Mörker

INT. SJUKHUS - KORRIDOR - NATT

En sjukhuskorridor med vagnar och britsar längs väggarna. Över några av dörrarna blinkar röda larmsiffror tyst i mörkret. Från en del rum hörs hostningar och prat. De sköterskor och läkare som utgör nattpasset rör sig mellan rummen och småpratar med varandra.

En av dörrarna öppnas och KARIM, 28, kommer ut med en städvagn. Han stoppar ned rengöringmedel och trasa i vagnen och drar den bort till receptionen, där sjuksköterska RITA, 48, sitter och skriver i en journal.

KARIM
Tjena, Rita. Lång natt?

Rita tittar upp och kväver en gäspning.

RITA
Oj... förlåt. Ja, det börjar kännas nu. Hur går det för dig då?

KARIM
Jodå, jag är klar här. Jag åker upp och tar fyran och femman nu. Jag kan komma ned sen så tar vi en kaffe?

RITA
Tack du; hemskt gärna.

Karim drar bort vagnen till ett hisspar och trycker på knappen. Står och trummar mot handtaget medan han väntar.

KARIM
Vad säger du Rita; ska vi köpa det här stället och dra oss tillbaka?

RITA
Nej, fy! Jag nöjer mig med en kaffe.

Karim skrattar. Dörrarna på en av hissarna öppnas.

KARIM
Coming right up!

Karim rullar in vagnen.

INT. SJUKHUS - HISS - NATT

Karim rullar in vagnen, trycker på en knapp; dörrarna stängs. Karim fortsätter trumma mot vagnhandtaget, medan han sjunger för sig själv.

KARIM
Ooooh, I cant get no... oh oh oh... satisfaction...

Plötsligt stannar hissen och ljuset släcks.

KARIM
Nej, vafan... kom igen nu.

Ett reservljus blinkar till och surrar igång.

KARIM
Så där ja.

Men hissen står fortfarande still. Det är knäpptyst och ljuset fladdrar. Karim trycker på några av knapparna. Inget händer.

KARIM
Men ÅÅÅH! Jag orkar inte...

Plötsligt hörs hur någon DUNKAR på hissdörrarna. Karim rycker till.

KARIM
Ja, jag är här - Karim.

Dunkandet fortsätter; hårt - nästan hysteriskt. Utifrån hörs dova rop.

KARIM
Jaja! Jag hör er, vad ska jag göra?

Dunkandet övergår till sparkar. Det låter som om någon krafsar på dörren, försöker dra isär dörrarna?

KARIM
för sig själv
Asså, om det här är ett skämt ska jag...

Karim avbryts av en JÄTTESMÄLL när någon slänger sig eller kastas in i hissdörrarna, följt av ett högt, hjärtskärande SKRIK.

Sedan tystnad igen.

Karim, som ryggat tillbaks från dörrarna, närmar sig försiktigt igen.

KARIM
Hallå?

Inget svar.

KARIM
Rita? Kjelle?
paus
Någon!?

Ingenting.

KARIM
Men lägg av, vad är det här? Vilket jäkla sjukhus.

Karim dunkar på dörren. Trycker in nödsignalen. När inget hörs börjar han febrilt trycka på alla knappar samtidigt. Plötsligt tänds det vanliga ljuset och hissen hoppar igång igen.

KARIM
Ja, men så ja!

Hissen åker vidare några sekunder innan den stannar. Det tar några överdrivet långa sekunder innan dörrarna öppnas. Karim puttar ut vagnen.

INT. SJUKHUS - KORRIDOR - NATT

En korridor liknande den på våningen under, förutom en distinkt skillnad - den här är alldeles tom. Vagnarna och britsarna finns där, men inte en enda människa hörs eller syns av.

Karim stannar med vagnen utanför hissdörrarna. Ser sig omkring.

KARIM
Hallå?

Inget svar. Karim rullar bort vagnen till receptionen och tittar in. Tomt.

KARIM
skrattar nervöst
Asså lägg av nu, det är inte så kul längre.

Plötsligt plingar det till bakom Karim när den andra hissens dörrar öppnas. Ut kommer en medelålders man i civilkläder; han ser skärrad och förvirrad ut. Karim pustar ut - han är inte ensam.

MAN
Vad är det som händer?

KARIM
Fråga inte mig, jag bara städar här. Det måste ha gått någon propp eller nåt.

MAN
Måste ha varit en jäkligt stor propp i så fall...

Mannen ser sig omkring. Tittar på Karim. Tittar in i receptionen.

MAN
Var är alla?

Karim rycker på axlarna.

MAN
Har du kollat?

KARIM
Jag tänkte precis börja. Om du går ditåt, så kollar jag här borta.

