Gode Gud, hjälp mig att bli bög!

"Gud är god. Han älskar dig precis som du är. Till honom kan du komma med alla bekymmer och alla är välkomna. Störst av allt är kärleken, glöm aldrig det!" Jävla skitsnack, tänker jag efter att under ett par år levt nära inpå en karismatisk del av en vanlig frikyrka. Fina ord, verkligen, men det stämmer ju inte. För det finns alltid en massa "men". Störst av allt är kärleken, MEN bara kärleken mellan man och kvinna. Kärlek mellan kvinna och kvinna eller man och man är ingen kärlek. Nej, det är ett påfund som du själv frammanat, förmodligen som följd av ett hemskt trauma som barn eller så är det djävulen som har förvrängt din skalle. Är du bög eller flata, så finns det bara en utväg: du måste sluta att älska.

"Japp, vi vill vara vän med alla, men är du bög eller flata, nja, då gäller andra regler. Då får vi panik och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. För du syndar mer än någon annan bara genom att vara homosexuell och vi befattar oss inte med syndare. Vi kanske kan be för dig. Vi lägger händerna på ditt huvud och så ber vi till Gud om att du ska bli botad. Helad. Eller, det kan ju gå över. Eller, du behöver ju inte ha sex. Det är ju inte den homosexuelle vi inte godtar utan det är det ni ! gör som inte är bra. Så kanske får du vara homosexuell men bara om du inte snuskar dig med andra av samma kön. Nej, för gör du det, då kommer du inte in i himlen och då är du större syndare än alla andra."

Inte allt för länge sedan hade jag en diskussion med en god vän. Vi var båda brinnande kristna och båda hade vi planer på att utbilda oss till pastorer. Han är snart färdigutbildad. Jag hoppade av och lovade mig själv att aldrig sätta min fot i kyrkan mer. Vi har ofta diskuterat homosexualitet och varje gång vi gör det hamnar vi i en situation då vi inte kommer längre. Det tar liksom stopp. Diskussionen kommer då in i ett läge där det handlar om övertygelse. Vår diskussion hamnade just där efter att jag känt mig tvungen att bli personlig. Kanske valde han att sätta stopp för att han någonstans kände att jag hade rätt.

"Tänk att Gud har sådant intresse i våran sexualitet", menade jag, "att han vill styra den. Men tänk dig själv, du som är nyförlovad. Du är så kär så att du spricker, du vill inget hellre än att bara vara tillsammans med din fästmö just nu. Du vill kramas, gosa, mysa. Du brinner av längtar. Tänk också att det finns människor som förnekar dig detta, som säger att du inte får älska, du får inte vara tillsammans med henne, för är du det är du en syndare. Det du gör är fult och inför gud, fel. Du om någon vet vad det innebär att älska, kan du tänka dig att leva utan det? Att tvingas välja bort kärleken för att andra menar att det är fel? Vad blir det för människa av dig då? Kärlek är människans viktigaste egenskap. Utan den blir vi bara tomma eländiga varelser, kalla, ondskefulla och hatiska. Hur kan du säga till någon att denne måste välja bort denna egenskap för att du ska se honom som "normal"? Hur kan du se någon i ögonen och berätta för honom att så måste det vara, annars finns ingen räddning hos gud, att han måste sluta upp med det han håller på med? Kan du neka en annan människa kärlek?"

Vi har inte pratat mer om homosexualitet sedan dess. Långt efter denna diskussion lärde jag känna mina två första homosexuella vänner. Innan kände jag inte en enda. Min väninna är idag lyckligt förlovad med en tjej och jag har aldrig sett henne utstråla sådan glädje och lycka sedan hon träffade sin kärlek. I mitt stilla sinne tackar jag en god gud, om han nu finns, för kärleken och för att han låter henne få uppleva den. Men känslan av att den gud jag tackar, inte är den samme som den jag en gång i tiden upphöjde så, är mer påtaglig än något annat. Det var på grund av detta jag svor att aldrig mer sätta min fot i kyrkan. För den guden som man tillber där, är inte en god gud som älskar alla, utan en gud som styr och ställer, som vill manipulera dig, som vill ha full insikt i ditt kärleksliv. Om man får tro hans så kallade barn, så är han sådan. En sådan gud vill jag inte ha att göra med.

Och jag bad några gånger under min svåra kamp för kärleken att gud skulle hjälpa mig att bli homosexuell. Att jag skulle kunna få ställa mig upp i kyrkan, mitt framför mina vänners ögon och säga att jag är homosexuell. Jag undrar vad som skulle hända då. Men fan så kul det hade varit!

Av Jesper Isaksson 23 apr 2003 14:32