Åsså vill jag tacka...

"Här står vi nu denna dag. United. Jag är tacksam att vi har kommit så långt in i de heligas rike. Tack vare Gud - och Amerika. Oh, thank you Lord."

Här byter presidenten ben.

"Jag hade inte ensam klarat av att få detta krig ’on the road’ så att säga, så jag vill passa på att säga några ord till alla er som hjälpt till. Jag vill först och främst tacka min pappa för det fina stöd jag fått av honom i tider av misstro och motstånd. Jag vill tacka min mamma för de där läckra skinksmörgåsarna du kom med den där dagen jag var så grinig!"

Här skrattar publiken lagom fnittrigt och Bush fingrar lätt på Oscarsstatyetten och ler snett.

"Jag vill också tacka min regissör, Franks, för de härliga skämt han levererat trots att han har haft lite problem med magen den sista tiden. Här blinkar han mot kameran. Och för att inte glömma, Penelope, du vackra kvinna som ställt dig där i rampljuset i din härligt chockrosa dräkt. Underbart, skulle jag vilja säga. Våra fiender har säkert satt maten i vrångstrupen varje gång de sett dig."

"Ett Tack vill jag också ge till gitarrtillverkaren Fender, för de 100.000 elgitarrer ni försett våra amerikanska trupper med. Vår strategi har hela tiden varit att spela ’The Final Countdown’ på så hög volym som möjligt, om och om igen. Det har visat sig fungera. Vi har sakta men säkert avancerat genom öknen och har nu nått Bagdad. Vi har lyckats mota fienden in i de sista moskéerna i Bagdad."

"Och sist men inte minst; ett speciellt tack vill jag rikta till Saddam Hussein. För utan ditt motstånd hade jag aldrig fått denna chans att visa vilken krigsproducent jag är. Detta motstånd som du visat, är något alla krig behöver. Tack Saddam, och ‘see you in heaven’. Tack alla som offrat era liv för att jag skulle kunna slutföra detta krigsepos - mitt livsöde. Tack bröder, för vad ni gjort för oss amerikaner - för världen. Ni har utfört ett fantastiskt jobb."

Han kastar slängkyssar mot teven.

Av Anna Drangel 04 apr 2003 09:35