Livet här och nu

Jag är i yttre bemärkelse en passiv människa. Jag tänker mer än jag handlar. Tankebanorna kan vara långa och emellanåt osammanhängande. Upplevelserna kommer sällan samtidigt med yttre stimuli. Deltar jag i en aktivitet fryses känslorna. När jag är färdig och i ro kommer känslorna till mig i återblicken av vad jag upplevt. Det blir mycket behagligt, jag återskapar bara det jag själv anser önskvärt. Det andra får vara. Jag lever livet i repris.

På så vis kan jag delta i nästan vad som helst, roligt eller tråkigt, skrämmande eller njutbart. Jag sparar upplevelsen till ett senare tillfälle. Då tar jag fram den och läser den som en roman. Vilket är då det egentliga livet? Det levda eller det tänkta? Jag funderar på om detsamma kan ske framåt som bakåt. Kan jag uppleva något i minnet, som jag sedan i verkligheten lägger tillbaka på det tänkta? Det blir en slags repetition inför uppspelningen, som sker vid ett senare tillfälle.

En människa har stora begränsningar. Hon kan inte göra mer än en sak åt gången. Hon kan inte samtidigt befinna sig på en gata i New York och på en gammal tempelgård i Peking. Hon är inte längre samma människa när hon gör det ena, som när hon gör det andra. Skillnaden kan vara liten eller stor beroende på hur lång tid det är emellan och vad som skett under den tiden. Men det är alltid ett nu när vi gör det.

Jag sitter på en gammal tempelgård i Peking men föreställer mig, att jag går på en starkt trafikerad gata i New York. Jag kommer fram till hotellet där jag bor, jag ska vara i den stora staden i en vecka. Jag har växlat in dollar, som jag har i en midjeväska, jag ska lägga in en del av dem i hotellets kassaskåp. Jag går in i lobbyn och hämtar min rumsnyckel. I hissen upp blir jag tilltalad av en främmande amerikan. Han undrar om jag är på tjänsteresa eller privat. Jag säger privat och han ler. Han vill gärna göra mig sällskap på en drink i hotellbaren lite senare på kvällen. Han ser bra ut och har en utstrålning, som jag faller för. Jag väljer ut en snygg klänning i rött sammetstyg med långt blixtlås i ryggen. Jag släpper ut håret och borstar igenom det, det faller i vågor ner över axlarna. Han sitter redan där när jag kommer och han ser uppskattande på mig.
– En så vacker klänning säger han. Det ska bli trevligt att få hjälpa dig med blixtlåset sedan. Jag lägger handen på hans muskulösa axel och ler.

Under tiden detta sker sitter jag på en brunbetsad träbänk utan ryggstöd på en solbelyst gård framför ett gammalt tempel i Peking. Mina fötter är nakna, jag petar med tårna i gruset under bänken. Jag bär en ljusgrön bomullsskjorta och svarta mjuka byxor. Jag förstår att historien med amerikanen kommer att ingripa i mitt liv mer än jag anar. Vi har älskat med varandra, den röda klänningen ligger i en liten hög nedanför sängen i hans rum. Jag känner redan nu att jag inte kan avvara honom. Jag blev genast beroende. Men nu finns han inte här, han är hemma med sin familj i Seattle och jag kommer aldrig mer att möta honom. Jag går om och om igen igenom vår kärleksnatt, den ger mig mer tillfredsställelse för varje gång. Jag tränger in i varje vrå av honom, han genomgår en metamorfos och blir alltmer perfekt. Han är kärleken, han är livet, han är allt.

Av Vivian Gustin 21 apr 2003 17:01