inverkan på det intellektuella tankearbetet.

Barbro och hennes sambo Sven åt ofta ute, i den mån de sågs över huvudtaget framåt kvällskvisten. Barbro var annars en mycket upptagen kvinna, ständigt på språng mellan föredrag, egenhändigt hopsatta kvällskurser för hobbyinformatörer och det krävande arbetet på Byrån. Några barn hade det aldrig funnits plats för i hennes karriär. Brorsbarnen dög gott och väl att skämma bort. De hade dessutom lämnat kladdstadiet så att man nu kunde ha ett intellektuellt utbyte med dem.

Barbro trippade på sina decimeterhöga klackar tillbaks till sitt arbetsrum, som nu hjälpligt hade hämtat sig från morgoncigarettens förorening. Den svarta kjolen böljade sig runt de smala benen när hon satte sig tillrätta i stolen. Dock inga fötter på bordet denna gång. Nu skulle det arbetas.

Det var inte utan att hon kände en viss vånda inför uppdraget "Svenska Päls". Hur välformulerade argument Barbro och informatören från branschföreningen än hade snickrat ihop tillsammans ringde djuraktivisternas slagord ändå i hennes öron.

Golvgallret skär in i minkarnas tassar. Rävarna kan bara ta ett steg i vardera riktningen i sin bur innan det snart är dags för avlivning med elanslutning.

Det var svårt att få dessa argument att blekna. Men det ska gå, tänkte hon. Lyckades hon skulle hon förmodligen ha lyckats med ett av de svåraste lobbyinguppdrag hittills. Det fullkomligt drösade in motioner om djurhållningsfrågor men hennes erfarenheter från riksdag och departement skulle komma väl till pass.


Kapitel 2

Det gick som en tromb genom den smala korridoren. Barbros pappershög, den som låg längst ut i hörnet på skrivbordet, fick sig en ordentlig vindpust och de nödtorftigt ditsatta meddelandena på anslagstavlan fladdrade till när en kort man, något kutryggig med välansat lockigt rödlätt hår, svischade igenom avdelningen, på väg till sitt rum.

Jens Willers, chef för avdelningen Samhällsinformation, var väldigt försenad idag. Normalt brukade han infinna sig på kontoret senast 06.00 på morgonen. Bland annat för att undslippa de hemska köerna från Täby, där han bodde. Då kunde han dessutom lämna byrån redan vid tvåtiden för att hämta sin son. Fort som fan, svischade han även då genom korridoren, innan någon hann stoppa honom.

Jens Willers var en mycket effektiv och energisk man som inte förspillde tid på onödigt tjafs. Idag måste han vara om möjligt ännu mer effektiv eftersom han skulle förbereda ett möte med Svenska Kärnavfallsförvaringen, SKAF. Ett mycket intressant uppdrag om det blev av. En ansenlig mängd kärnavfall skulle placeras i Jokkmokks kommun, vilket redan mött en hel del protester. Tills nu hade man försökt hålla projektet hemligt men viss information hade börjat läcka ut. Därför gällde det att mildra skadan så fort som möjligt.

Som van lobbyist med politisk erfarenhet från regeringskansliet kände han ingen tvekan inför att ta sig an uppdraget. Tvärtom var det ett perfekt case att fylla meritlistan med eftersom det var av mycket kontroversiell karaktär. Byrån hade dessutom inte haft så många lobbyinguppdrag att skryta med på sistone. Visserligen hade de just nu också Svenska Päls, men den uppgiften såg Jens snarare som Columbi ägg än ett regelrätt uppdrag. Däremot såg han inget hinder i att Barbro hade lagt vantarna på det uppdraget, särskilt som hon kontinuerligt kunde mjölka pengar ur det.

"Möte!" Jens Willers, som normalt sett ägde en ganska pipig röst, fick ta till brösttonerna för att kalla till sig de övriga gruppmedlemmarna till den sedvanliga veckosammankomsten. Det dröjde inte länge förrän Olle Nygård stod i dörröppningen.


