Till försvar för Siewert Öholm

Så har då vår älskade Melodifestival gått av stapeln. En högtid för det svenska folket, vilket denna gång Sveriges Television verkligen tagit fasta på.

Finalen i Globen var som sig bör dominerad av glitter och glamour, skriande publik, en eller flera dryga skivbolagsdirektörer och deras ledband av nervösa artister och kompositörer.

Framför miljoner av teveapparater hade familjer och kompisgäng bänkat sig för den årliga ceremonin. Vad publiken nu inte visste, var att de skulle utsättas för ett välregisserat propagandaevenemang kamouflerat i demokratins och toleransens tecken.

Som ju alla vet vid det här laget, är denna festival mäkta populär i gaykretsar. För att upplysa den eventuellt obildade om detta självklara faktum, sändes några veckor innan evenemanget en rad svenska trevnadsprogram såsom till exempel Söndagsöppet och Gokväll. Där fanns personer på plats för att delge tittarna historik bakom festivalen, sia, eller uttala sig om de olika bidragen.

Anmärkningsvärt redan då, kunde den vakne tittaren konstatera, att det i princip vid varje tillfälle fanns en manlig homosexuell med i denna expertsamling på området. Denne tittare kanske då i sitt stilla sinne frågade sig vad sexuell läggning nödvändigtvis hade att göra med intresse för tävlingen. Naturligtvis tiger man still i tevesoffan efter denna analys. Man vill ju inte framstå som homofob. Det har man ju läst i Aftonbladet Puls att det är ute.

Nåväl, tillbaka till högtidens kulmen; själva finalen. Det var ju då allt ställdes på sin spets skulle det visa sig.
In kommer då hela svenska folkets favoritbögar I varje fall förutsätts det vara så Mark och Jonas. Det hela är meningen att framstå som iögonfallande, liberalt och förhoppningsvis lite lagom provocerande med den gulligt tindrande Mark i extravagant bröllopsklänning.

Jonas skuttar euforiskt omkring med ett hysteriskt leende, drar olika sexvitsar och uppträder själv ett flertal gånger med egna kompositioner. Förmodligen befinner han sig i sjunde himlen. Programledare för Schlagerfestivalen, det är man ju inte varje dag ska gudarna veta!

Envist återkommande höjdpunkter är Jonas små privata skvallersekvenser rörande honom och pojkvännen. Då gärna sexrelaterade. Dessa små anekdoter resulterar ibland i ansträngda skrattförsök från läktarna. Den lille lurifaxen drar sig heller inte för att lite klädsamt sextrakassera robinsonvinnaren som kallats in för poänguppläsning, genom att uttrycka sin stora besvikelse över att denne har kläder på sig. Det är helt okej att göra om man är homosexuell! Och säger det till en man ska väl tilläggas. Under tiden står den stilige, lite mer återhållsamme pojkvännen och ler ömt och kärleksfullt. Detta är svensk högklassig underhållning av idag. Och den är dessutom open-minded och tolerant! Och därmed basta.

Detta är just den springande punkten. Mot den obildade och oupplysta befolkningen kan man alltid använda effektiva skällsord som "homofob" eller påståenden som: "Du är rädd för din egen homosexualitet som du försöker förtrycka" eller helt enkelt: "Du är bara okunnig". Det bör tysta dem, sällan har de svar på tal på dessa små vindpustar från eliten.

Och det blir verkligen tyst.

Det enda man hör är mediabruset som fortsätter fostra oss i vikten av Pridefestivaler, tips om gaybarer och klubbar, queerrörelser, gaycaféer, gaytidningar, gaypopstjärnor och så vidare. Kunskap helt enkelt!

För som vi alla vet ger kunskap både insikt, tolerans och makt. Okunskap däremot, ger det motsatta; oförstående, intolerans och dåligt inflytande. Och visst, det är ju sant.

Men det finns bara ett litet problem som verkar ha förbisetts i denna upplysningskampanj med syfte att skapa goda, snälla och humana medborgare. Ett enda; nämligen varifrån detta behjärtansvärda initiativ sprutas ut. Det kanaliseras från högre instans ner till folket.

Från redaktioner där man ivrigt gnuggar de grå för att föra ut doktrinen till det hungrande folket som förmodligen lever i totalt intellektuellt mörker. Du ska frälsas, lille vän, var inte rädd!

En homogen mediaapparat med propagandistiska tendenser, oavsett syfte, hör hemma i diktaturer. Detta brukar i de allra flesta fall manifestera sig i folkligt missnöje som förr eller senare kommer till uttryck i höga opinionssiffror för extrema politiska partier. I bästa fall. I värsta fall blir det rent fysiska våldsaktiviteter och trakasserier dessutom.

Men vad händer då nu? Mediaapparatens motiv avslöjas av Siewert Öholm av alla människor! Way to go Siewert!

Sverige är ett litet land med en globalt sett liten befolkning. Men man får hoppas på att vi som lever här själva är vuxna nog att skapa oss egna uppfattningar om saker och ting.

Såsom till exempel minoriteter med faiblesse för exhibitionism och extravagans. Utan direktiv uppifrån, that is.

Melodifestivalen är en minst lika stor angelägenhet för heteronormativa kärnfamiljer på landsbygden som för fjolliga citybögar. Om inte större, vem vet?

Av Magnus Bjärlind 27 mar 2003 09:24