Som de pojkar vi är - kapitel ett

Fem år.

När man är fem år är varje dag en spännande, ringlande stig. Den lämnar sängen på morgonen och för en runt i världen en sväng innan man landar hemma under täcket igen, alldeles snurrig i huvudet av allt man inte förstår. Som hur jättetunga båtar kan flyta medan min gummistövel sjunker efter bara några sekunder, varför gamla gubbar har så stora öron, eller hur daggmaskar vet åt vilket håll de ska krypa när de inte har ögon.

Men jag lär mig mycket också. Som att man inte ska pilla sig i näsan eller på snoppen; i alla fall inte när folk ser på. Så "gör man inte", säger mamma. Andra saker man "inte gör" är att peka på roliga tanter, klappa stora hundar eller kissa i duschen på badhuset. Ibland undrar jag hur hon har kunnat lära sig alla saker utantill. Hon måste helt enkelt vara jättesmart.

Det här är även året då jag äntligen får meningen med livet förklarat för mig. Det är under mormors och morfars årliga kräftskiva som jag helt oförberedd får den stora hemligheten presenterad för mig. Jag är på väg till skafferiet för att hämta mer läsk åt mig och kusin Rolf när morfar grabbar tag i mig, hivar upp mig i knäet och avslöjar den stora hemligheten.

"Bruttor och trav", viskar han i mitt öra och fnittrar medan han skjuter upp kräftmössan som halkat ner i pannan. "Kom ihåg det, Alex." Sedan får jag lova att komma ihåg morfars råd innan han släpper ned mig och skrattande daskar mormor i baken så det ekar mellan köksluckorna.

Jag återvänder till kusin Rolf med två läsk och min nyvunna kunskap och frågar honom om han vet vad meningen med livet är. Han tittar upp från sin teckning av en kantig racerbil och rynkar pannan.

"Att ha roligt?" försöker han efter ett tag. Jag skrattar åt hans korkade försök och förklarar för honom hur det ligger till.

"Bruttor och trav", säger han. "Vad är det?"

Jag sitter tyst ett tag och möter Rolfs frågande blick. "Vill du ha läsk?" säger jag sedan och sträcker honom en flaska. Han nickar och vi dricker under tystnad.

"Ska den ha en eller två rattar?" säger Rolf och återgår till teckningen. Jag svarar inte. Jag sitter och lyssnar på de vuxna som skrattar och sjunger i köket. Bruttor och trav. Jag önskar att någon hade berättat det för mig tidigare. Jag vet nämligen ingenting om någon av dem.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Niklas Nilsson 17 apr 2003 09:48