Snälla, spärra inte in mig!

Jag har problem. Det finns för många och ibland blir det bara för mycket. Jag har gått i terapi från och till under hela mitt liv och har skickats runt i en alltför lång bild av vad jag kanske skulle vilja hänvisa till som en evighet, men som egentligen bara är några år. Psykologerna och läkarna har varit så många och jag tvingas dra samma historia varje gång. Ibland hittar jag på för att allt ska kännas roligare, men jag har numera funderat på att spela in min livshistoria på skiva, bara för att jag börjar bli less på all ständig jävla repetition. Egentligen är det ju inget fel på mig. Det är fel på alla andra.

För några månader sedan fick jag lite anfall. Jag orkade inte gå ut och ville inte äta. Sova gick överhuvudtaget inte och när jag var påverkad av något fick jag en märklig instinktiv känsla av att hacka sönder mig själv med kniv. Jag hackade min arm med en kniv och kunde inte röra på den på några dagar. På dagarna drevs jag av en drift att hoppa framför bilar och jag grät och grät tills jag inte orkade gråta längre. Sedan blev allt bara hopplös och jag ville inget hellre än att skadas och förstöras. De dagar jag väl orkade mig iväg till universitetet, hoppades jag på att plattas till av ett fallande piano på vägen eller att plogbilen skulle råka kväva mig med ett stort och tungt lass snö. Jag orkade liksom inte leva. Mina dagar gick ut på att försöka lista ut vad andra människor ägnar sina dagar åt, eftersom de uppenbarligen känner att det finns någon mening i det hela.

Jag ringde till universitetets psykolog för att få gå i billigare terapisamtal. Jag intervjuades och de skulle höra av sig så snart som möjligt. När jag blev uppringd fick jag meddelandet att jag var akut suicidal och borde ringa till någon specialinstitution för människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Universitetspsykologerna tyckte helt enkelt att jag var för skadad för att de skulle orka ta hand om mig, så jag ringde till stället de hänvisat till och drog mitt livs historia ännu en gång. De tyckte däremot att de sexuella övergreppen inte var problemets kärna och skickade mig vidare till ett akutpsyk. Jag drog min historia och de satte mig på antidepressiva mediciner. Jag har ätit sådana förut och gillar det inte, men jag lovade att ge det en chans för att hålla humörsvängningarna och panikattackerna borta. Jag pratade med en psykolog och en läkare och psykologen sa att hon skulle hitta någonstans där jag kunde behandlas.

Förra torsdagen gjorde jag mitt första besök på behandlingshemmet och innan jag skulle dit hade jag på alla möjliga sätt försökt föreställa mig hur det skulle se ut och vad jag skulle kunna förvänta mig. Ingenting kom i närheten. Min psykolog körde ut mig till hemmet som var placerat i ett radhus. Jag såg några människor som satt och åt middag i en väldigt hemtrevlig miljö och jag tänkte "snälla, inte där". Jag hade väntat mig en klinik. Jag hade väntat mig vita väggar, vitklädd vårdpersonal som likt änglar kommer med tabletter som plötsligt bara får mig att må så bra. Jag hade väntat mig ett sjukhus och sterila mottagningar. Sjukhuset får mig att känna mig trygg. Jag ville ha ett sjukhus.

Men naturligtvis var det det hemtrevliga stället som var behandlingshemmet och jag emottogs av en manlig psykolog som var i 40-årsåldern. Skräck och gubbsjukeåldern för män, tänkte jag i mitt skadade huvud. Han var dock äckligt käck och ungdomlig till sättet med ett sådant där demonstrativt fast handslag som bara slår i en att "snart, lilla vän, kommer du att bli lika käck och självständig som jag". Jag hatade honom direkt och lokalerna påminde mig om KFUM där jag tvingats bo under några hemlösa perioder.

Man lever ett liv och när man har levt det klart, börjar man leva någon annans.

De säger att jag inte kan ta hand om mig själv. På mammas sida finns manodepressivitet och på pappas sida schizofreni. Det finns inte mycket hopp. Jag kan inte ta hand om mig själv, säger de.

