Mitt fina hår

Jag var alltid välkammad när jag var liten. Min mamma avskydde okammat hår. Jag hade sidbena och rosett. Rosetten var gjord av sidenband, rosa, blåa eller gula. Mest tyckte jag om de gula. En gång var jag hemma hos en lekkamrat, som också hade rosett. Hon tyckte vi skulle doppa huvudena i vattenhinkar, som vi haft sand och lera i och se vem som kunde ha huvudet i längst. Jag vann. Mamma var ursinnig eftersom håret var fult. Jag måste bada fast klockan var mycket och varmvattnet nästan slut.

När jag började skolan fick jag sluta ha rosett och fick klippa håret kort. Det var många barn i min klass, mest pojkar. Jag tyckte om att leka med dem, mamma fick tvätta och klippa håret på mig varje dag för att det skulle hålla sig snyggt. Det året jag fyllde tolv år började jag förstå att pojkarna kunde vara intressanta på andra vis än att leka med. De tyckte om att smeka mitt hår, så jag lät det växa. Jag tvättade det varje dag så det var luftigt och blankt. Mamma borstade det och smorde in det med hårinpackning för torrt hår.

Vid sjutton års ålder tröttnade jag på det långa håret och lät hårfrisörskan klippa mig i en modern frisyr med nivåklippning och lugg. Jag fönade håret på morgnarna innan jag gick till skolan och hade i hårmousse och gele. Min första man hette Gabriel och hade snaggat hår. På brölloppet hade snaggen vuxit ut lite, så att han kunde ha i lite vax, som fick hårstubbet att böja sig uppåt åt lite olika håll. Själv hade jag håret uppsatt i en vacker knut med instuckna prästkragar och rosor. Vi var lyckligt gifta i tre år, sedan hittade vi varsin ny partner. Jag gifte om mig och födde ett barn, en pojke som fick heta Axel. Axel hade inget hår hela första året, sedan växte det ut en sky av vita, tunna lockar kring hans huvud. Det var något konstigt med Axel, ibland kunde han sitta långa stunder och dunka sig själv i huvudet med händerna och ha underliga ljud för sig. Jag tyckte att han kunde få hållas, men min man ville vi skulle ta honom till en läkare för undersökning. När Axel var 5 år hade håret vuxit sig tjockt på hans huvud och han hade fått diagnosen kronprinssyndrom. Vad det betydde fick jag aldrig riktigt klart för mig, men min man blev lugnad av att pojken fått en diagnos.

En kväll när jag kom cyklande längs Blåviksvägen på väg hem efter arbetsdagens slut såg jag hur någon höll på att bryta sig in i ett hus nära vårt. Jag klev av cykeln och gick fram för att hejda tjuven, men han brev skrämd när han fick syn på mig och sköt ett skott från en revolver, som han hade i handen. Skottet träffade mig i bröstet och jag sjönk ihop på trottoaren. Jag kände hur blodet rann från såret, jag kände en stark smärta som spred sig över hela min kropp. Jag hörde ljudet av ambulanssirener och jag tänkte på hur jag såg ut i håret, om det hade tufsat till sig vid mitt fall mot marken. När jag vaknade upp på sjukhuset bad jag om en spegel och kunde med möda kamma till frisyren innan jag åter föll i dvala. Jag blev opererad och fick ligga länge på sjukhuset, jag längtade efter min lille Axel, som fick komma på besök då och då. Han sa att slutat med sina konstigheter och blivit som en vanlig liten pojke nu, han busade med sina kamrater och tittade på TV om kvällarna med sin far.

Jag såg ut genom sjukhusfönstret. Det var vår och träden utanför började knoppas. Jag skulle snart få åka hem. Jag klippte mig hos hårfrisörskan på sjukhuset och kom hem frisk och fin i håret. Min man hade hittat en annan. Jag fick behålla Axel, som växte upp till en stilig ung man, med ett rödblont hårsvall, som han knöt ihop i en hästsvans därbak. Axel hade en unik förmåga, han kunde genom sin blotta närvaro få nedstämda människor att bli glada. Jag och min nye man hade vårt första gräl en kväll, när Axel kom hem. Han såg hastigt på oss och sa -hur mår ni i kväll? med ett sådant tonfall att vi båda överväldigades av en sorts lyckokänsla. Jag ska tvätta håret och gå och lägga mig nu, sa jag. Jag ska bara ta en kvällssmörgås, sa min man och öppnade kylskåpet.

Så gick åren, jag fick barnbarn och barnbarnsbarn, jag gick i pension och till sist avled jag. Då hade mitt hår blivit grått och ganska tunt, men jag var nöjd med det ändå.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola

Av Vivian Gustin 01 apr 2003 14:58