Mannen nickar och börjar gå nedför korridoren. Karim står kvar och slänger en till blick in i receptionen. Börjar sedan gå åt andra hållet i korridoren. Han tittar in i ett av patientrummen; sängarna är tomma.

KARIM
Ser du nån!?

Mannen på den andra sidan av korridoren har även han stuckit in huvudet i ett av rummen. Drar ut det och tittar på Karim.

MAN
Nej, det är skitmärkligt. Det verkar som om...

Mannen avbryts när lamporna plötsligt SLÄCKS i hans del av korridoren och han försvinner i ett kompakt mörker. En total tystnad lägger sig.

KARIM
Va i...

Karim springer ned mot mannens del av korridoren. Tvekar och stannar strax innan väggen av mörker börjar. Karim spanar in.

KARIM
Hallå? Du... vad hände?

Tystnad. Karim hittar en lysknapp som han trycker på. Inget händer. Han trycker flera gånger, allt häftigare. Ingen reaktion.

KARIM
HALLÅ!?

Tystnad. Mörker.

KARIM
Shit också... du, vänta! Ska se om det finns en ficklampa!

Karim rör sig tillbaks mot receptionen. När han har nått ungefär halvvägs så svartnar plötsligt ytterligare en del av korridoren bakom honom. Karim stannar och vänder sig om. Står still ett tag och kisar in i mörkret.

KARIM
Hallå? Vem... vem är det som släcker?

Karim rör sig långsamt närmare receptionen. Han stannar med jämna mellanrum och slänger tveksamma blickar över axeln. När han når receptionen börjar han slita i skåp och lådor. Hittar till slut en ficklampa.

KARIM
Jag hittade en! Jag kommer!

Karim springer ut i korridoren igen. Går försiktigt fram mot den mörka delen. Sträcker fram ficklampan och knäpper på den. Inget händer. Karim håller upp den, skakar på den. Knäpper återigen på knappen. Inget.

KARIM
Shit-shit-shit...

Karim snurrar bort bakstycket på ficklampan; håller upp den och skakar. Inga batterier faller ut.

KARIM
Nej!

Förargad hivar Karim in ficklampan i mörkret. Han hajar till när det INTE HÖRS ETT LJUD från mörkret - slog ficklampan aldrig ned?

KARIM
Men asså lägg av nu...

Plötsligt släcks återigen ett par lampor och mörkret drar ännu lite närmare. Karims ögon spärras upp. Några till lampor släcks. Den mörka väggen fyller korridoren när den ryckvis närmar sig Karim.

KARIM
Nej nej nej...

Karim håller upp fingret mot mörkret.

KARIM
Stanna!

Mörkret ignorerar honom och rycker ännu ett steg närmare.

KARIM
Shiiiiiiiiiit...

Karim vänder sig om och börjar springa längs korridoren, bort från mörkret. Karim rundar ett hörn och tvärnitar. Framför sig ser han en tom, upplyst korridor som efter ungefär 30 meter också den slutar i en MÖRK VÄGG.

Karim står stilla några skunder. Blänger på mörkret, som om han utmanar det. Efter fem, tio sekunder släcks plötsligt ett par lampor och mörkret tar ett steg framåt. Karim blundar och suckar.

KARIM
Fan.

Karim vänder om och snubblar in i den förra korridoren. Efter ett tiotal meter landar han på golvet med huvudet före. Han ligger kvar så ett kort tag innan han tittar upp. Mörkret har nu slukat receptionen och ytterligare en bit av korridoren. Karim drar sig upp och sätter sig halvlutande mot väggen. Andas tungt.

KARIM
Vad fan är det här...

Karim sitter still och blickar bort mot mörkret. Det är helt stilla, helt tyst. Karim släpper det inte med blicken, som om det skulle röra sig så fort han blinkar. Mörkret rör sig inte. Karim rör sig inte. En plågsam, spänd tystnad. Karim spärrar upp ögonen så att de nästan börjar tåras. Plötsligt vrider han häftigt på huvudet - lamporna borta vid korridorshörnet dör ut.

Som om på en given signal slocknar några lampor även på Karims andra sida. Karim lutar huvudet mot väggen och sluter ögonen. Svettdroppar rinner nedför pannan.

Mörkret närmar sig ett steg från vänster. Så ett steg från höger. Karim sitter kvar med slutna ögon. Sväljer hårt. Till vänster dör ytterligare några lampor och mörkret närmar sig. Samma sak till höger. Vänster. Höger.

Det återstår nu endast ett par meters ljus, precis där Karim sitter. Karim drar efter andan. Spärrar upp ögonen.

KARIM
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ...

Ljuset släcks över Karim och han tystnar tvärt. Kvarstår gör bara mörker. Och tystnad.

-- SLUT --

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik

Av Niklas Nilsson 27 mar 2003 11:28