Ett fritt Irak?

Tre veckor sedan, så länge sedan var det vi senast hörde nyheter från vår familj i Irak. I två samtal fick vi höra att vi inte skulle oroa oss, att skyddsrum var för idioter med för mycket tid på handen. En bomb är en bomb, faller den över oss så spelar det ingen roll om man gömmer sig under några hundra kilo lera och sten. I det andra samtalet hörde vi gråt. Amerikanernas bomber hade nyss fallit. Barnen grät hysteriskt och deras mor var panikslagen, hon kunde inte lugna ner sina egna barn. Och sen dess har det varit tyst.

Vi har suttit klistrade framför TV-apparaterna, kanske mer än vad som är bra för oss, men man måste ju veta, eller hur? Ändå vet vi ingenting. Det kändes underligt att se amerikanerna och britterna köra genom Irak som om de var ute på en picknick. Vart hade den irakiska armén tagit vägen? Hur kan två miljoner man bara försvinna? Det irakiska försvaret kunde som bäst beskrivas som oordnat. Inte för att vi ville se regelrätta slag på gatorna. Men ändå... ni förstår vad jag menar, eller hur? Jag hoppas det för att jag den senaste tiden har haft det svårt att beskriva mina känslor.

Och så föll statyn, Saddam med handen uppsträckt. Symboliken var stor, hans skor var det enda som skonades. Vi log som fånar när vi fick se folkhopen attackera statyn, vi ville vara där och hoppa på Saddams huvud. Vi ville dela folks glädje. Ännu en bild som jag aldrig kommer att glömma, jag såg historia, det kändes skönt.

Glädjen varade dock inte länge. Det började med enstaka plundringar av statliga organ, helt förståligt. Folket behöver hämnas och bättre att man hämnas med att plundra ett par hus än att gå vendettans väg. Det urartade snart. Jag står med munnen vidöppen, stod det verkligen att mitt folk hade plundrat ett sjukhus och tagit kuvöser? Stal de mediciner? Slogs de med varandra om bytet? Jag skämdes och undrade förtvivlat varför. Varför de här personerna gjorde som de gjorde och varför där inte var någon som stoppade dem. Sedan såg jag hur Nationalmuseet slogs i spillror och hur nationalbiblioteket stacks i brand och jag skapade mig en egen uppfattning, en egen förklaring som säkert många inte kan, eller inte vill hålla med om. Kaoset var delvis Saddams sista hämnd, hans trogna män hämnades genom att förstöra det som var heligt, det som var Irak. Kaoset var delvis amerikanernas vilja, ska man bygga upp landet så är det lika bra att börja om från noll. Ju mer förstörda byggnader, desto större kontrakt och genom att sudda bort bevisen på civilisationens vagga så skulle det bli lättare att forma det nya Irak. Det kuvade, det som inte förstår vad stolthet är.

Jag glömmer lätt det positiva som har hänt, att Saddam är borta. Men å andra sidan är jag arab och irakier, vi är ett dramatiskt folk som älskar tragik. Blöd mitt hjärta, titta och blöd!

Al Jazeera visar scener från de irakiska fängelserna. Ynka varelser som en gång varit människor tittar osäkert fram, en av dem undrar vad i helsike är det som har hänt. Han frågar om presidenten som Saddam störtade för trettiofem år sedan fortfarande styr landet, och i så fall vad utländska soldater gjorde här nere? Vi får se bilder från någonting som bäst kan beskrivas som brunnar, djupa hål i marken som har tjänat som fängelse åt politiska fångar. Fängelsehålor i ordets mest absoluta form. Hela tiden hör vi skrik, från väggarna, från taken och från marken. Det finns liv överallt. Tillsist kommer journalisterna fram till ett rum som får dem att rugga undan i fasa och springa därifrån. I rummet står en köttkvarn i människostorlek. Det ligger diverse benrester på marken.

Saddam är borta men jag fortsätter att se tragiken. En pojke håller i några dinarer och springer efter amerikanska stridsvagnar, han skriker "Water! Water" Ingen stannar, ingen bryr sig, inte ens tillräckligt för att slänga honom en flaska vatten trots att pojken mitt i allt elände till och med är beredd att betala för vattnet som han ber om. En gammal kvinna stiger in i Iraks nationalmuseum och brister ut i gråt, hennes axlar skakar när hon ser förstörelsen. Det hade räckt med en enda amerikansk stridsvagn för att hindra vandalerna tror hon. Men amerikanerna säger att de varken har tid eller utrustning att skydda museet. Oljeministeriet är viktigare, där stod det vakter redan från första dagen. Vad är babyloniska lämningar i jämförelse med olja?

USA, Storbritannien. Saddam är borta. Var goda och lämna mitt land nu. Låt oss som har offrat blod, svett och tårar återuppbygga vårt land. Oljan kan ni få om ni så gärna vill ha den, vi förbannar den dag vi hittade den. Allt vi vill är att vara i fred och bygga upp våra hem.

Av Naseer Alkhouri 17 apr 2003 09:56