En sport för nördar, inte kvinnor

Kvart över sju samlas laget vid schackklubben. Det är bortamatch och det tar två och en halv timme att åka till spelorten. Lag två, som samma dag ska spela i distriktsserien, samlas vid åtta. De har inte lika långt att åka. De flesta är trötta och somnar i bilen. Bara chauffören är vaken.

Klockan tio på morgonen startas klockorna. 40 drag på två timmar, sedan ytterligare en timme att avsluta partiet. Ett parti kan ta upp till sex timmar. Vi dricker mycket kaffe. Det gäller att piggna till, annars kan partiet vara över efter ett tidigt misstag. Ibland blir partierna korta; även mästare har blivit schack matt efter åtta minuters spel. Jag skyndar ut på en rökpaus och en gammal man, en feströkare som han kallar sig, säger:

- Det är fantastiskt egentligen. Inga schackpartier blir likadana.

En fotbollsspelare har sagt att fotboll inte är som schack. Skillnaden är att fotboll kräver fantasi - i schack räcker det att läsa en bok. Schackspelare håller förstås inte med. Visst finns det spelare i Elitserien som har lärt sig alla öppningar utantill och egentligen börja spela själva först efter tjugonde draget. Alla sporter tappar något av sin charm när målet bara blir högre rating och bättre tabellplaceringar. Spelet blir mekaniskt. En schackspelare ska studera teori för att lära sig spela utan teori, lär någon mästare ha sagt. Den som ägnar lite tid åt grundläggande läroböcker slipper gå i de vanligaste fällorna och kan därför utveckla sitt spel.

Långa perioder har det varit populärt att spela aggresivt. För ett par århundraden sedan attackerade både svart och vit omedelbart motståndarens kungsställning, eller fiendens som det ibland kallas. Men på senare tid har defensiva strategier på gott och ont blivit vanligare; spelaren försvarar sig i väntan på ett misstag av motståndaren.

Hur hamnade jag i den här ställningen? Jag frågar mig själv på schackklubben. Partiet är då oftast inne i det svåraste skedet. Jag försöker tänka igenom alla drag. Det kräver mycket tankemöda att hitta det bästa draget. Om ett sådant existerar, det vill säga. Det är teoretikerna oense om. Varför sitter jag här och anstränger mig en söndagsförmiddag - på vilodagen? Det är kanske just det som är tjusningen; schack är både jobbigt och roligt. En hobby som ofta fortsätter långt efter partiets slut.

Det sista partiet är inte slut förrän kvart över fyra. På pizzerian analyseras partierna.

- Vad hade hänt om du hade flyttat damen till H4 istället? Tur att vi inte har ett bräde med oss. Då hade vi aldrig kommit hem.

Själv minns jag knappt mitt eget parti. Efter maten väntar hemresan. Ytterligare två och en halv timmes bilfärd. Sju på kvällen är vi hemma igen. Några spelare går igenom sina partier, som nedtecknats, och kopplar upp sig på internet för att se hur det gått för de andra lagen i divisionen. Hela söndagen, vilodagen, har gått till schack. Jag tror att en och annan undrar om schackspelare inte har något bättre för sig.

Schack anses både nördigt och ridderligt. Samtidigt. I en av svensk filmhistorias mest berömda scener spelar döden schack mot riddaren. I high school-filmer spelar nördarna schack medan andra är ute och festar och träffar tjejer.

Schack väcker skilda associationer. Men är det en sport? Eller ett spel? Kanske en lek? Om man med sport menar ansträngning så är schack en sport. I alla fall en tävling. Schack är också en lagsport, även om var och en spelar själv. Det är förbjudet att diskutera partierna medan de pågår och man är själv anfallare, mittfältare, försvarare och målvakt. Alla i laget sitter tysta i upp till sex timmar, koncentrerade på sitt eget parti. Men spelarna blir också ofta engagerade i varandras partier. Av flera anledningar. Dels för att varje poäng är viktig för lagets slutresultat, men också för att lära sig av ovanliga ställningar.

På en del klubbar råder hård disciplin. På andra klubbar är de flesta glada amatörer. Alla kan hitta en klubb, eller ett lag, som passar. Utanför klubbarnas källarlokaler ser man tyvärr inga schackspelare. Varken i parker eller på kaféer.

På internet finns däremot obegränsat med motståndare. Det är förstås inte samma sak att klicka på skärmen. Det är alltid roligare att sitta mitt emot någon och skaka hand efter en bra match. På internet kan man å andra sidan möta spelare från hela världen. När man själv har tid. Utöver internetmatcher har den nya tekniken inneburit mer avancerade schackdatorer. Matcher mellan mästare och schackdatorer är ofta välbevakade av media. En del spelare oroar sig för att schack blir meningslöst samma dag datorn blir oslagbar. Det skulle vara beviset för att människan omöjligen kan bemästra schack. Men andra säger att det inte spelar någon roll; ingen kommer ändå att försöka springa lika fort som en bil. Sport är en tävling där den mänskliga fantasin sätter gränserna.

Det är få kvinnor som spelar schack. Varför kan man bara undra. Jag tycker inte att schack är en typiskt maskulin sport. Det finns, av naturliga orsaker, ingen omklädningsrumsmentalitet. Många klubbspelare är medelålders eller äldre män, inte sällan från de slaviska länderna som framburit många stora spelare.

När jag började spela på klubb i nittonårsåldern blev schack ett gift. Jag spelade på två klubbar, på torsdag- och fredagkvällar. Samtidigt ordnade jag och några kompisar turneringar ett par kvällar i veckan. Utöver detta studerade jag mästarnas partier och läste teori. Efter ett tag var det inte roligt längre. Det dröjde sju år innan jag började igen.

Att spela på klubb innebär inte bara sex timmar långa partier på söndagsförmiddagarna. Många föredrar att begränsa partierna till två minuter var. Eller vanligare, fem minuter, vilket också kallas blixtschack. Då hinner man inte tänka igenom dragen lika noggrannt. Intuition och snabbhet blir viktigare, partierna mer oförutsägbara. Men varken i långa eller korta partier handlar det om tur, som en del ibland vill hävda. Jag tror inte att någon pjäs hamnar på en viss ruta av en ren slump, det finns alltid en tanke bakom. Vare sig spelaren är medveten om den eller inte.

***

Schack omnämns första gången på 600-talet och har förmodligen sitt ursprung i Indien, kanske redan 150 efter Kristus. På 1000-talet når spelet Europa och på 1400-talet skrivs de första läroböckerna. 1497 rekommenderas schackspelare av Luis Ramirez de Lucena att supa sina motspelare berusade innan partiet. På 1800-talet utformades det regelverk som gäller idag, med en passant och rockad.

Idag finns det cirka 18 000 registrerade schackspelare och cirka 250 aktiva klubbar i Sverige.

Av Henrik Hermansson 22 apr 2003 19:55