Entrén

Skriken från gymnastikskor ekar mellan betongmassorna utanför, stressade fötter som släpas, även i maxfart. Luften är full av äggklockor, en kör av dem. Alla är sena, sena till sina egna liv, ingenting stämmer:
-Jag har inga pengar på kortet, ring upp mig.
-Jag åker in i en tunnel nu.
-Var är du?
-Hallå, hallå... du försvinner.

Entrén är inte en stor rymd, men viktig. Den har en ram med sidorna 2x3x4m fylld av 24 m³ luft. Det är en bur i rostfritt stål och glas, ett arkitektoniskt och teknokratiskt monument fyllt av liv, slammer och rörelse. Här genomströmmar det flöden av människor och makt. Olika människors uppfostran och självbilder påverkar deras dörrbehandling. Vissa sparkar upp dörrarna, vissa smeker upp dem. Hur gör du, och varför?

Här frodas ett varierat persongalleri:

Vaktmästaren, den övervintrade kustjägarsoldaten extraknäcker som cigarettpolis. Han ryter i förtvivlan över ungdomens brist på moral.

De blonda välartade skolflickorna kvittrar ikapp när de tävlar i älskvärdhet. De dryper av falskt smicker och pölen runt deras fötter flyter ut över skifferplattorna.

Kaffemuggsbalanserande sönderhetsade elever sursvettiga av panikångest. Deras läppar är vita av trycket från cigaretthanden.

Här hittar man också en sällsam, tuggummituggande art i storstadsdjungeln: Stekarbrudarna.

Ledaren, den dominanta, visar magen och demonstrerar sin stekiga bimbosexualitet, följd av den dominerade som blygt tittar ned i marken och därigenom ber om ursäkt för att hon andas. Hon döljer sin tröstätna kropp under en tjock stickad tröja. Hon är avkönad.


De förvirrade som aldrig gör något rätt. De drar i fel dörr. Trycker fel. Trycker fel igen. Trycker fel på rätt dörr. Öppnar lite och ångrar sig mitt i rörelsen. Det blir kö från båda sidor och irritationen kan skäras med kniv.

Handavtrycken blänker i solljuset, flottiga studenthänders gemensamma picassomålning på glaset med inbyggd interaktivitet. Fönsterputsaren har ett hopplöst nattskift framför sig. Han delar meningslösheten med vaktisen. De är olycksbröder i en värld där deras vilja och drift inte är högt värderad.

Och så eventet. Här kommer dryckesleveransen, den stora pallen med skolbensin, dragen av en vandrande hjärtattack iklädd helskägg, truckkepa och blåställ. Livet och rutinerna avbryts som av en björnram i en myrstack. Ordningsministern "fröken fin och bra" med sin egen terrormoralist till fröken som en demon på sin axel och sin flätade korg till bredden full av läxor organiserar kollektivets gemensamma krafter. Med sin uppskruvade falsett sprider hon sitt heliga evangelium:
-Barn, hjälp nu farbror, så får ni en stjärna i himlen.
De barn hon syftat på finns inte längre här utan sitter sedan många år på höga poster i näringslivet med feta nackar, plånböcker och fallskärmar. Och stjärnor står inte högt i kurs hos den beresta, belästa och belevade Generation Y, väl bevandrade i båda syratrippar och analsex. De suckar uppgivet åt hennes värderingar och gör som hon säger, de orkar inte bry sig. Hjärtattacken ser ut att vilja skalla ordningsministern, men allt är över på en minut, och om en kvart har alla inblandade glömt vad som hänt.

I glasburen markeras början och slutet av rollen och dagen, en bur där de sociala makthierarkierna utkristalliseras och där de starkaste aldrig behöver röra glaset. De är de orörande.

Av David Pilbäck 01 apr 2003 14:51