En natt som andra

Hon kämpade för att hålla ögonen öppna. Tröttheten kändes blytung och inbjudande. Bara några minuter till, sedan skulle filmen vara slut.
När eftertexterna började rulla reste hon sig med en djup suck. Hon började säga något, men en gäsp hindrade henne. Han tittade frågande på henne.
- Nu går jag och lägger mig, fick hon till slut fram.
- Ja, jag kommer snart. Jag ska plocka undan lite här, svarade han.

Hon skyndade sig att borsta tänderna och tvätta av sig resterna av sminket. Redan inne i badrummet började hon klä av sig. Väl inne i sovrummet hade hon fått av sig alla kläderna. Snabbt gled hon ner mellan lakanen.
Jag måste somna nu, tänkte hon medan hon sträckte sig efter klockradion, kvart över ett - då får jag sova i fyra timmar om jag somnar nu.

Hon hörde hur han öppnade dörren till sovrummet. Nej, redan!?, tänkte hon och hennes hjärta började slå hårt. Lugn, bara lugn. Låtsas sova. Hon koncentrerade sig på hjärtat för att få det att slå långsammare. Hon drog djupa, långsamma andetag för att lura honom att tro att hon redan somnat.

Hon låg med ryggen till, men hon hörde hur han klädde av sig. Klädesplagg efter klädesplagg som noggrant viktes och lades på stolen. Hon lyssnade till det försiktiga smygandet fram till sängen. Kände en kall vindpust mot sin rygg när han drog undan täcket. Inom sig upprepade hon sitt mantra: Lugn, lugn, lugn...

Han hann knappt lägga sig till rätta innan händerna började pocka på hennes uppmärksamhet. Han sa hennes namn lågt. Hon koncentrerade sig på andningen. Jag sover, jag sover. Han kyssten hennes nacke. Lät händerna vandra över hennes kropp. Han upprepade hennes namn. Hon kämpade emot impulsen att vrida sig undan hans händer. Ligg stilla, sov, sov, sov. Han reste sig på armbågen, lutade sig över hennes axel och såg forskande på henne.
- Jaså, har du somnat redan? Han lät hånfull. En lätt vindpust i hennes ansikte.
Han blåste på henne. Ingen reaktion. Hans hand fortsatte sin vandring över hennes kropp. Ner till hennes underliv. Hon bet ihop tänderna. Hårt. Upprepade mantrat: Lugn, lugn, lugn...
Han lutade sig lite mera över henne och tittade stint på henne medan hans hand vandrade uppåt, mot hennes bröst. Väl där stannade han och lekte med hennes bröstvårta. Han log ett snett leende.
- Kom igen nu då! Sluta fjanta dig.
Hon rörde sig inte. Hans fingrar masserade hennes styva bröstvårta. Det ilade i hennes underliv. Hon hatade det. Det äcklade henne. Hennes kropp äcklade henne. Den svek alltid. Den reagerade alltid, trots att hon inte ville.

Hon tänkte panikslaget på hur tiden gick, hur lite sömn hon skulle få om han inte lät henne vara. Hans fingrar fortsatte känna på henne. Grävde sig in mellan hennes lår och försökte föra in ett finger i henne. Ilskan bubblade upp. Han förstod aldrig. Han brydde sig aldrig. Ofrivilligt vred hon sig undan.
- Jaså, du sover inte? Fortfarande lika hånfull.
- Sluta! Jag vill inte. Jag ska upp tidigt och är jättetrött. Låt mig sova. Snälla?
Hennes röst var till en början hård och kall, men allteftersom hon talade mjuknade den. Hon vände sig över på rygg och såg bedjande på honom.
- Bara en liten stund, svarade han och sänkte sig ner över hennes bröst. Samtidigt lät han handen återgå till hennes underliv. Han masserade henne hårt. Hon var torr och det gjorde ont. Hans läppar mot hennes bröst fick henne att må illa. Hon vände sig häftigt ifrån honom.
- Nej, jag vill inte!

Han sa ingenting. Tystnaden sänkte sig. Tung. Syret verkade ha tagit slut i rummet. Hjärtat rusade i hennes bröst. Hon knep ihop ögonen och väntade. Så kom det hon väntat på. En hård armbåge i hennes rygg. Och så en till.
- Skit i det då, för i helvete! Din jävla hora! Du kan bresa för alla andra, men inte för mig inte!
Ännu en hård knuff med armbågen.
- Men sluta, suckade hon och knuffade tillbaka.
Han tog tag med båda händerna mot hennes rygg och vräkte in henne i väggen. Hon slog i näsan. Metallisk smak i munnen.
- Du ska ut härifrån!, skrek han. Ut!
Han klev ur sängen och drog henne i armen.
- Ut härifrån säger jag!
- Men snälla, sluta. Sluta.
Hon var för trött egentligen för att orka med det här. Hennes protester var svaga, kraftlösa. Han drog upp henne på fötterna. Hon snubblade till. Han föste henne mot sovrumsdörren.
- Ja, jag lägger väl mig på soffan då. Sluta knuffas, jag kan gå själv, sa hon uppgivet.
- Du ska inte sova på någon jävla soffa, du ska ut härifrån säger jag ju! Ut! Din jävla hora!
- Vadå ut? Ut ur huset?! Men jag har ju inga kläder! Hennes protester blev alltmer högljudda.
- Här! Den kan du sätta på dig, men sedan ska du ut. Hör du det, ditt jävla luder!
Han tryckte en t-shirt i hennes hand, tog tag i hennes arm och drog med henne ut i hallen.
- Jamen, var ska jag ta vägen?
- Inte fan vet jag. Gå in till stan eller gör vad fan du vill. Gå och knulla någon för i helvete!
Han föste ut henne och drog snabbt igen ytterdörren. Hon hörde hur låset vreds om.

