Vad har hänt

Vad kan ha hänt?

I det stora huset fanns det tre rustika portar, var och en med vackert utsirade trädörrar med handtag i gjutjärn och fönster med glasrutor i sprakande färger. Den mellersta porten öppnas nu, ut kommer en kvinna med långa smala ben iklädda ljust bruna nätstrumpor och olivfärgade skor med spetsiga tåhättor och smala höga klackar. Hon har en vinröd kappa med axelvaddar och en hög krage, som är uppfälld i nacken. Kvinnans huvud är litet, lockarna som inramar det hjärtformade lilla ansiktet är gulvita, hårstråna fångar upp den nedgående solens strålar och lyser som guld. Hon går hastigt gatan fram, mot den stora grönskande parken några kvarter bort. Ska hon ta en kvällspromenad på den mjuka sköna parkstigen? Nej, hon ser ut att ha för bråttom för det, inte halvspringer man och inte har man skor med sådana klackar om man ska ta en kvällspromenad?

Jag ser henne försvinna in mellan de stora ekarnas grova stammar, solen dalar hastigt nu och mörkret lägrar sig över parken. Det kommer en man gående på andra sidan gatan, en man i mörk kostym, med skjortan öppen i halsen och kavajen lite vårdslöst oknäppt. Skorna är dock oklanderligt borstade och spegelblanka. Mannen skyndar också in på parkvägen och uppslukas av blad och grenar. Jag går tillbaks mot det stora huset och ställer mig på trottoaren mitt emot det. Ingen kommer längre ut genom någon av portarna, det är väl för sent nu. Mörkret är kompakt, flera av gatlyktorna har trasiga lampor, och fönstren i huset är alla mörka. Jag väntar. Jag vet att jag ska vänta men jag har helt glömt på vad. Jag räknar från ett till hundra, sedan läser jag upp alfabetet för att på så sätt få mig att kanske minnas något. Långt bortifrån hörs ett hundskall. Konstigt att de enda två människor jag sett på hela tiden jag varit här båda tycktes ha så bråttom in i parken!

Egentligen skulle jag se efter vad som finns där, jag är rädd men också nyfiken. Jag går med dröjande steg, jag vill inte verka lika angelägen som de båda andra, det kan ju vara någon som ser på mig just nu. Jag svänger. Som om jag nyss kom att tänka på det, in på grusvägen och går framåt, det är ju så mörkt, här finns inte ett ljussken av något slag. Gruset knastrar under fötterna - plötsligt tar stigen slut och jag känner att jag går i gräs, som har pinnar och stenar bland sina strån. Jag stöter emot något med ena foten, jag trevar med händerna och känner en kropp, en naken kropp men ännu varm. Kostigt nog avtar min rädsla i stället för ökar, jag trevar vidare och känner ytterligare en kropp, jag lyfter upp armen på den och den faller slappt ner när jag släpper den. Lustigt - jag känner mig alldeles euforisk, jag vill dansa och skutta och sjunga. Jag tar några hoppsasteg svänger med armarna och dansar ut på vägen igen.

En polisbil har stannat vid vägen, polisen som stiger ur frågar om han kan köra mig hem, det är väl bäst så här dags på natten och i mitt tillstånd? Jag tackar, uppger min adress och kliver in i baksätet. Bilen startar mjukt och kör gatan fram förbi huset med de tre portarna och vidare mot mitt hem. Väl hemma tar jag genast av mig alla kläder, viker snyggt ihop mina byxor över stolskarmen, hänger skjorta och cardigan på galgar och kryper till sängs. Jag faller omedelbart in i en ljuv, underbar sömn.


Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola

Av Vivian Gustin 31 mar 2003 15:39