Karl-Oskar, Kristina och Kee

Utanför vaktkuren som utgjorde gränsen till ambassaden stod jag och min pappa och en iransk man vid namn Ali. Min pappa och Ali samtalade på knackig engelska utanför taggtråden. Ali skrattade såhär "hee hee" och påstod att jag var "very beautiful chinese ah? Beautiful daughter half-chinese hee hee hee!" Jag grimaserade och drog upp luvan på jackan. Med god päls på och lade undan glasögonen. Det tog en halvtimme innan vi fick komma in i vaktkuren. Ali fick komma in före oss. Vi mötte honom sedan i visarummet. Hee hee.

Mina tankar innehöll en stigande respekt för mig själv och vad som höll på att hända. Jag kunde nästan ana i ögonvrån skuggan av en flygande matta. Aladdin ovanpå som sjunger om en helt ny värld, en plats han inte visste fanns och där syns allting klart, så underbart. Metalldetektorer, amerikanska vakter och så väntrummet med Ali, klockan fem i nio, luckorna med ämbetsmän innanför höll just på att öppnas. Rummet rektangulärt med bord att vänta vid i ena änden, vid ingången. Om man sitter där öppnar sig rummets andra ände som en scen med blankt golv och elva luckor, fyra på varje långsida och tre rakt fram. En enorm, slokande USA-flagga står på golvet. Det finns en TV. Under TV:n ligger böcker och tidningar och jag tar den mest lockande av dem alla. Jean de Brunhoffs "Babars resa". Ali stiger fram till lucka G och jag läser om Babar och Celeste i luftballongen, på öde ön, på cirkusen och så vidare. Det blir pappas tur vid lucka G. Jag väntar.

Det luktar unket, som hultsfredsstrumpor i min väska när jag rotar efter lipsylen jag glömt. Mina läppar är klistriga och jag är varm. Rummet känns som om det brukar vara ordentligt hett på sommaren. I hörn står oinkopplade fläktar och väntar på bättre tider. Någon sätter på TV:n och CNN’s krigsbevakning hummar lågt in i rummet. Det tar lång tid vid lucka G och jag tänker på emigration. Det är inte svårt eftersom möjligheten har funnits i ett år nu. April 2002 kom beskedet - grattis ni har vunnit amerikanska immigrationsverkets årliga greencardlotteri! Ni är bland 100 000 utvalda av flera miljoner hoppfulla själar jorden runt. Nu får ni skicka in en miljard papper om er själva så får vi se om ni blir utvalda att få ett av de 55 000 korten. Wooow. Nu har det gått ett år och äntligen sitter vi här.

CNN brusar och jag drömmer mig bort. Minns lördag och en kommentar från en pojkvän till en vän. "Kee. Vad är det jag hör. Hur kan du flytta till USA frivilligt?"

Känslan av uppgivenhet inför denna så trångsynta inställning fick mig att vända och gå ifrån honom. Säger man så till någon som just tagit ett av de största och svåraste besluten i livet och som osäkert börjar glädjas men behöver allt stöd hon kan få? Tydligen. Tillsammans med "där kan man väl inte bo, dom är ju knäppa" och liknande saker. Orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte! Tack och hej, stanna i Sverige resten av livet du och snubbla inte över civilingenjören från Jerusalem som numera heter Jöns Pettersson och har en nordiskt rak näsa och blekt hår samt moppar golvet på ditt jobb i innerstan. Han plockar glassplitter från ditt stenade glashus. Babar och Celeste åker skidor med den gamla damen innan de åker hem till Elefantlandet.

Pappa vänder åter från lucka G och skakar på huvudet. Våra foton duger inte. Vi visar tydligen fel öra! Och sitter för nära. Ute i entrén finns en fotoautomat. Vi beger oss dit och fotar om. Jag skyller på sömnbristen eller nervositetens lömska inverkan men hur som helst fick jag fota om tre gånger.

1. Fel öra
2. För stort huvud
3. En hårslinga invaderade örat
4. ... perfekt!

Alis öra var också fel men han behövde bara fota om en gång. "Hee hee, you’ve got big head ah? Oh man." Ali hinner före oss till lucka G och lämnar lokalen 20 minuter senare, leende. Han ska till San Fransisco för att bo hos sin mamma.

En lång väntan inleds. Babar är min vän. Verklighet och elefanter blandas ihop. När Babar och Celeste återvänder från skidsemestern har noshörningarna invaderat Elefantlandet. Babar lovar att befria sitt land från Rataxes och hans onda anhang.

"Krig är nånting förfärligt. Många av elefanterna har blivit sårade."

Babar målar elefanternas svansar röda och på var sida om svansen målar han stora förfärliga ögon. De skrämmer bort noshörningarna som flyr huller om buller.

Pappa och jag bläddrar i the New Yorker. Layouten är väldigt tät, det är svårt att läsa. Ointressanta artiklar. En timme går. Vi är hungriga. Hur kan jag flytta till USA frivilligt? "Pamir och Rataxes är fångar. De hänger med huvudena och skäms. Babar är en stor general!"

Till slut blir vi framkallade, får tjocka visumkuvert och instruktioner. Ett snabbt leende och "grattis till vinsten" sen är vi ute i den kyliga luften. Kan inte fatta det. Vi har permanent uppehållstillstånd i USA. Om tre månader är vi outta here! Väl i bilen tar både pappa och jag fram våra mobiler och börjar knappa sms. Vi ler. Pappa rivstartar bilen med ett "jiippiii" och vi far iväg mot sta’n med Beatles på radion, fyller bilen, snurrar.

"Vilken härlig dag för elefanterna! Alla ropar ’Bravo Babar! Bravo! Leve Kung Babar! Hurra! Hurra!’"

Av Kee Leong 02 apr 2003 14:39