Dödar din älskling!

Jag ska döda din älskling! Natten ska bli svartare än svart baby när den jagar den unga kvällen fram mot offerbloten. Se så kallt mångudinnan ler bakom sina smutsfärgade flikar av slöjmoln. Nu slipar hon skäran och väntar på din älskades smala hals.

- O Solgud! Så ska pöpelhoparna komma att ropa, mottag detta eldoffer, detta frö ur jorden. Till vattnet vill vi giva dig, du redan förbrukade och må elden bliva ditt element. Ske min vilja! Vid blotfesten skall änglarna be om dödstystnad.

Ett vanställt och sjukt skratt av lycka liksom lösgjorde sig ur ett kärr av dy och fladdrade iväg på ludna vingar.

Det stora teaterföljet hade förberett sig till max. Gruppen som inneslöt alla hans vänner, och fiender. Han, regissören, blickar stolt ut över sitt landskap.

- Där! Han pekar och barnet fattar vad han menar. Det är trälinnan där borta som vill ha din peng, hon där med utväxten på ryggen. Vilken puckel, tänker han, hon ska föreställa krum också. Hon där borta med den sneda munnen som såg ut att sakna varje framtand. Storartat. Och barnet är redan framme hos henne med sitt mynt i näven.

- Här tant, ta´den! Och ungen glor utan medkänsla på henne men Äsa föreställer stum och kan inte prata. Hon bara väser i rollen och nickar och ler snett och tar tacksamt emot den klirrande slanten. Äsa viftar med skinnpåsen mot alla som går förbi. Det är hennes tecken och åtbörder som talar nu i hennes ställe.

- Skänk en brudgåva, gott folk, menar hon och publken skänker.

Eldar och fackelbloss lyser opp den välbärgade stamhövdingens gård, som förvandlats till en festplats denna tidiga höstkväll. Hövdingens dotter skall giftas bort. Under livets urträd underhåller lekarna med rollspel och offerdanser. Publiken vimlar runt och låter de helstekta och välgödda svinens dofter stegra aptiten i väntan på gästabudet längre fram.

Lurblåsarna har intagit täten för bröllopsprocessionen. Man närmar sig festplatsen och den unga Bjorg sitter mitt i en vagn dragen av hästar. Klanhövdingen Oblöd med sin hustru Kadlin omger sin dotter som är förvandlad till en ogripbar solnedgång av silver, sval och kall och vacker sitter hon skuldra vid skuldra med sina föräldrar. Stenar av diamanter och ädla metaller smyckar hennes hals, ormar av guld vrider sig runt hennes handleder och vrister och en gud famnar hennes veka liv. Bruden ser dyrbar ut och spannhingstarna skimrar vita och slivergrå, apelkastade är dom och järnskodda.

Äsa, den arma puckelryggen haltar fram med sin krycka, hon tar täten, som av en ingivelse, för hela brudföljet! Före trummornas dånande förutsägelser, före alla lur- och flöjtblåsare och alla lekare blir Äsa tamburmajoren ingen någonsin kommer att glömma.

- Hallå Äsa! Det är Bjorgs kalla viskning som lägger sig som en isskorpa över Äsas svarta käft.
- Hon är här! Drottningen är här! Se på våran Äsa, trälinnan som ska offras. Äsa är här! Drottning Äsa först och bruden sen drottningen först och bruden se´n! Vilket härligt spektakel. Och Äsa fäktar med sin kryckkäpp som vore den ett svärd. Drottningen är på väg mot sin brudstol och till sin väntande prins av dungen.

En syn för gudarna, tänker han. Han sitter till häst och spanar längs kortegevägen. Drottning Äsa först. Som en megastor skalbagge. Han vet hur vacker hon är under masken. Han har sett henne avklädd och naken intill sin själs allra djupaste djup. Han minns och nyss var hon hans, bara ett lån, men ändå. Han ryser av olust, hon är förvandlad, hon är vämjelig, liksom lumporna hon bär, hon brinner för en annan. Hon tillhör en annan man. Nu. Hon måtte känna hans tankars rop, hon kastar sitt huvud åt sidan och blänger på honom då han rider förbi. Men hennes ögon är fönster som är tomma. Det är bara svart natt utan minsta stjärnljus runt dem.

Ryttarna cirklar i vida svängar och omringar folket som vill bevittna det heliga hjonelaget. En falsettsångare bygger tonhöjder över tonkrön, som en kastrerad lärka. Lurblåsarnas hesa bröl pekar stånd mot gudinnan bakom månen. Likt trollsländor vibrerar flöjterna över trolltummors dån. Träskallor skramlar rytmiskt. Överallt dunkar blodets puls.