"Gomorron, gomorron, chefen. Allt väl?" smattrade han medan han tog plats i den kraftigt nedslitna skinnsoffan, som man kunde misstänka hade haft sin rättmätiga plats i Jens forna ungkarlslya.

"Så väl det kan bli, denna ruggiga morgon", replikerade Jens Willers, ivrigt fladdrande med sin asktyngda cigarett. Han hörde till den skara som i princip aldrig fimpade sina rökverk om ingen försiktigt påpekade att det var dags. Dessa veckomöten blev för de i gruppen ingående medlemmarna därför en stund av spänd förväntan inför var askkorven skulle hamna denna gång.

Nu troppade den ena efter den andra medarbetaren långsamt men säkert in i det alltmer rökskadade arbetsrummet. Bengt Stenlund slog sig snabbt ned på ena kanten av Jens skrivbord, ryckte åt sig en av chefens cigaretter och började bolma så där som endast ovana rökare gör.

In trippade också Barbro, under kvittrande tillrop, främst riktade till sin favorit och självutnämnde "låtsasman" Bengt, som för ögonblicket hade något annat i tankarna och därför gav ifrån sig ett obegripligt muttrande till svar.

Sist in kom överste tillika exadjutant Urban Lagervall. Han stannade till på tröskeln, slickade på ena långfingret och strök det längst med det högra ögonbrynet. Därefter nickade han majestätiskt åt var och en i rummet medan han trängde sig ned mellan Olle och Barbro i skinnsoffan.

"Då kanske vi kan starta mötet", muttrade Olle med ett menande ögonkast åt Urban.

"Jajamensan", replikerade Jens glatt.

"Jag kan glädja mina vänner med att vi har ett nytt uppdrag", fortsatte Jens. Hans ekorrögon plirade som de alltid brukade göra när det var glada nyheter på gång. Alla mötesdeltagare tycktes vakna upp ur sin dvala och nästan resa sig ur sina stolar av förvåning och glädje över den positiva informationen.

"...på gång alltså. Vi har ett nytt uppdrag på gång in", förtydligade Jens medan han kom på sig själv med att faktiskt nästan fimpa i askkoppen.

Barbro och Olle sjönk genast tillbaka i den kroppsformade soffan. Som obotliga optimister hade de nog faktiskt trott att det äntligen var dags för ett stort och fett uppdrag att sätta tänderna i. Jens såg besvikelsen i sina medarbetares ögon och skyndade att rätta till sin otydlighet.

"Med nittionio procents säkerhet har vi uppdraget. Det återstår bara ett par småsaker som måste klaras ut."

"Som priset då eller?" inflikade Bengt, med ett sarkastiskt leende på läpparna.

"Ja, priset är en komponent", fick Jens tillkännage.

"Men kan vi inte få höra vad det är för en kund, eller är det också en liten detalj som återstår?" frågade Barbro, något irriterat.

"Ja, kan ni gissa? Det är vår gamle vän SKAF! De har lite nytt kärnavfall som de måste bli av med och Jokkmokk ligger för närvarande farligt nära till. Planerna är redan igång med kommunen. Det var dock inte meningen att ortsbefolkningen skulle få reda på det än. Men det verkar som att någon journalist på lokalblaskan där uppe fått nys om planerna och börjat läcka information."

"Det låter som ett bråttomuppdrag", påpekade Olle, lite eftertänksamt.

"Ja, det är så in i helvete bråttom. SKAF måste få ut kontrainformation så fort det bara går. Jag räknar med att de bestämmer sig för oss senast i slutet på den här veckan", replikerade Jens, återigen viftandes med en cigarett som borde fimpats för ett bra tag sedan.

"De borde väl vara glada, de där i Jokkmokk, att få ta hand om avfallet. De tjänar ju pengar på det." Barbro var på det där förnumstiga humöret. Om hon själv hade fått välja hade det inte varit någon tvekan om att välja pengarna framför miljön.


Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Gisela Zeime 09 maj 2003 12:00