Vanillin och cigaretter

Jag kan inte med säkerhet placera mitt allra första minne.

Kanske var det lördagsmorgnarna i den gröna soffan med svensktoppen på radio och bruset från dammsugaren i periferin. Jag minns lugnet och de klara, ljusa färgerna ifrån snön utanför och mammas dammtorkning och ljudet från hennes tofflor när hon vandrade omkring och gjorde fint.
Det var tidigt och jag tror att jag älskade det.

Jag minns lukten av hennes cigarettpaket, hur jag älskade att stoppa näsan i det och dra in tobaksdoften i lungorna.
Jag minns att hon brukade röka under fläkten med farmor och jag minns att jag och syster sov i mammas och pappas säng och hur jag brukade ligga kvar och känna mig övergiven där i utkanten av sängen när mamma vände ryggen till.

Jag minns en gång när jag inte ville sluta gråta, när pappa ryckte in i vad jag trodde var kriget, det var väl någon återträff för värnpliktiga och jag satt i köksfönstret och såg honom försvinna. Jag minns att mamma kramade mig och gav mig bullar med mjölk. Det var flätade längder, inte runda.

Jag minns mig själv på övervåningen och bråket nedanför, jag minns bilfärden gatan ned och mammas nya lägenhet, jag minns att det var spännande, det var mörkt ute och jag fick inte gå ända hit.

Vanillinsockret stod i skåpet ovanför bänken bredvid spisen. Jag brukade klättra upp där när pappa försvann ned i källaren för att elda. Jag klättrade på skåplådorna.
En burk var röd och en burk blå och jag kunde inte läsa ännu så ibland chansade jag på den röda burken och fick den beska smaken av bakpulver på tungan.

Jag minns min ångest när jag lärt mig läsa och upptäckte att jag aldrig mer skulle kunna komma att titta på bokstäver eller ord igen utan att se vad de stod för.
Att inte kunna se dem som bara streck igen. Pappa upptäckte mig aldrig i vanillinsockerskåpet.

Jag minns mig och systern i badkaret på övervåningen, när det fortfarande stod där. Jag minns att slangen lossnade och vattnet rasande började spruta överallt. Jag minns hur vi skrek och hur pappa räddade oss genom att stänga av kranen. Vi hade batteridrivna lampor i garderoberna som man tände genom att trycka på. Jag minns kojorna vi byggde där inne.

Jag minns kvällarna framför teven då jag somnade, man sov så bra i den där soffan, och hur pappa bar mig till min säng. Jag tror att jag fortfarande sov i bäddsoffan i rummet längst in på övervåningen.

Jag minns att min pappa var starkast i världen. Jag minns en födelsedag i bäddsoffan då jag hörde dem komma i trappan och jag redan var vaken. Jag var morgonpigg och jag försökte låtsas sova tills jag inte längre stod ut.

Jag kommer ihåg de tidiga morgnarna när jag klev upp och gjorde välling till mig själv av varmt kranvatten innan resten av familjen vaknat. Jag minns att jag hade en blå nappflaska och drack ur den länge.

Jag minns kikhostan med skräck. Jag minns pappa som höll fast mig och mamma som hällde hostmedicinen i munnen på mig med en stor plastsked. Jag tror att jag egentligen tyckte om smaken. Jag minns samma procedur inne på toaletten när det var dags att borsta tänderna. Jag var ett envist barn.

Jag minns att jag fortfarande fick vara barn.

När jag fyllde fem år slutade jag dricka välling. Den morgonen var det sol ute. Jag sov i pappas säng, men mamma var för längesedan borta. Jag mådde bra då. När jag vaknade senare var jag sjuk.

På gården lekte alla barn från dagis men jag satt inne i soffan och tittade på för jag hade feber. Jag tror att jag kräktes. Jag vet inte var mamma var den dagen, hon hade redan försvunnit nästan helt då.

På lasarettet gav de mig en plastmugg för urinprov och jag vägrade så pappa lovade mig en leksakshäst men jag vägrade ändå. Vi fick med oss en rondskål hem men det blev liggande oanvänd inne på toaletten till jag en dag försökte spola ned den i rena vansinnet.

Ett tag målade jag nagellack i hörnet av toaletten, ena dagen rosa, andra dagen vitt. Det var bakom tvättkorgen och pappa blev arg när han upptäckte det.

Vi kallade min sjuka för födelsedagssjukan, det var längre in i sommaren och systern och jag gick på trottoaren och drog löv ifrån buskarna. Ingen av oss fick födelsedagssjukan igen.

Vi lekte vattenkrig på dagarna och blev aldrig förkylda. Vi klättrade i träd, kröp under järnvägshusen och sålde hemmagjord saft till gamla tanter ifrån trottoaren där vi också hade kapplöpning.

Under syrenerna gjorde vi kojor. Vi hade filtar och jordsoppa och små penntroll i plast som syster sydde kläder åt. Vi byggde saker av cernitlera och åt fågelfrön till vi kräktes. Jag hade ett genomskinligt paraply med rosa pantern på.

En dag tog jag min sparbössa och stoppade den i en plastpåse, jag skulle gå till banken där mamma arbetade och sätta in pengarna. Vägen var längre än jag trott och jag var rädd för att bli rånad på alla mina sparade slantar så jag vände och sprang hem igen, det rådde en total avsaknad av vuxna i världen. Pappa fanns någon annanstans.

