Den Andra Chansen

Ni vet alla hur det funkar. När du växer upp genom livets olika stadium så bildas bilder av dig själv, i din egen hjärna, och i andras hjärnor. Så uppstår ditt rykte, en allmän termometer på vem du är, som i många fall kan få rent förödande konsekvenser för ditt livs utveckling längs vägen. Svaret på frågan om vem du är kan te sig mycket olika beroende på vem man frågar. Vidare kan rykten se helt olika ut, trots att de har samma utgångspunkter, beroende på inställningen gentemot den beryktade personen. Detta är något som har att göra med social rang. Om en person har hög social rang, kan en egenskap vara positiv, men hos en människa med låg social rang kan samma egenskap ses som mycket negativ.

Jag hade aldrig särskilt bra rykte under större delen av min pregymnasiala uppväxt. Jag stod aldrig i hög social rang, ingen såg upp till mig och jag var inte särskilt ball. Det är inget det grinades över, det var ett faktum som man fick lära sig leva med. Känd för misstagen, snedstegen och grodorna. Jag var någon, ur ett negativt perspektiv. När man lär sig leva under ett sådant paraply får man vissa omständigheter inpräntade. Det spelar ingen roll vad man gör eller säger, för du är redan på botten, ur ditt perspektiv. Man blir lierad och polare med folk av samma inställning.

Ens rykte och sociala rang cementeras av glappkäftiga gamla barndomsfiender, som självklart hör till de mer populära. De roar sig med att snacka skit om dig, och hitta på nya rykten om vilken nörd du är. Och visst, vissa skulle kanske aldrig palla något sådant. Själv fann jag friheten i det. Jag tog mig friheten att ge fingret till vem jag ville, bete mig som ett as mot folk som jag tyckte att det inte spelade någon roll vad de tyckte, eftersom de säkert redan kände Erik genom allt som sades. Jag var fri, fri från det sociala tvånget. Jag kände inget tvång att vara slickig mot allt och alla, jag behövde inte anpassa mig efter någon allmän klädkod och jag behövde inte vara på ett visst sätt. Jag kunde göra vad fan som helst, tyckte jag, för jag stod med benen fastkedjade i botten på den sociala burken. En människa vars person aldrig skulle komma att vinna anseende eller aktning.

Men som bekant så växer man ju, och med åren så byts ju omgivningen ut. Man byter skola, byter klass och vips så har de gamla lirarna i gamet försvunnit, och in på arenan kliver helt nya ansikten. Och en dag kom den så. Den ödesdigra, men av många avgudade, Andra Chansen. Erik började gymnasiet, och vips hamnade han i en klass full av folk från Uppsalas förorter på landsbygden. Människor som aldrig hört talas om honom, som bildade den lovprisade EGNA uppfattningen. Han fick en andra chans, men han tog den inte, han behövde inte ta den, den serverades honom på silverfat och trycktes in i munnen på honom.

Erik blev populär, Erik fick respekt,
Erik blev någon, i positiv mening.

Och då plötsligt inser man det som man inte får inse när man hade den inställningen jag lärt mig ha se ovan. Ingenting är omöjligt. Allt beror på hur du själv agerar, du formar själv ditt liv och andras effekter på det är endast marginella, om du besitter Viljan, Kraften och Styrkan. Så kastas man in i den sociala rangpyramid man kämpat för att hålla sin utanför. Man börjar bry sig. Bry sig om vilka man umgås med, vilka man syns med. Anpassa sig till spelets regler. Kätteri mot allt vad grundläggande Erikattityd heter. Plötsligt blir det viktigt vad den och den tycker om mig, och min verbala och praktiska frihet börjar dra sig allt närmare de ramar som andra satt för vad som är normalt och acceptabelt.

Jag vill inte vara såhär. Vad hände med Erik som sade allt som Erik ville säga, rakt i ansiktet på dem det berörde? Vad hände med Erik som gjorde som Erik ville, som inte tog hänsyn till något annat förutom att åsamka utomstående personer skada?

Och mitt i allt det här står den lille osäkre 17-årige pojken och gräver förtvivlat efter sin gamla ryggrad och sina gamla hederliga testiklar, i högen av det gamla ömsade skinnet.

Jag fick min andra chans, och nu står jag här. Jag har utvecklats i en riktning jag själv bannlyst, den utveckling jag allra minst ville bli utsatt för. Min självbild stämmer inte längre överens med hur jag vill vara. Jag har utvecklats förbi mitt ideal och blivit något annat. En halvmesyr.

Jag arbetar effektivt för att bli kvitt dessa nya insiktens bojor. Jag drar mig tillbaka, inåt. Pratar bara med dem jag känner lust att prata med. Inget löst kärringbabbel, som ändå bara är menat som en tungkyss i häcken. Jag dissar folk som jag egentligen inte har något emot, bara för att göra det. Jag nedmonterar mig själv, det jag som uppstått genom andras dumma föreställningar om vem jag är, bilden av Erik.

Jag är på väg neråt. Mot botten.

En sådan där som ingen var dum nog att se upp till.

Och jag känner hur det klarnar.

Jag blir mig själv igen. Utvecklas tillbaka, till grunden.


----

Men tänk om...

tänk om jag hade lyckats...

nappa just den där bruden...hon den där...

ja, tänk om. Tänk OM.

Pucko.

Av Idioten Puckosson 24 apr 2003 10:41