När vänskap funnes....

Jag trodde inte att det skulle komma redan nu. Jag
trodde att det skulle komma ungefär när alla började
få barn. Men det är karriären som är roten till det
sorgliga. Och den hade jag på något sätt inte riktigt
trott på.

När jag första gången sommarjobbade på min mammas jobb
när jag var sjutton - i tre veckor - blev jag förfärad
över hur trött jag var när jag kom hem. Och jag anade
för första gången att jag kanske varit lite odräglig
då jag tyckt att det var en nästintill övermäktig
uppgift att plocka i diskmaskinen, när man hade ett
biologiprov att plugga till.
Och jag väntade väntade på att veckorna skulle ta
slut.
Nu har jag jobbat i snart ett år, nästan i streck.
Jag vill inte kalla det karriär, men något sådant är
det väl.
Och det är på bekostnad av vänskap.

Jag har börjat dela in mitt liv i epoker, på ett
uttalat sätt. Förut fanns det väl epoker som
lågstadiet och mellanstadiet, men allt var i alla fall
Almungeskolan och barndom.
Nu har jag epoker som min tonårstid med gänget och min
ungdomstid på nationerna.
Och så här i efterhand har dessa epoker ett
nostalgiskt skimmer. Det var då man satt en hel dag på
Värmlands nation med fornisländska paragrafer
uppslagna och bara fikade med olika vänner och bekanta
som droppade förbi under sju timmar. Det var då man
var kollektivt förälskad i sin teatergrupp och
kreativt olyckligt förälskad i någon alldeles för
overklig ung man. Det var då man skrev dikter och
romanförsök och vägrade läsa tidningen och titta på
Rapport. Det var då man inte visste vilka av vännerna
som skulle få snabbvalen på ens telefon.

Det är nu man sitter med sin kalender och funderar på
hur man ska hinna och orka träffa alla man tror att
man vill träffa. Och sen säckar ihop framför en tom
fredag och funderar på om man ska ta tvättid då eller
ringa några och fråga om de vill komma på middag och
vilka skulle det i så fall vara och då måste man ju
diska i två timmar först och vika ihop kläder och
lägga i garderoben.
Och förresten så är jag dödstrött. Dricka vin? Vadå,
jag vill väl inte vara bakfull heller en av dom två
dagar i veckan då jag har chans att kunna känna mig
lite pigg.
Värker, värker, värker, gör min stressade
musarmsnacke.

Jag har börjat kolla på Vänner. Det har jag aldrig
gjort förut. Förut var jag för rastlös för att följa
serier och så tyckte jag mest att det var tråkigt och
dumt.
Men nu kollar jag allt oftare på något som egentligen
inte påminner mig om något jag varit med om, men
kanske ändå.
För förut var vänner något som rann genom ens liv
naturligt, som sköt upp och var där, som vävdes ihop
med ens vardag. Nu är vänner ett projekt, en
anteckning i kalendern.
Och jag saknar er. Jag saknar oss. Jag saknar det jag
nu har med kärleken, som jag då saknade - det
naturliga och självklara, det kontinuerliga, det
ständigt pågående.
Förut var det kärleken som kom som en hastigt
uppskjutande kolum, kort på en lång tidsaxel. Nu är
det vännerna som ploppar upp här och där på en fika,
en middag, och ytterst sällan mer än tio minuter i min
telefon.

I min lägenhet är jag ganska ensam och trött.
I mitt tillfälliga trapphus känner jag inga.
Jag tänker att när vi flyttar nästa gång och ska ha
inflyttningsfest, då ska jag sätta upp lappar i hela
kvarteret och skriva "Kom hem till oss - det säger jag
inte bara för att ursäkta att vi kommer att spela
jävligt hög musik och stimma till tidig dag - det säger
jag för att jag vill ha ett sammanhang och en
gemenskap igen". Men när jag hör någon i trapphuset,
väntar jag tills det blir tyst, innan jag smyger ut
med mina sopor.

Av Anna Holmström 06 maj 2003 15:22