Min syn på språket

Människan formar språket, och språket formar människan tillbaka. Denna spiral av orsak och verkan eller tes, antites och syntes om man så vill, pågår ständigt och kommer förmodligen att fortsätta efter det att jag har skrivit min sista punkt i denna text. Det ser Sourze till som digitalt förser denna text med min signatur.

Språket är för mig en form av kommunikation, ett sätt att kommunicera, en/ett bland många andra. Blickar, kroppsspråk, gester, medvetna eller omedvetna tystnader, tonfall, gäspningar, ja till och med fisar kan vara en form av kommunikation.

I Nordstedts Ordbok står det:

Kommunikation subst. -en -er
1 överföring av själsligt eller intellektuellt innehåll med hjälp av en viss typ av meddelelsemedel:
telekommunikation. spec. i språk-vet. el pedag. sammanhang: kummunikationsämnet svenska
2 ofta plur. förbindelsesätt för transport av varor *SYN. trafikförbindelse: allmänna -er

Kommunicer/a verb -ade -at
1 överföra budskap till ngn med viss typ av meddelelmedel: de -ade på bruten engelska
2 vara i fysisk förbindelse med ngt annat /särsk.fys./ -ande kärl
3 ta emot nattvarden* äv. dela ut nattvarden.

På ett ungefär. Nu kanske du känner att du skulle behöva en ordbok för att förstå förklaringarna men jag kan tipsa om var de otroligt långtråkiga förklaringarna av förklaringarna av vad de svenska orden egentligen har för innebörd står. De står på de främsta sidorna i en Ordbok nära dig. Ni fattar nog min poäng...

Nämligen den att: Ett ord kan ha flera olika betydelser, de kan också misstolkas och missförstås vilket kan leda till att det jag ville förmedla i min kommunikation med mina medmänniskor inte alls blev det de förstod. Det är också viktigt att citat inte rycks ur sitt sammanhang, att det som refereras och kommenteras får en chans att mena sin mening, att säga sin sägning.

De mest intressanta orden jag har i mitt ordförråd är
felsägningar. En älskarinna sa en gång att hon var
knullpuckad då hon gick av vid fel station på morgonen efter.

Jag vill inte mena att mitt språk är det bästa. Det är bara bäst för mig, just nu. Om jag kommunicerar med dig, är det då mitt ansvar att se till att du förstår? Eller är det ditt ansvar att reda på om du förstår mig rätt?

Så till din kolumn "Språkpolisen är värsta tv-inslaget".

"För i verkligheten är det bara Fredrik Lindström som kan stå i rutan och han ba, dom ba, värsta språket tjabba vecka ut och vecka in. Mohammed, Luis och Pekka kommer visserligen in i tv-huset de också men bara om de kör städvagn. Och skulle de söka jobb på en redaktion utan att ha gått ut Svenska 2 och allt vad det heter med godkänt, så skulle personalavdelningen tro att de skojade."

Jag har en bild av att Fredrik är extremt genomtänkt i sitt förmedlande av budskapet till alla de tittare däribland jag som uppskattar att höra nya förklaringar och utlägg om ord, språk, uttal och andra lingvistiska, språkfilosofiska och retoriska frågor, presenterat i ett populärvetenskapligt och lättillgängligt format. Fredrik har dessutom förmågan att hålla sig någorlunda objektiv till det fenomen han kretsar kring. Hell Fredrik!

Mohammed, Luis och Pekkas tolkningar av fenomenet upplever jag kommer till tals i programmet. Min erfarenhet av invandrare på mina arbetsplatser är att de vill veta ordens innebörd, som ett sätt att komma in i samhället. Försök att instruera en berard från hargistan med tre ord i sitt svenska ordförråd, att göra ett reportage om det svenska språkets varanden och havanden. Bara på skoj, för att se hur din bild av verkligheten fungerar i praktiken. Det blir säkert ett intressant äventyr om inte annat. Få inte mig till att vara nedlåtande för det är inte min mening. Om du tycker att saken förhåller sig fel, ta kontakt med någon som har behov av stödundervisning och lär ut kunskap då för tusan. Sitta här och gnälla.

Tillbaka till dig.

"Det svenska samhället har alltid byggt på att eliterna håller vissa koder för sig själva. Riktig överklass manövrerar ut uppkomlingar genom ett avancerat bordsskick som gör att de senare alltid håller besticken fel."

Kan det inte vara så att reglerna är ett sätt att se till att ingen av dess egna får smaka på friheten i samhället utanför utan att istället vara upptagna av att hålla reda på alla regler de måste följa för att passa in. Det är kanske inget sätt att hålla andra utanför. Det är kanske ett sätt att hålla de egna inlåsta i vissa tankemönster, en form av kontroll. Det är iallafall min erfarenhet. Var glad om du slipper tråkiga regler i ditt huvud.

Vidare...

"Så när "Värsta språkets" sexton redaktörer säger att de ställer sig på din sida och inte magistrarnas så fintar arrivisterna som vanligt för att skaka av sig eventuella förföljare. Arrivist betyder karriärist, streber och alla arrivister har alltid slagit upp alla ord de inte kunnat - för att de vill lyckas bättre."

