Integration på hög nivå

Hon vill på så sätt, i egenskap av integrationsminister, underlätta närmandet mellan svenskar och invandrare. Mona är lycklig och upprymd: två flugor i en smäll och integration på hög nivå, tänker hon och ler.

Intressant.

Sahlin vill på detta sätt - tillsammans med "proffsslagskämpen" Paolo Roberto - förhindra invandrarungdomar från att bli kriminella.

"Efter att ha jobbat som integrationsminister har jag förstått vad boxningen betyder för integrationen i samhället och för många av dem som vi kallar för invandrarungdomar", säger integrationsministern entusiastiskt och glömmer bort att förbudet infördes långt innan segregationen blev ett faktum.

Paolo Roberto, "kungen av Kungsträdgården", kan inte hålla sig och fyller på så gott hans stryktåliga hjärna tillåter: "Jag hade varit död eller tungt kriminellt belastad utan boxningen", upplyser han oss om.

Dessa två uttalanden är inte bara obegåvade utan också närapå rasistiska. Skrämmande nära.

Jag kanske överreagerar, men jag kan inte hålla tillbaka min ilska: vad fan läsarna får ursäkta är det ni menar egentligen? Är det proffsboxning och ännu fler slagskämpar på Stockholms gator som skall förverkliga den misslyckade integrationspolitiken? Är det det förbudet mot proffsboxning som är anledningen till segregationen?
Är detta en ny fasad som ni politiker och "kunniga" vill gömma er bakom? Och dessutom på hundratusentals skötsamma invandrarungdomars bekostnad?

Vad ni i klarspråk säger är detta: om inte invandrar-ungdomarna får slå och sparka på en sandsäck eller på varandra kommer de att slå ner oskyldiga människor på gatorna. Det är precis vad ni säger! Min fråga till integration/idrottsministern är: skall förbudet hävas för att det är "förlegat" eller för att få oss "invandrare att sluta begå brott"?

Jag är uppvuxen i Stockholm Fittja - liksom hundratusentals andra unga män med utländskt bakgrund - men jag har aldrig någonsin slagit eller sparkat ner någon, varken någon äldre eller någon jämnårig kamrat. Och detta trots att jag aldrig har varit intresserad av boxning eller kampsporter. Hade jag varit det, så hade chansen för en "proffskarriär" varit mycket mindre än risken att någon stackare skulle "råka" stå i vägen för mina frustrerade och misslyckade karatesparkar eller boxarnävar.

Däremot, Paolo Roberto, hade jag en annan uppfostran, en uppfostran som tidigt lärde mig att alla ni som hängde runt Kungsträdgården på kvällar och nätter var små, förvirrade och identitetslösa fjantar. Jag lärde mig också något annat: alla kan inte vara bra på allt och alla kan inte bli "proffs". Och de som inte "lyckas bli proffs" i det ena eller i det andra behöver varken skämmas, gå och hänga sig eller bli kriminella. Livet kan gå vidare ändå. Lyckligt och harmoniskt.

Så, Mona Sahlin, vad för vägval Paolo Roberto, hade gjort och vart ödet hade slungat honom, om han inte hade "hittat hem", hem till ringen, vet jag inte. Men jag vet att det finns hundratusentals invandrarungdomar som inte ens skulle vilja gå i närheten av en boxningsring. Jag vet också att dessa ungdomars intresse för kriminalitet är obefintlig.

Till slut: huruvida förbudet mot denna "slagskämparnas" sport skall hävas eller inte är ytterst ointressant för mig "proffsen" får gärna boxas och blöda i ringen bäst de vill men både Paolo Roberto och Mona Sahlin bör överväga sina val av argument noga innan de försöker övertyga allmänheten om boxningens fördelar.

Av Josef Kurdman 02 apr 2003 09:53