En död varg

Någonstans långt in i Värmland,
där Sverige fortfarande är gammalt,
hyrde jag och Ramona
ett litet hus vid en sjö,
under den tid på året,
då människan är som äldst

Vi brukade, på kvällarna
vandra, och vända vid horisonten,
myggorna slog sig blodiga mot
våra ögonbryn, och ibland
såg vi en varg på avstånd,
han, som kanske var en hon
tycktes acceptera oss
i sitt land

När vi kom hem om kvällarna
sa du att mina andetag doftade av
Lagerbergs myggolja,
och att augusti
är smekningarnas månad,
och att smekas av en insjö
en månad som denna
kanske är det högsta goda

Du berättade att människan
inom sig bär föreställningen
om en morgondag
Och om den oförtjänta förhoppning
som finns i denna föreställning

I vargars land finns ingen morgondag
där finns bara nu
och nu är smekningarnas tid

På kvällarna tog jag fram gitarren,
vi drack vin och fyllde våra vener
med Håkan Hellström
och ett ständigt förbannat
tempo

Som om inget annat kunde vara

Du förstår, sa du
vi måste borra oss ned i vartenda
skrymsle av våra svarta själar,
slå sönder ett hotellrum,
och skjuta ett djur,
ja, vi måste skjuta ett djur

Jag spelade ryska folksånger på gitarren,
Ramona visade sina bröst,
och jag tänkte
att allt är bara nu,
och aldrig mer

Det hände i augusti,
den månad då människan är som äldst
Ramona och jag i en stuga i Värmland
vid en sjö i det gamla landet,
och en död varg
som gjorde oss till människor

Av Mattias Alsander 02 maj 2003 15:04