I Israel jagar ingen upp sig

När jag lämnar västerlandet ser jag reportrar som lämnar ögonvittnesskildringar om Irakkriget till en vettskrämd publik som är övertygad om att kriget står för dörren för dem. Experter, som själva har svårt att hålla gråten borta när de tar bort ett plåster, står på rad med utlåtanden om kryssningsmissiler och massförstörelsevapen som värsta teknikporr.

Då känns det skönt att åka till Israel. Där är det i alla fall lugn och ro. Israelerna kan hantera stress. Saddam må vara fan själv och han kan återigen skjuta missiler, men folk vägrar jaga upp sig. Israelerna är i huvudsak judar från arabvärlden, fatalismen ligger inbäddad i kultur och religion och avståndet mellan araber och judar är ofta slående kort.

Hur hanterade israelerna kriget? Man gjorde det onormala till det normala och lät det opåverkbara sköta sig självt. Alla är fullt medvetna om världsläget, riskerna, smärtan hos offren, men man försöker fortsätta leva sitt liv.
På tv intervjuades en arabisk far som bor i Jaffa med sina fem barn och är granne med ett batteri Patriotmissiler. Är han rädd, är han panikslagen? Hans enda kommentar var: "Vem ska betala mina förstörda fönsterrutor när dessa missiler avfyras?"

Han kan inte påverka Scud-missilerna, som tvingar fram att Patriotmissiler måste avfyras för att rädda livet på hans familj och alla andra. Tron att ödet är bestämt av högre makter fungerar bättre än Prozac och Zoloft.

Plötsligt kommer "höjd beredskap" i radio och tv. Det är kodordet. En ren julhandel utbryter, eftersom det går åt vatten och konserverad mat i skyddsrummet. Jag går till en stormarknad där det bunkras. Några ryska ungkarlar anser att två plattor Fanta, fem-sex helrör vodka och ett par burkar inlagd gurka är receptet för överlevnad. De hunsade makarna tar nu chansen att köpa det deras hustrur vägrat dem förut. En karl som har armarna fulla med turkiskt kaffe möts av kommentaren: "Så när Saddam försöker gasa ihjäl oss, då tänker du koka kaffe?" Där stöp det. Vid nästa hyllrad står en rödmosig äldre herre med en kartong Merlot och försöker övertyga sin barska hustru: "Men, snälla rara, det kan ju bli ett väldigt långt krig!"

De hektiska dagarna före kriget ska skyddsrum iordningställas. Nu har alla en ursäkt att gå till en kompis och ta en bärs. Fixandet av skyddsrummet blir en liten fest, man äter ihop, skrattar, dricker vin, äter oliver och hyllar livet.

Timmarna innan kriget kommer råder "högsta beredskap", stridsflyget råmar genom den månljusa natten, dånet när ljudvallen bryts, och några tror att Scud-missiler börjat slå ned. De river upp skyddsmaskpaketen som alla har och trycker av atropininjektionen, motgift mot nervgas. Och eftersom alla människor som tar motgift inte har något att motverka, hamnar de på sjukhus.

Slutet? Israels egen Lasse Berghagen, Dodo, samlar ihop alla dessa i en tv-show för att berätta om deras hallucinationer när de var stenhöga på motgiftet, hela publiken skrattar häcken av sig, det ena dummare än det andra, och oron, skräcken och rädslan försvinner i en ocean av uppsluppenhet och livskraft.

Lärdomen är enkel. Vi ska aldrig ge vika för ondskan, men vi måste leva och hedra livet. Duka ett bord, bjud in en granne och skruva upp en kork. Skicka in pengar för att hjälpa och påverka det du kan påverka i stället för att fundera över om Saddam placerat mjältbrand i Konsums ost.

Av Jan Kallberg 24 apr 2003 09:50