Tystnad. Igen. Det var kolmörkt ute. Tidig höst. Gruset skar som knivar mot hennes bara fötter. Förvirrat tog hon några steg från dörren. Vid garageuppfarten fanns en stor sten. Fallna löv låg kring hennes fötter. Hon satte sig ner och stirrade på löven. Röda. Gula. Stenen var kall och obekväm mot hennes underliv. Hon såg sig generat omkring. Tänk om någon kunde se henne! Tur att det är mitt i natten, tänkte hon lättat. Ingen som såg, ingen som visste hennes skam. Hon började fundera på att gå hemåt, in till stan. Det är ju natt, det är väl inga i farten nu, tänkte hon hoppfullt, men avbröt sig själv. Det var ju löjligt att ens tänka tanken. Utan kläder, så långt hemifrån. Det var inte ens värt en seriös tanke. Hon ändrade sittställning med en suck. Hjärnan kändes tom. Hela hon kändes tom. Ett skal utan innehåll.
Tvivlen kom krypande. Var det fel av mig att säga nej? Varför vill jag inte? Jag älskar honom ju, varför kan jag inte ge honom det han vill ha?

Stenens kyla fick känseln att försvinna. Jag kommer att få blåskatarr, konstaterade hon. Fötterna kändes stora och klumpiga av köld. Hon tryckte fotsulan mot gruset. Först kändes det inte alls, sedan kände hon smärtan stråla upp mot smalbenet som små nålar. Hon sneglade försiktigt mot sovrumsfönstret, väntade på att lyset skulle tändas där så att hon visste att han var på väg att släppa in henne. Sedan insåg hon att han aldrig skulle avslöja sig så. Han skulle överraska henne. Få henne att känna sig tacksam, istället för arg och förödmjukad. Faktum var att hon inte var arg längre. Förödmjukad, ja. Men hon hade bara sig själv att skylla. Hon borde lyssna mer på honom. Hon borde ge honom den kärleken han förtjänar. Det var fel av henne att neka honom något som han hade all rätt att begära av henne. Hon skulle aldrig göra om det. Hädanefter skulle han få sin vilja igenom. Det svor hon dyrt och heligt på.

Hela huset var mörker. Dörren förblev stängd. Låst. Tiden gick. Hon hade ingen aning om hur länge hon hade suttit där hon satt. Tillräckligt länge för att tappa känseln. Tillräckligt för att vara genomfrusen. Läpparna och låren var blåa, händer stela. Hon iakttog huset, blicken gick från fönster till fönster, dörr till dörr. Hade inte den andra ytterdörren - den som nästan aldrig användes - blivit upplåst tidigare under dagen? Kunde den vara olåst fortfarande? Hon bestämde sig för att se efter. Försiktigt reste hon sig upp. Det gick som tusen nålar genom hennes fötter när hon tog första steget. Hon föll nästan ikull. Gruset knastrade under henne. Nervöst såg hon sig omkring. Med alla sinnen på helspänn fortsatte hon fram till dörren. Hon tittade stint in genom fönstren för att se om han stod där och bevakade henne. Ingen var där.
Hon darrade när hon sträckte ut handen för att känna på dörrhandtaget. Lika mycket av rädsla som av köld. Långsamt tryckte hon ner det. Ett djupt andetag. Slutna ögon. Hon drog dörren lätt emot sig. Den gav efter. Dörren var öppen.

Hon tvekade länge innan hon började smyga mot sovrummet. Att gå in utan att ha blivit insläppt av honom var fel. Det visste hon. Det kunde förstöra allt. Men kylan blandad med värmen fick henne att huttra och hacka tänder. Hon måste få värma sig. Med armarna hårt knutna framför sig beredde hon sig på ilskan. En fot framför den andra. Handen på ännu ett dörrhandtag. Ett två tre... Hon blev stående en stund i dörren. Något vred om kniven i hjärtat. Han sov... Som ett litet barn låg han där. Han hade gett henne en t-shirt att skyla sig med, låst henne ute i kylan - och gått in och lagt sig för att sova. Ilskan blossade upp, men hon svalde den snabbt. Hon förtjänade det här. Det här var inte mer än rätt. Tårarna hotade svämma över, men hon svalde dem också. Du tycker bara synd om dig själv, din falska jävel.

Plötsligt längtade hon så enormt mycket efter att hans förlåtelse. I det här ögonblicket hade hon kunnat göra vad som helst för att glädja honom, för att bli älskad igen. Med klumpiga rörelser krängde hon av sig tröjan och lade sig ner i sängen. Först på kanten, för att inte väcka honom. Men det dröjde inte länge innan hon inte längre kunde motstå frestelsen att värma sig mot hans kropp. Han vaknade till, vände sig om och tittade förvånat på henne. Hon höll andan. Såg honom i ögonen. Slog ner blicken. Flackade. Hon visste inte vad som väntades av henne nu. Han log.
- Oj, jag somnade visst, sa han med ett skratt.
Hon log tveksamt till svar. Han sa inget om hennes kyla. Han sa inget om det som hänt. Istället såg han henne i ögonen samtidigt som han förde in handen mellan hennes lår. Hon slöt ögonen, bet ihop tänderna och tvingade sig att sära på benen. Kom igen nu då. Slappna av och gör det han vill. Det förtjänar han efter det här.

När han var färdig rullade han av henne, vände ryggen mot henne och sa godnatt. Hon låtsades lägga sig till rätta så att hon kunde vrida på huvudet och se vad klockan var. En timme att sova...

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Camilla Ström 05 maj 2003 10:14