Jag tror att själva livet började framför teven en mörk höstkväll. After Eight med konserverade päron i vardagsrummets ljussken. Hon och pappa satt i soffan och vi låg på golvet, fnittrande och försökte minnas namnet.

Hon sa att hon fick ont i huvudet av vårt pianospel men vi förstod aldrig att det skulle komma att vara permanent. Svärtan skulle flytta in senare och bli mer påtaglig men mindre medgörlig.

Jag fick vattkoppor på vintern och en pysselbok som tröst. Den älskade jag. Jag fick också ett ärr på magen, men det är borta nu.

Innan dess skelade jag och kräktes av huvudvärken på dagis. Jag snurrade några varv med gungan och spydde under en gran. Jag fick åka till den stora staden och det stora sjukhuset och operera.

Jag var fem år och träffade en vän som jag glömt namnet på men det fanns ett lekrum och jag fick en alldeles ny och gul Pippi-bok. Sköterskan var snäll och hade ett flygplan som skulle tanka i min arm tills jag somnade.

Min nya vän låg på andra sidan av rummet jag vaknade i och pappa satt bredvid med vita kläder och såg konstig ut. Vi hade ett eget sovrum jag och han och efteråt fick jag äta i matsalen för första gången på länge och det var äcklig mat.

Vi tog den gröna Volvon hem och jag kräktes vid vägkanten. Jag fick inte bada och ögonlocken varade ihop på morgnarna men jag hade inte särskilt ont i huvudet längre.

Jag gock till förskolan första dagen tillsammans med mamma i en blå klänning med prickar. Jag tyckte inte om barnen. Jag tyckte att de levde om för mycket och en av dem sprang runt och rev ned saker ifrån hyllorna. Hon slogs och fick inte vara med de andra. Jag lekte inte med någon av dem efter skolan, på dagis kanske, men aldrig hemma. Jag tyckte inte om att leka med andra.

Jag och en pojke jag kände på dagis hittade på ofog varje dag. Vi rymde till tjärnen och hällde gammal avslagen öl i ansiktet på alkisen som sov i lingonriset och vi eldade döda fåglar vi hittdae i containern. Jag bad pappa att inte berätta för Britta. Jag vet inte riktigt vad som kan hända då och jag var rädd.

Det finns ett fotografi av mig på en asfalterad garageuppfart. Det är i färg och daterat. Jag hade mina hästar i händerna och det okammade håret på ända. Jag skulle önska att det var åttiotal men det är det inte. Det är nittioett.

Jag grät dagen och kvällen innan första dagen i den riktiga skolan. Jag kunde inte sova. Pappa kramade mig och sade att det gick bra och det gorde det. Fröken var snäll och jag var duktig och kunde läsa. Jag ville inte gå hem när dagen var slut. Jag trivdes bättre där.

Vi åkte till Brittas mamma på sommaren. Det var en ö utanför västkusten, där fanns bara några få träd och gräset var redan sönderbränt. Om man tyckte att det såg lite risigt ut blev Britta jättearg, så jag sade ingenting. Jag tror att hon fortfarande anser att jag är söt.

Inne i huset bodde Brittas mamma och pappa på olika våningar. Det fanns heltäckningsmattor i alla rum och Brittas mamma rökte inomhus. Inte förrän senare kunde jag identifiera doften.

Jag tyckte att havet var skrämmande och lite ruskigt. I hamnen och längs färjeläget stank det av rutten och bortglömd fisk. Små, grå räkliknande varelser simmade under fötterna på oss när vi satt på träbryggan och stirrade ned i vattnet.

Ibland flöt en trasig manet förbi. De var för det mesta blå och ofarliga. När man skulle bada måste man akta sig för röda maneter som bränns eller krabbor. Man måste akta sig för att få det salta vattnet i munnen också, det smakade illa men det fanns gott om det.

Sötvattnet var dyrt. De hade knappt råd att vattna rabatterna på ön så allt hade torkat sönder, det var juli och varmt.

Vi fick inte leka vattenkrig här, vi måste fiska krabbor istället eller göra något annat. Om man ville fiska krabbor kunde man krossa en blåmussla och fästa litet av köttet vid en klädnypa som man har knutit en tråd runt. Sedan var det bara att stoppa ned klädnypan i vattnet nere vid klippblocken och vänta. Krabborna var små och ruttnade i hinken efter några dagar, de efterlämnade febriga mardrömmar om hämnd.

Vi sov i ett gammalt ombyggt hönshus och det växte björnbärssnår runt knuten. Sommarnätterna var mörka och ljudliga, det blåste för jämnan och jag tänkte på drunknade barn.

En dag nere vid stenstranden snubblade jag och skrapade knät, jag grät och syster tog mig på ryggen och balanserade på de stora stenarna hela vägen upp till husen. Hon var spinkig men stark, hon hade alltid varit stark. Hon var lite längre än mig och hade mörkare och tjockare hår. Det var lika bångstyrigt som mitt.

Hon hade utslitna gymnastikskor med gula ränder, de vita sockorna var dragna en bra bit upp på den bruna vaden, hon hade några gamla sårskorpor på knäna och en del små vita ärr. Hon var en amason i fräknar och blå shorts.

Av Lo Eri 28 apr 2003 14:40