Ett slag för linedance!

Ända sedan jag var liten har jag tyckt att det är kul att dansa. Inte för att jag är speciellt duktig, utan för att det är roligt att röra sig till musik. Men där jag växte upp var möjligheterna att dansa begränsade. Skolan erbjöd mycket liten möjlighet till dans. Enstaka gånger på en gymnastiklektion eller en friluftsdag. Det lilla jag lärde mig på dessa tillfällen föll snabbt i glömska, eftersom möjligheten att praktisera kunskaperna var begränsad.

Det var först i början av tonåren som jag fick möjlighet att tillsammans med några andra tjejer gå en kurs i folkdans. Kul, jättekul. Men redan där stod jag öga mot öga med problemet herre-dam. Herrar har sina steg och damerna sina. Dessa ska sedan passa ihop så att en herre och en dam blir ett par. Då liksom nu, var det ett underskott på herrar som dansar. Detta innebär att några damer får dansa herre. De damer som har en fast dansant partner brukar inte ha några problem med detta. Men för de damer som inte har en partner eller har en icke dansant partner blir problemet märkbart. Antingen så får de lära sig att dansa herre eller sitta och titta på. Att vara panelhöna är inte så speciellt roligt. Dansa herre går väl an, men då måste herrstegen läras in. För den som är som jag, musikalisk till husbehov, blir detta ett problem.

För mig blev det så att jag fick lära mig både herr- och damsteg på en danskurs. Detta medförde att jag aldrig hann lära mig herr- eller damsteg riktigt, vilket skapade osäkerhet. Jag var alltid tvungen att tänka efter vilka steg jag skulle ta för tillfället, herre eller dam. Att bara få vara mig själv och dansa gick inte. Det roliga med att dansa försvann. Det blev lätt att välja bort dansen för mig.

I de övre tonåren blev det lättare att ta sig längre sträckor när fler och fler av mina vänner fick tillgång till körkort och bil. Det anordnades danskurser i hembygdsgårdar och det var bara att åka dit och dansa. Först var det lite utlärning av en eller två danser och sedan fri dans. Kul, men herre-dam problemet kvarstod. Överskott på damer, vilket leder till att en del damer dansar herre. Att lära sig att dansa blev mer komplicerat än roligt. Den tråkiga frågan hängde kvar, vad är jag nu, herre eller dam? Intresset svalnade bort igen.

Runt de 30, som nybliven ensamstående mamma, väcktes lusten att dansa igen. En väninna till mig hade börjat med squaredans. Det ville jag prova. Det var kul att få dansa igen. I squaredans är det två par som står i en fyrkant och dansar olika turer som en så kallad caller sjungropar ut. Damerna gör si och herrarna gör så. Nu liksom tidigare så var det underskott på herrar. Detta problem löstes genom att en del damer fick dansa herre. Och för säkerhets skull, så att alla i en square skulle se att denna person med sina yttre kvinnliga attribut var en herre, fick de ta på sig ett blått band. "I denna dans är jag man, jag har blått band på mig. I nästa dans är jag kvinna, jag har inget blått band på mig." Det blåa bandet avgjorde vilka steg och turer jag skulle ta. Det blev för tungrott. Stegen satte sig inte riktigt. Jag fick lära mig dubbelt upp på en kurs. Med den ensamstående mammans brist av tid var det lätt att prioritera bort dansen igen. Den krävde mer än den gav.

När jag var runt de 40 kom jag i kontakt med ytterligare en dansform. Det började en vår med att vi var några stycken som åkte en helg till Jultorp Ranch för westernridning. På kvällen efter maten var det saloon och dans. Vi skulle få lära oss något som hette linedance.

Vi fick ställa upp oss på led och lära oss att flytta fötterna i vissa stegkombinationer. Alla tog samma steg, herre som dam. Gränserna mellan man och kvinna var borta. Jag var jag och jag dansade. Vi dansade halva natten. Dagen efter på hemresan pratade vi om att det skulle vara kul att fortsätta med linedance. Vi skulle försöka få tag på en lokal och instruktör. Ambitionen var hög, men grusades lätt av vardagens små bestyr. Det hela rann ut i sanden.

I början av hösten samma år gick jag och handlade vid torget där jag bor. Där hade de uppvisning av squaredans. Jag stannade och tittade. Efter ett tag så säger de att nu ska det bli linedance. De som vill lära sig en dans kan ställa upp på led. Snabbt stod jag i ledet. Efter dansen så inbjöd de till en kurs dagen efter och de som var intresserade kunde komma. Jag gick dit med en väninna. Det var flera som var där och ville dansa. Den klassiska fördelningen mellan herre och dam kvarstod. Överskott på damer, men detta var inget problem längre för linedance är en singeldans och alla lär sig samma steg. Det blev roligt att dansa.

Linedance tilltalar mig eftersom denna dansform är så gränsöverskridande på många olika sätt. En gräns som faller är mellan herre och dam eftersom alla lär sig samma steg. Ytterligare en dimension på herre-dam problemet gav en herre från PRO, Pensionärernas Riksorganisation, mig då jag var med och hade uppvisningsdans för PRO på en Stenabåt till Kiel. Han berättade för mig att inom PRO hade de många änkor/änklingar. Saknaden efter sin bortgångne partner kan bli mer påtaglig vid pardans. Ensamheten gör sig mer påmind. Men en singeldans som linedance så minskade ensamhetskänslan och saknaden, samtidigt som det roliga med att dansa finns kvar.

Många PRO-föreningar men även handikappföreningar, bland annat hjärt- och lungsjuka och hörselskadade, anordnar kurser i linedance.

En annan gräns som faller är den kulturella. Linedance har sitt ursprung i 1800-talets amerikanska western. Där blandades många kulturer och linedance uppstod som en blandform av olika folkdanser. På 1970-talet väckte filmerna Urban Cowboy och Saturday Night Fever med John Travolta upp intresset för linedance igen.

Idag dansas det linedance runt om i världen. På www.linedancermagazine.com finns det länkar till 27 länder. Detta är de föreningar som själva anmält sig till Linedancer Magazine, ytterligare föreningar finns. 1997 bildades Swedish Country Western Dance Association, SCWDA, www.scwda.com, som samlar svenska föreningar och grupper som dansar linedance i Sverige. Detta skapar förusättning för samverkan och utveckling, utbildning av instruktörer och tävlingar. Idag tävlas det i linedance på SM, EM och VM-nivå.

Ytterligare en gräns som överskrids är de olika musikstilarna. Linedance har sitt ursprung i amerikansk country & western, men dansas idag till rock, pop, funk, vals, irländsk musik, latinamerikansk musik, för att ta ett axplock. Det finns ingen gräns för vilken musik som spelas, det gäller bara att hitta stegkombinationer som passar ihop med musiken. Initiativrikedomen på detta område har inte låtit att vänta på sig. Detta gör att linedance tilltalar unga som gamla. Gränsen mellan generationerna suddas ut.

Det anordnas träffar runt om i landet där det lärs ut och dansas linedance. Lite här och där anordnas det countryfestivaler där det bland annat dansas linedance. Ställen som Lane Loge i Uddevalla och Hasses Lada i Båstad anordnar countryfestivaler. Den 14 juni är det linedancens dag och det kommer att anordnas danser runt om i landet. Bland annat Liseberg i Göteborg kommer att ha lindedance den 14 och 15 juni.

För de som är nyfikna och tycker att det är kul att dansa, kom och titta, prova på. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, man eller kvinna, var du är född eller bor, det är bara att dansa.

Line up. Lets dance.

Av Marie Hellström 09 apr 2003 16:27