Perssonjugend

Jag är nitton år gammal och sitter i en stor aula med nyrakad skalle, grön uniform och skavande kängor, tillsammans med ungefär sjuttio andra kloner. Jag är lite rädd för vad som komma skall, men känner mig stärkt av att jag i alla fall inte är ensam. Det här är ögonblicket jag har laddat för i ett år. Nu ska jag tränas. Nu ska jag bli en Man.

Och den första människan som uppenbarar sig för mig och gruppen av nyrakade, tungt motiverade ynglingar jag bussades hit med, är urtypen för den vi alla vill vara. Han ser ut att vara gjuten i stål, huggen i sten. Vältränad, isblå blick, pondus i röst och hållning. Uniformen sitter perfekt, och kängorna skiner av skoputs.

Alla håller andan. Tiden står stilla.

Vissa sade det högt, andra höll tyst om det, men vi hade alla läst Guillos vapenporrpublikationer om Sveriges mest kände spion, och alla tänkte samma tanke;

Han finns ju på riktigt.

Hamilton is alive and well och står här framför oss.

Mannens uppenbarelse hade två syften. Dels skulle vi bli så lika honom som det bara var möjligt. Det här är idealet. Vi skulle gå, stå, tala, döda och klä oss som den här mannen. Allt annat var avvikande, och avvikande betyder underkänt.
Dels skulle vi bli övertygade om att vi var bäst. Bäst i alla kategorier. Vi var den utvalda, handplockade gräddan av svensk ungdom, och ingen kunde mäta sig med oss. Vi som var lite bättre, lite starkare, lite skarpare.

Elit.

Och som vi köpte det. Vi svalde det med hull och hår. I mer än ett år gick vi upp klockan fem varje morgon och gjorde vårt yttersta för att leva upp till bilden av vad vi trodde en Man var. När vi lyckades fick vi ryggdunkningar och en plats runt brasan, och när vi misslyckades fick vi ställa oss vid sidan om, med skammen som enda sällskap. Varje dag blev vi varse om vikten av att sätta likhetstecken mellan en duglig krigare och en duglig människa.

Det tog mer än ett år efter avslutad utbildning att inse att människovärdet faktiskt inte stod i direkt relation till hur många mil man kan marschera med tung packning, eller hur föredömligt och handfast man leder en grupp jämnåriga grabbar under svåra förhållanden, dragandes med blödande fötter och sömnbrist. Avprogrammeringen fick ta den tid den tog.

Med den läxan i bagaget lämnades den militära världen i glömska, och högre akademisk utbildning skulle snart ta vid. Platsen för eftertanke, objektivitet, tolerans och fördomsfrihet. Nu var tiden inne för att förbereda sig för den riktiga världen, dags att lära sig kritiskt tänkande, analys, den intellektuella metoden. Trodde jag.

Spola framåt.

Jag är tjugofem år gammal och sitter i en stor aula, med nystylad Klippoteketskalle, Stockholmsuniform och skavande läderskor, tillsammans med ungefär trehundra andra kloner. Nu ska jag utbildas. Nu ska jag bli intellektuell.

Scenariot är en tvåtimmars deja vú, men arketypen för vem vi ska bli den här gången har ändrat skepnad. Den bredaxlade härföraren har bytts ut mot den välartikulerade adelsmannen i skräddarsydd kostym och varm blick. Retoriken är dock densamma. Mannens ethos satte ribban för vad som var eftersträvansvärt. Du ska gå, stå, tala och föra dig som honom, annars är du inte med på tåget.

Dessutom får vi återigen veta att vi är bäst. Vi är gräddan av svensk ungdom som går en lysande framtid till mötes. Vi får höra att vi kommer att bli direktörer, ambassadörer och allsköns samhällsuppbärande ämbetsmän. Vi som är lite bättre, lite smartare, lite finare.

Elit.

Och nittonåringarna i aulan köper det. De sväljer det med hull och hår, precis som jag själv svalde det när jag var som mest mottaglig för billig retorik.

Och i åratal går vi upp klockan fem varje morgon och gör vårt yttersta för att leva upp till läromästarnas bild av en intellektuell. När vi säger det de vill höra, får vi beröm och fina bokstäver på papper, men när vi kommer med egna idéer och lösningar, får vi klapp på huvet och diskreta huvudskakningar.

Och hjulet fortsätter att rulla. Historien upprepar sig tills du dör. Du kastas frivilligt eller ofrivilligt in i ett sammanhang där du ska apa efter den som vet bäst, och när du är färdigklonad får du ett dokument som intygar att du är en formbar ursäkt för en så kallad kritiskt tänkande, oberoende människa, och kan raskt gå vidare till nästa institutionalisering. På så sätt upprätthålls samhällsordningen, och vi slipper ha en massa oliktänkande upprorsmakare på viktiga poster i samhället.

Missförstå mig rätt, kära samhälle. Jag vill utbilda mig. Jag vill ha det bästa av vad du har att erbjuda. Men jag tänker inte kompromissa med min integritet för att få vara en del av din jävla elit.

Av Martin Soneby 21 apr 2003 20:35