Äsa krummar sig åt sidan vid träddungen i backen.En bit opp mot vigselplatån ser hon prinsen som snart skall vigas vid Bjorg. Hrolf är den blossande brudgummen, vågar hon ett tecken i dunklet, ser någon, nej bara Hrolf vet att hon står där nu och längtar efter honom. Han lägger ett finger mot sina läppar och han blåser ljuvaste sötma av honungsluft över till henne i slyn. Deras ordlösa kontakter fungerar som alltid. Deras sändare och mottagare för varandra jobbar för högtryck mellan dessa två nära förbundna. Ja. Hon är hans. Innerligt hans. Nu. Det är nuet som räknas. Det gamla är glömt. Hrolf blåser mera längtan över Äsa och hon står där åter ung och rak och stark.

Hon blir åter träl när lurblåsarens fanfar ljuder. Hennes prins av dramat beger sig opp på kullens allra högsta topp. Där omgärdar en solsymbol av brinnande facklor en scen. Inuti ringen av facklor ska den väntande gemålen stå beredd att mottaga sin brud. Hrolf är vacker som en solig höstdag med hår som en lejonman. Vilda lockar kysser hans hals med den styva nacken. Lik en ung gasell är han,eller en ung hjort.

Nu lyfter han sina armar mot Bjorg som stigit ur vagnen. Hövdingen Oblöd överlämnar sin dotter mitt i eldens brinnande öga.

Då lösgör sig shamanen som ur intet inne bland skuggorna och Bjorg och Hrolf ställer sig mitt emot varann. Shamanen bär en grå mantel som släpar lätt i marken. Den döljer hans benlindor över sandalerna. Manteln hålls ihop av ett tefatsstort bronssmycke mitt fram på bröstet. Det är en sol som äger magiska krafter när shamanen mässar fram besvärjelser som vattnar den osådda jorden. Brud och brudgum mottager medicinmannens galder med böjda huvuden, när han samtidigt tecknar korsets symbol.

Det har blivit stilla och nästan knäpptyst på den heliga platsen. Sånär eldarnas väsande och en lätt bris som får löv att prassla. Och inte minst ljudet av syrsor som parningssisar. Annars är allt stilla,inte ens hannen på hövdingens gård gal när bruden mister sin oskuld. Shamanen är ensam vittne till akten, när äktenskapet, det heliga ståndet, fullbordas. Publikens järnring runt den heliga platsen med allmogen stående med sina ryggar inåt elden känner bara dunsterna från jorden när dessa beblandar sig med dimman på andra sidan skränten.

När Shamanen gör ett tecken börjar kvinnor mässa entonigt medan män slår på sköldar och visslar. Lurblåsare trycker ut luft med kinder som ser ut att sprängas och flöjtspelarna och alla träskallrare stämmer in i den dunkande rytmen när drummorna åter börja dåna. Folk skrattar liksom lättade, de rör sina fuktiga kroppar. Barn tjuter vilt, ropar och skriker, allt är åter liv och rörelse inför den hedniska ritens verkliga höjdpunkt: Bödelns kallelse!

Nere vid älbrinken utför lekarna en vattenrit, en lyckad befruktning skall låta komma släktled efter släktled från hövdings skyldskap! Mångudinnan har gömt sig bakom molnen när natten berövar kvällen sin ljumma andedräkt. Nu blir stjärnorna ensamma vittnen då Bjorg börjar flina i mjugg. Det blir en hednisk natt när solens syster står mot månens ondaste fé.

Shamanen är utsedd till bödel. Äsa måste offras, hon är den äldsta trälinnan som har förbrukat sin tid. Framför Bjorgs fötter kretsar Äsa i en egendesignad balett. Hon håller sin krycka vågrätt lyftad över huvudet med båda händer. Hon studsar och hoppar framför Bjorg i sin besvärjelse att trots allt slippa offras. Hon ber om ett under, hon korsar sina armar framför bröstet. Därpå gör hon ett kort utfall mot höger, mitthopp och kort utfall vänster. Därpå stöter hon kryckan hårt i marken och börjar utföra en dansrit motsols, och hela tiden krymper hon nedåt jorden när hon dansar runt i trans.

Bjorg börjar plötsligt hånle mot Äsa. Äsa rycker till som för ett hugg i hjärtat, hon förstår ingenting, men Bjorg utsöndrar hat. Äsa gör en överdriven och djup hovnigning emot Bjorg som kallgrinar mot Äsa.