Jo, jag kom att tänka på en sak här. Ordet arrivist finns inte i min ordbok. Men det ligger fint i min mun. Eller kan det vara ett försök att slå mig som läsare i huvudet med ett svårt ord?

Det jag tycker illa om hos andra är det jag har svårast att se hos mig själv. Du presenterar dig som "Susanna Hakelius Popova, kolumnist i Metro", för det flesta låter det kanske bra, för mig låter det lite som ett uttryck för "jag har minsann blivit publicerad-mentalitet" Det klingar inte lika högt som ordet arrivist.

Jag var inne på Metros redaktion med min text "Entrén" för några veckor sedan. Så här gick det. Den stroppiga tjejen i receptionen mätte mig med en nedlåtande blick och fick mig till någon obetydlig ung och ivrig skribent som hopplöst försöker komma ut. Vilket i sig är sant. Vad som däremot
inte är sant är att en liten människa har rätt att bryta mot medmänskligheten, främst mot sig själv, genom att fatta beslutet att tycka att jag, eller du, eller hon där borta på bänken är obetydliga. Jag fick fylla i ett papper och en försäkran om att "någon tittar igenom det där, sen" Detta "sen" betvivlar jag någonsin inträffade. I alla fall fick jag varken bekräftelse på mottagande eller en kommentar. Apropå kommunikation.

Du skriver vidare...

"För de vet att det är avgörande att behärska språket, eftersom det är en av nycklarna till samhällets innersta, och översta. Sverige är ett stenhårt litet klassamhälle som gömmer sina koder väl. Och språket är en av de osynliga markörerna för tillhörighet. Det är därför som den som säger att man kan prata hur som helst helt enkelt ljuger."

Jag tycker synd om de politiker som tvingas säga emot sin personliga ståndpunkt stup i kvarten. Eller företagsledare som genom att uttrycka sig emot bättre vetande, urskuldandes sina fallskärmar och därigenom kommer ännu längre ifrån de människor de egentligen skulle må bättre av att vara. Men det är inte min sak att råda.Du
väljer dina ord, dessa ord väljer dig tillbaka.

Om du säger:

-Nämen, gud vad dum jag är, varje gång du i dina ögon gör ett misstag. Hur tror du då att det påverkar din psykologiska, psykosociala och personliga utveckling? Din självbild och dina förhållanden till människor omkring dig?

-Vi på Svenska spel har noga utrett denna fråga och kommit fram till att spelmissbruket inte är ett stort
problem. Vi har noga vägt fördelar och nackdelar.

Vad händer med en människa som har till jobb att bortförklara otrevliga sanningar?

-Tänk vad mycket otrevliga papper jag hade under skrivbordsunderlägget som min föregångare inte tog tag i, eller inte hann ta i eftersom han blev tvungen att avgå pga någon skandal i pressen?

Du kan prata hur du vill, var du vill, med vem du vill, du kan stå på händer, skråla en sonat på fyllan, agitera i busskön, men om du vill att din mottagare ska ta in det du säger, då lär du göra dig en bild av hur hennes horisonter ser ut och anpassa din kommunikation efter vad du intuitivt känner är bra att säga just så, just då. Om du vill vara en del av en grupp människor, du kanske ser upp till dem och tror dig hylla deras ideal och värderingar.Du börjar närma dig gruppen, sitter i möten och intervjuer. Och sakta går det upp för dig att dessa människor inte alls menar det du trott att de menat, den gloria som du i ditt huvud satt upp på deras huvuden kanske hamnar lite på sned. Och vad händer? jo, du kanske blir lite besviken. Som jag blev när jag 7 år gammal upptäckte att Fantomen inte fanns.

-Shit! Han måste ju bara finnas!

Det jag menar är att jag som människa har varit tacksam över friheten att tycka och tänka fritt, då det gått upp för mig att den grupp jag velat tillhöra inte alls var den grupp jag trott att de var. Tänk om jag skulle ha lyckats knöka mig in på en plats runt det runda bordet, då hade jag blivit tvingad att säga emot min känsla, vilja, drift , förstånd och medvetande.

Ja, och så till dig...

"Veckans språkpolis är följaktligen det värsta inslaget. Där fullföljer redaktionen sin folkligt förljugna språkteori om att allt går lika bra genom att mobba en "polis".

Var det inte någon vis man som sa att det enda sättet att få bort dumma lagar var att strunta i dem? Det känns aktuellt på något sätt. Ironi någon?

Min flickvän, en fd lärare pratade om lärarrollen och pedagogik med sina dåvarande kollegor då hon fick höra talas om en utredning som handlade om att lära ut ämnet svenska. I den skulle det stå att det inte finns något bra sätt att lära ut svenska. Jag vet inte om det är sant, men det jag tror, bekräftas av att jag i höstas lärde min svensklärarinna ordet "fett". Hon, som har en 18-årig son. Jag är inte någon lärare men jag säger ofta ord som den jag talar med inte förstår. Då berättar jag vad det ordet betyder för mig, dvs min tolkning av ordets betydelse. Kan det inte vara så att all språkundervisning begränsas av lärarens språkkunskap? Om språket i chattar. Bland bratsen på stritan. Kidsen har ju ett rövarspråk i varje förort.
Typ. Det finns inget perfekt språk. Det har aldrig funnits.

Av David Pilbäck 02 apr 2003 10:21