Kommunalarna måste bli störiga

När jag hörde ett underbetalt vårdbiträde - inte en ensamstående mamma utan en ensamstående människa - under en debattkväll berätta om det blev jag på sätt och vis inte överraskad. Och när beskedet kom i veckan att Kommunal tänker ta strid för bättre löner tror jag att många med mig gläder sig över den kamplusten, även om en strejk kan krångla till vardagslivet ordentligt.
Problemet med Kommunals krav är på sätt och vis att nästan alla håller med dem. Så länge jag kan minnas har det varit så. Till och med statsministern ger sitt moraliska stöd. Det är bara en hake: Varken han eller någon annan med makt vill ge dem pengar.
Kommunal är med sina över en halv miljon medlemmar det i särklass största fackförbundet. Förbundet borde ha makt men förknippas ändå med vanmakt. Frågan är varför det har lyckats så dåligt i alla år att göra något åt medlemmarnas situation, ja det är ju till och med så att nittiotalets hårda saneringar bokstavligen talat fick betalas av inte minst de anställda inom omsorg och vård.
Mot sig har Kommunal emellertid nästan allt: Ekonomerna och Riksbankscheferna fruktar att de ska förstöra den allmänna disciplinen när det gäller lönekrav. Patriarkatet, vars makt till största delen verkar utan att synas - alla håller ju på ordplanet med kommunalarna - har i tjugo års tid lagt in sitt veto mot att arbetena inom vård och omsorg upp-värderas.
Klassamhällets väktare kan heller inte uthärda att ett så stort kollektiv - där inte bara kvinnor ingår - får en löneförhöjning. Fienden här utgörs inte av industriarbetare med keps, utan snarare av tjänstemän med portfölj, för det är deras löner som sedan många år ökar mest.
Men det är också så att kommunalarna alltför länge varit alltför rädda för att ta en ordentlig konflikt. Andra fackförbund har en tradition av konflikter att luta sig mot. Metallare eller byggjobbare sväljer inte vad som helst. I Sverige har vi vant oss vid att tro att svensk arbetsmarknad alltid präglats av samförstånd. Vi har glömt att den länge ansågs som en av de mest bråkiga i Europa. När arbetsgivarna mot slutet av trettiotalet gick med på kollektivavtal hade de skrämts till samförstånd.
Kommunal har tyvärr en mer fridsam historia. Arbetsgivarna har kunnat spela på de anställdas dåliga samvete för de gamla och de barn som vid en strejk råkar i kläm. Nu kanske det där för första gången ändras. De flesta inser att de krav som förs fram måste uppfyllas inte enbart för att löntagarna ska få anständiga löner utan även för att samhället i stort och på sikt ska fungera.
Under efterkrigstiden bar de tunga industrifacken på nyckeln till jämlikhet och social förändring, men kanske skymtar nu äntligen en tid när den nyckeln - som liknar en stor sagonyckel - överlämnas till låglöneförbundet Kommunal. Jodå, jag vet att många andra löntagare i LO har lika dåliga, ibland till och med sämre löner än undersköterskor och matbespisningspersonal. Men det är som om ett enskilt förbund måste våga gå i spetsen för en förändring.
Kommunal måste bli ett jobbigare, grinigare, störigare och coolare fackförbund.

Av Göran Greider 10 apr 2003 09:04