Åsa blundar hårt. Hon bär sin längtan efter Hrolf som vore den inristad i ögonlocken. Hon har förnummit honom, han står där. Hennes vackre prins och väntande lejonhanne finns där.

Bjorg flinar nu öppet när Äsa upprepar samma överdrivna reverens mot åskådarpöblen. Nu är tiden inne att fullkomna den hedniska riten. Helt enligt spelets plan och allt för guden Sol. Till stigande och fallande mässande röster från skådisarna i roller som kör. Det kommer att bli storslaget. Det doftar hästskit och hö och flodvatten och unken dy.

Äsa faller på knä framför Bjorg och hon tycker först då att puckeln tynger som en säck. Knäna ömmar mot hårdpackad mylla, hennes fötter är våta och kalla. Hon känner lust att gråta, att skrika,att kanske be för sitt liv. Det känns som om detts sker utanför rollen och ändå har de övat precis så där. Äsa försöker få fram ett rop på hälp men hon kan inte, Äsa är stum!

Brudens mor Kadlin trär ett solsmycke över Äsas hals. Repet skaver och Äsa rycker till. Hon lyfter sitt huvud mot Bjorg som just då överräcker offerdrogen i ett vackert krus till Shamanen. Han trampar otålig runt ett varv i solhälsning, men vill utföra sitt värv snabbare än regissören tänkt ut. Det är Äsas ex, regissören, han som står bland publiken lite vid sidan av och nu tänker att detta blir kanon! Det går som på räls. Han har suttit av sitt sto.

Bjorg pekar på Äsa, som nickar och mottager den hedniska kalken ur sin härskarinnas framsträckta händer. Detta hör till spelet: Äsaträlen har rätt att få droga sig mot den kommande smärtan. Henns egen ångest är inte spelad, hon förnimmer den starkt. Trälinnan som nu skall offras har uträttat sitt livsverk på denna jord och är redo för ätternas stupa. Shamanen ska strangulera henne, ske hans vilja i egen låg person, ske den, tänker han. Även om åskådarpöblen helst sett att äsas huvud huggits av med bilan.Nåja,Äsa är utvald för att på detta grymma vis välsigna kommande släktled.

Äsa börjar drabbas av panik och en tung sorg. Hon sträcker sina darrande händer och griper kåsan. Äsa klunkar i sig innehållet i tre jättedrag. Hon böjer huvudet djupt bakåt för varje mun full. Vätskan forsar in i hennes kretslopp.
…och snart kan jag gå bakom en buske och kissa …o gud vad jag är jättekissnödig …tänker hon. Men det är ingen hallonsaft, inget sockervatten eller annan juice hon just förtärt. Äsa söker Bjorg med blicken och ser en grimas och hon ser kalla fiskögon utan minsta nyans av färg. Så fattar hon med ens …men det är väl inte försent eller? Hjälp min hjärna kraschar lika obevekligt som en dator och tankarna flyr i kaos. Ta min exmake Bjorg han har alltid varit din, den beridne regissören! Varför ska du ha det som tillhör mig det som tillkommit mig. Bisonoxar spränger fram i horder i min hjärna nu, och du kan aldrig nå kärlekens höjder, Bjorg, liksom jag, din tvillingsyrra i ett annat liv. Hrolf och jag hör ihop… du tog ju min förre… och så nu… se hur han kommer störtande mig till skydd och tröst. Som en ung gasell. Hör han kommer springande över bergen till mig, hans hjärtas kär, som en hjort, som ett vackert lejon med en man som elden. Du förstår… han är min… du kan aldrig få… Hrolf…

Björg… va har du gjort… Hon börjar sluddra osammanhängande och magsäcken brinner, liksom tinningarna. En järntång, en glödhettad järntång ifrån alla satans offereldar tillsammans knipsar alla ledningar till Äsas hjärnkontor. Kontakten är för alltid bruten. Strömmen är av och döden har fullmakt.

Bjorg kan inte hålla tillbaka en bubblande hysteri. Som champagne sprutar hennes sjuka fnitter över alla timglas. Det lyckades över förväntan bra. Nu får den helpuckade Shamanen stå där med sin fucky oanvända strypsnara. Hon har aldrig begripit varför varenda karljävel skulle trilla dit på just Äsa av alla idioter i hela… hela… hon drabbades av glädjefnatt och kunde inte hålla tillbaka ett litet rop med ett frågetecken efter.

- Äsa lilla… hallå är du där? Naturligtvis svarade ingen. Och inte minsta lilla ljus vid horisonten.

Av Gunilla Gyhlenius 08 apr 2003 09:39