Hellre en duva i handen

Igår påskafton - aktuellt från Danmark visades bilder från minnesstunden - på den plats där Warszawas judegetto en gång legat. Efterlevande lade blommor till minne av de judar som hållit stånd mot Hitlers elitsoldater i över en månad. Då kom de upp ur kloaker och källare, kvinnor, barn samt män som stridit. De sista som blev skickade till gaskamrarna.

Nu började tankarna snurra runt. Mindes när far vinkade av sina vänner - frivilliga till Spanien för att där kriga mot Franco.

Finlands sak är vår proklamerades det.
Farbror Karl åkte dit - vi såg honom aldrig mera.

Mellan 1939-1945 förlorade min hustru en bror samt en systerson. Båda motståndsmän. Tillfångatagna - torterade - skickade till läger för att inte komma hem igen. Ännu en broder dog med anledning av Hitlers agerande. Vid krigsutbrottet var han sjöman - blev torpederad - låg i livbåt två veckor innan han och de andra överlevande räddades. Fördes till sjukhus - långvarig behandling med morfin för att lindra smärtor. Kunde sedan inte låta bli - utan fortsatte - dog av en överdos.

Stod och såg när Folke Bernadottes vita bussar kom hem med judar som han räddat från tyska koncentrationsläger. I vilken kondition dessa befann sig i går inte att beskriva.
Att de någonsin blev friska igen är ett under. 1948 blev Folke Bernadotte mördad av den judiska terroristorganisationen - Sternligan. Som tack?

Vid besök hos hustruns syster brukar jag ta en promenad på Vestre kyrkogården. På en plats här - finns 5 000 gravar.
Bara en liten platta med nummer utmärker gravstället. I ett cementrör ligger en tjock bok, här finns alla namn på dem som inte klarade tiden i början på maj 1945. De flesta mellan 20-30 år.

Hitler och hans anhang försvinner - nya dyker upp.

I början av 50-talet besökte jag Kuba - såg ett flertal brutala övergrepp från Bat’istas poliser. Nu var ju Havanna amerikanarnas lekplats och här skulle vara ordning samt reda. Ja - det var Gommorra i allra högsta potens. Inga kubaner flydde - de mådde gott. Först efter Castros övertagande började fängelsehålorna fyllas.

När vi anlände till Venezuela var kajen full av maskinbeväpnade soldater. De kom ombord och bevakade oss så vi inte fick fripassagerare med oss ut i fria världen.

En gång i New York fick vi ligga på redden i två dagar. Anledningen var att ett polskt fartyg låg vid kaj. Flera polisbåtar låg runt om. De bevakade så ingen kommunist skulle smita in.

Otaliga äro de exempel jag upplevt. En gång fick jag en ungrare som kamrat. De hade flytt - rysarna hjälpte kommunisterna till makten. Så har vi Balkan - de har väl aldrig kunnat hålla fred.

För något år sedan stod vi på muren i Nicos´ia på Cypern.
En delad stad, 200 000 greker på ena sidan - 30 000 turkar på andra sida. Några tusen soldater som bevakar att de inte springer fram och tillbaka.

Frågan om vilken den vackraste stad jag besökt är besvarades med Rio de Janeiro - men då ljuger jag av glömska. Beirut, Libanons huvudstad, är utan tvivel den vackraste av alla. Drömmer mig tillbaka. En dag på stranden - nästa upp i bergen - lånade skidor. Tårarna var inte långt borta när bilder och berättelser visade förstörelsen.

En äldre man som jag träffade och bjöd på en kopp kaffe i Neapel - berättade att det var mycket bättre på Mussolinis tid. Ord från en infödd. Den diktator som tyskarna befriade - men sedan hängdes på en bensinstation av sina egna anhängare.

När jag håller till här nere bland militärdiktaturerna måste jag få citera:
"Vår ungdom älskar ingenting annat än lyxen och lättjan. Unga människor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss."

Detta sade Sokrates 400 år före Kristus.

Nu sist är det Irak - jag har kommit över den tid när jag orkar ta ställning. Hustrun och jag är tacksamma för att så många ungdomar och militärer från England och Amerika offrade sina liv för att befria oss från det tyska tyranniet.

Jag hyser all respekt för demonstrationer mot krig. Det måste få ske.

Däremot föraktar jag dem som iförda "rånarluvor" förstör - som det hände Göteborg. Poliserna får fortfarande kritik för att de gjorde sitt jobb.

Samma sorts möte skedde i København - där var dolda ansikten förbjudna. Inga upplopp - ganska ointressant då det inte var möjligt att förstöra.

Flera fredliga demonstrationer förekom.

Ytterligare belysning av hur olika det kan gå till.

Då många båtar trafikerade Malmö - Köpenhamn var det
ofta att "muckarskivor" avhölls ombord. På en båt urartade det. Polisen varnades - när vi lade till började ungdomarna gå iland. Plötsligt blev det bråk med polis. En visselpipa hördes. Två piketer körde fram - efter 10 minuter var kajen rensad och allt var frid.

Dagen efter stod att läsa i avisan. Muckande soldater härjade och förstörde i Malmö. Trots inkallad förstärkning tog det fyra timmar innan lugnet var återställt.

Om jag vill ha ökad polisbrutalitet - NEJ - poliserna borde kunna ta en kaffepaus. Ett par stycken kunde stå utmed de gator där tågen drar fram.

Till sist. I den kommun där jag bor har trädgårdsmästarna planterat ut vackra träd samt blommor till allas vår glädje. Några gatstenar blev över.

Dessa användes som ammunition mot Bibliotekets fönster för en kostnad av 20 000 kronor för oss skattebetalare.

En sista önskan är:

Vår generation vågar inte gå ut ensamma eller parvis efter mörkrets inbrott. Våra portar låses klockan 18.

Måtte nästa - efter oss - få det bättre och tryggare.

Av Lennart Ekman 21 apr 2003 17:36