Instant power

1.1 Vi ser utsidan till en liten närbutik.

Det är en livlig dag med massor av trafik, sirener och tunga maskiner. Färgerna är starka och ljuden påträngande, människor i skrikiga regnkläder och paraplyer, gatumusikanter, skolklasser och till höger sätter en affischerare upp affischer på en vägg som gör reklam för kaffe. Världen ger ett skarpt och grällt intryck och över alltihop faller ett stilla regn.

Från höger kommer KAFFEKUNGEN promenerandes. Till en början får det gärna vara svårt att urskilja honom bland alla människor och maskiner tills det efter ett tag framstår med tydlighet att det är honom det handlar om. Han går upp för den lilla trappan och in i närbutiken. Under tiden hörs en speakerröst.

KAFFEKUNGEN i speakerröst: En sak som jag inte tycker om är när saker blir krångliga. Det är så mycket bekymmer med världen hela tiden. Folk bråkar och blir med barn och jag vet inte allt. Nä då, tacka vet jag kaffet. Det vet jag var jag har det.

2.1 Insidan av den lilla närbutiken.

Kaffekungen stiger in butiken och ser sig omkring. Från och med nu är det väldigt viktigt att ingenting hörs eller syns som inte är kafferelaterat. Alla hyllor i affären är tomma förutom dem som innehåller produkter var användningsområde kan härledas till kaffedrickande. KAFFEKUNGEN väljer ut ett paket kaffe, går fram till kassan som det inte står någon expedit bakom, och lägger en sedel på disken. Går ut. Han är torr och bär inga spår av att ha varit ute i regnväder.

KAFFEKUNGEN i speakerröst: Ta bara en sån sak som vädret. Finns det någon som tycker om när det regnar? Så frisyren blir förstörd och mockaskorna med om man ägde sådana och så rinner det som en liten flod ner i kalsongerna. Utan att det går att kontrollera. Och vad är det för något? Jag tycker då inte om att bli blöt, det ska jag lugnt be och få tala om. Med undantag om det regnade kaffe. Tänk va, ett varmt vänligt regn. Men det tror jag tyvärr inte det kommer att göra. Det kan jag säga med stor säkerhet. Jag vet allt om kaffe. Och det är jag som kokar det och det är jag som bestämmer hur mycket kaffe det ska vara i.

2.2 Återigen utsidan av den lilla närbutiken.

När KAFFEKUNGEN stiger ut på gatan igen är den fullständigt tom och inte ett ljud hörs. Alla människor och maskiner är borta, inget skräp syns och den enda reklam och de enda affischer man kan se är dem om kaffe som affischeraren tidigare klistrade upp. KAFFEKUNGEN går iväg åt samma håll som han kom ifrån.

KAFFEKUNGEN i speakerröst: Jag bestämmer också om det ska koka med eller utan lock, hur mycket vatten det ska vara i eller exempelvis hur länge det ska koka. Ingen annan. Bara jag.

2.3 På väg hem.

KAFFEKUNGEN stannar vid ett övergångställe. För en kort sekund är gatan plötsligt full av människor, fordon och oväsen men sen så är det borta. Kaffekungen tittar sig över axeln men går sen över gatan.

KAFFEKUNGEN: Jag kokar kaffe när jag vill, till och med mitt i natten om andan faller på. Ibland kokar jag med elspisen på läge sex, då går det fort, och ibland faktiskt så lågt som läge fyra, fast då tar det ett tag. Förstås. Och nu vill jag ta tillfället i akt och tala om att jag är den förste att hylla de demokratiska principerna. Medkännande är jag. Jag kan mycket lätt sätta mig in i hur det är att, exempelvis, förlora en närstående i en obotlig sjukdom...

2.4 På väg hem.

KAFFEKUNGEN passerar en liten uteservering. På borden står koppar med rykande hett kaffe men fortfarande är det alldeles tyst och inte en människa syns. KAFFEKUNGEN tar i förbifarten en klunk ur en av kopparna och fortsätter sen. För en kort sekund är gatubilden plötsligt full med folk och ljud igen. Samt två förorättade kafébesökare som har rest sig och gastar efter KAFFEKUNGEN. Sen är allt tomt igen.

