AIK i mitt hjärta

Min favoritspelare var Maradona, jag var nio år och allsvenskan var inte det som imponerade mest. AIK var iallafall redan favoritlaget även om jag inte riktigt visste varför.

Det började nån gång runt förskoleåldern. Jag minns hur vi diskuterade favoritlag hos min barnmamma - Annika och Lena. Annika och Lena hade också varsinn man och ett par ungar. De var vänstermänniskor och bodde i ett slags
minikollektiv. Vi lekte med lego, odlade groddar, spelade boll och skruvade isär telefoner. En gång undersökte vi hur lång en minut är. Vi kom fram till att den är jättelång om man bara sitter och väntar på att den ska ta slut. Väldigt kort om man precis håller på att bygga klart en lastbil och mamma står i hallen och ropar.

I alla fall. Där diskuterade vi favoritlag. Jag sa AIK och skrev det sen med blyerts under bordet hemma. Min mamma blev tokig och skulle hugga öronen av den som gjort det. Jag erkände efter att ha blivit lovad att få behålla
öronen. Och AIK står kvar än idag.

Annikas man Krister höll av någon anledning på GAIS . Vi retade honom och sa bajs. Jag retade också under den här tiden min pappa för att han lyssnade på Bajs Bach och Måsstjärt Mozart. Att det fanns ett lag som på fullaste allvar kallades för Bajen hade vi ingen aning om. För oss som växte upp norr om Stockolm är Hammarby snarast
ett modelag från nittiotalet.

På rasterna under mellanstadiet mötte AIK Djurgården i snöbollskrig. Djurgårdarna var flest. Pär som alltid klagade på ojämna lag så fort han förlorade bytte gäng. Jag stannade kvar. Inte för att jag tyckte om att förlora, men för att jag hade en känsla av att vissa saker är för evigt.

Som tur är är också fotbollslag eviga. Spelare byts ut när de blir gamla och ersätts av yngre förmågor och laget blir på så sätt evigt ungt, till skillnad från till exempel handbollslag.

Nu har jag gått på AIK:s matcher i nästan tio år. Och jag kommer fortsätta så länge jag kan. AIK är det enda laget. Det kommer aldrig ändras. Det är det som är så skönt.

Det finns så mycket saker att ta ställning till här i världen. Stora frågor. Allvarliga saker. Politiker som ska väljas. Framtiden. Krig. Hela jävla skiten. Och jag blir så trött eftersom jag så sällan vet vad jag tycker. Hur ska jag kunna veta? Tusentals människor tycker alltid olika, hur ska jag vara säker på att just jag vet bättre? Va?

Så kommer räddaren. Allsvenskan. AIK.

Och äntligen vet jag vad jag tycker. Jag vill att AIK ska vinna. Det är det jag vill. Och ingen jävel kan komma
med argument och säga att jag har fel. Det är det som är så skönt. Det går inte att argumentera om. Jag håller på AIK för att jag gör det och jag kommer alltid att göra det. Det är inte svårare än så. Och det är väldigt befriande.

Av Erik Gripenholm 10 apr 2003 12:19