Lever för sekunder som aldrig vill komma, men när de väl kommer är jag lyckan själv och det finns inga hinder längre. Jag glömmer bort att jag inte kan klara mig själv. Då klarar jag mig utmärkt och jag gör det i en hastighet som tillåter att en bra vecka efterföljs av två veckor av meningslöst lidande och tevetittande. Jag har redan avklarat allt under mina sköna perioder. Jag kan vila inbäddad i hopplöshet.

Läkare efter läkare efter läkare som alla säger antingen att jag mår hur bra som helst eller att jag är akut suicidal och ska spärras in. Och jag har sett var man spärras in om man inte ger ett sken av att kunna klara sig själv. "Men du vet att du behöver hjälp. Det är vi väl överens om? Du klarar inte dig själv. Du vet att du inte klarar dig själv." Som Jehovas vittnen försöker de snärja mig med sina käcka anleten och fasta handslag. Jag klarar mig själv. Jag ska fan visa de jävlarna att jag klarar mig själv.

Jag förstår inte vad jag gör på dagarna. De bara försvinner. Jag försöker lista ut vad andra människor gör på dagarna och ibland frågar jag dem. De tittar ofta på mig oförstående och säger att de gör ungefär sådana saker som jag gör, men jag gör ju ingenting. Jag bara fastnar. Det känns som att mitt huvud ska explodera i vrede mot absolut ingenting och allting samtidigt. Men mitt huvud exploderar inte. Det sitter tryggt kvar på samma plats som tidigare och suckar över alltings meningslöshet och jag vet att jag trodde att jag avklarat den existentiella krisen när jag skrev ett specialarbete om existentialismen på gymnasiet. Faller faller faller. Jag blir till grå skuggor på andras väggar och målar på ett lyckat ansikte. Allt blir plötsligt så trevligt och jag blir lycklig igen, i någon annans kropp och med någon annans vad det nu är människorasen har valt att kalla för själ. Men den finns inte heller. De lurar mig på sina själar.

Tabletterna odlar andra människors tankar i mitt huvud och de växer och blir större. Jag klarar inte mig själv, men snälla, spärra inte in mig. Jag är bara uttråkad. Jag är så uttråkad att jag funderar på att fasta i två veckor bara för att se hur mycket en redan underviktig människa kan gå ner av att inte äta på två veckor. Jag kan göra mätningar. Det blir väl roligt? Jag kräks bara upp det jag äter i en tyst protest mot de människor som sprayar färg på H&M:s julplanscher och mot det otroliga engagemang som finns i att leva upp till en bild av den människan jag borde vilja vara. Jag klarar mig själv. Inga anorektiska ideal får ta plats i den friska, sunda världen.

Stark och ren från all ondska. Jag ska tvätta ur min kropp. Den kommer aldrig att andas den luft som ni vill att jag ska andas igen.

Platta sjuttiotalsfärger inbäddade i en hemtrevlig miljö som luktar mat som jag aldrig skulle äta. Alla människor är blyga eller fula eller verkar efterblivna på något sätt. Psykologen pratar med mig som om jag vore en av dem; dessa pretentiösa jävla hobbymänniskor som inte lever på samma villkor som jag. De har ingen aning. Jag har egentligen inga problem. Jag bara låtsas. Det finns ingen plats för deras värld. Uppmuntrande slagord om att "tillsammans ska vi klara det" eller "efter mörkret kommer ljuset" hånler mot mig från väggarna. Jag har aldrig känt en sådan motvilja. Det finns inte en chans att de spärrar in mig där. Det finns inte en chans!

Jag lämnar deras lokaler och klipper av all kontakt med de människor som missbedömt mig på ett så förnedrande sätt. Deras värld ska aldrig ta över min. De vill ha mitt huvud på ett fat, men jag litar på mig själv. Ingenting som väcker en så stark motvilja kan vara bra för mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är bara uttråkad. Jag slås av tanken på att köpa en enkelbiljett till Hawaii och aldrig komma tillbaka. Jag vill inte leva här. Jag passar inte innanför deras väggar.

Jag behöver pengar och jag behöver en Woody Allen-terapeut och jag behöver en maffialägenhet med en stor jacuzzi och väggar med dyra målningar. Jag behöver bli behandlad som en prinsessa. Då är jag lycklig. Jag vill inte bli inspärrad. Jag vill bara att ni dyrkar mig.

Av Sara-Magdalena Kostenniemi 04 apr 2003 09:56