KAFFEKUNGEN: ...som gäckar den moderna läkarvetenskapen så det är självklart att jag förstår att det här inte faller alla på läppen. Att många skulle vilja ha ett ord med i laget om hur mycket kaffe det ska vara. Om det ska vara grädde eller mjölk. Och man dricker på faten eller inte. Vad kan jag säga? Det kan man tyvärr inte vara med och ta beslut om. Det är ju som det är och så är det med det. Och ändå är jag en väldigt omtyckt människa.

2.5 I trapphuset.

KAFFEKUNGEN går uppför trapporna till andra våningen som ekar i tystnaden. Dörrarna han passerar saknar personliga särdrag och alla brevinkast saknar namn. Han går in i sin egen dörr och när den slår igen står det att läsa på brevinkastet: "H M Konungen".

KAFFEKUNGEN: Men det ska jag tala om, det är inte alltid en dans på rosor, inte. Det är ensamt på toppen. Men som någon sa "Man väljer om man är ensam eller själv". Det gör jag. Och det är bara jag som väljer.

3.1 KAFFEKUNGENS kök.

Kaffepannan står och ångar på spisen. Ett totalt avskalat kök förutom kaffeattiraljer. KAFFEKUNGEN håller på att duka med linjal. Rättar till koppen, skeden, fatet, sockerskålen om och om igen.

KAFFEKUNGEN i speakerröst, djup inandning: Ah. Ibland skickar jag ut ett påbud om att slå av köksfläkten och då luktar det kaffe i hela köket. Härligt.

KAFFEKUNGEN: Härligt.

KAFFEKUNGEN i speakerröst: Dukningen bryr jag mig inte så mycket om, den kan gärna bli lite på en höft. För sen kommer ändå det viktigaste.

KAFFEKUNGEN häller upp kaffet i koppen. Gör lite trick med kaffet. Skvalpar runt med fingrarna i det, blåser i det med ett sugrör, sätter ner ett litet parasoll i det eller dylikt. Tar en sockerbit. Tittar på sockerskålen. Tar en näve sockerbitar och häller i. Dricker kaffet.

KAFFEKUNGEN i speakerröst: När jag häller upp. Också här är det jag som bestämmer om kaffet ska komma i klunkar, droppar, strålar, skvättar eller strida floder. Om det bara ska bli en halv kopp eller om det ska komma lite på fatet, det är helt upp till mig. Och... häpp! Hopp. Tadaa! Och så tar jag socker. En bit eller kanske två. Ibland. Ibland tar jag jättemånga. Det kan man inte veta. Och så rör jag om. Och så dricker jag kaffet. Mmmmm. Smakar jättegott. Ibland. Smakar skit ibland. Bestämmer jag. Ja, ibland dricker jag inte kaffet alls utan kokar nytt. Så att.

KAFFEKUNGEN: Blä.

Häller ut kaffet. Det forsar i ultrarapid likt en syndaflod mot kameran.

KAFFEKUNGENvänder sig och tittar forskande in i kameran: Ni kanske tycker jag är galen? Men ni kan hålla käften för jag är kejsare i ett helt universum.

Vänder sig mot sin kopp igen. Närbild på en kopp med kaffe. Grädde hälls i och formar en spiral när den rörs runt av skeden. Sen förändras grädden och vi ser en liten galax som cirklar runt, runt i koppen.

4.1 En gata utomhus.

Utzoomning från kaffekungens fönster. Världen verkar ha sin gilla gång. Människor går omkring med paraplyer och allt verkar vara precis som i början; oordning och bristande disciplin. Men när kameran panorerar över trottoaren visar det sig vattenpussarna är bruna och att ett stilla regn av kaffe har börjat falla över världen.

Slut.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik

Av Rasmus Lindberg 31 mar 2003 16:11