Stans fullaste tjej

Du har också varit där, jag vet. Du vet inte vad du dricker, hur det smakar, du bara dricker. Det blev roligt, tror du, alla älskade dej, du var snyggast i världen. Du dansar i mörkret och skriker åt alla och tar all plats för du behöver den, du tränger dej på och luften räcker inte till alla. "ska man dricka ska man dricka ordentligt." Alla skrattar. Med dej såklart, inte åt dej. Vi härjar, du och jag, vi äger världen. Eller jag äger världen åt dej. Du är så söt men beter dej som ett monster och det är en oslagbar kombination. Och du dricker mer. Och ljuger och skryter. Du måste vara värst. Måste måste måste. Dricka mest, skrika högst, dansa värst, vara snyggast, alla måste veta vem du är. Alla måste älska dej. Du gör allt du kan.

Jag är på Tranan och tänker att idag ska jag tamejfan bli dyngrak för jag orkar inte bry mej om vad morsan kläckt ur sig för idiotisk kommentar tidigare. Jag dricker öl men måste beställa ett järn innan vi går till Ohlsons skor. Jag känner mej redan full. Jag känner han i baren på skorna, han vet att jag alltid dricker för mycket. Jag är hysterisk för jag har panik och jag måste veta att jag lever så jag måste vara odräglig. Min kompis spelar skivor ikväll, jag ber honom dra åt helvete. Jag får gratis öl av bartendern som jag känner. Flera kompisar är där. Jag dansar visst med dom. Men det är inte jag som gör det. Det är hon, monstret. För nu vet jag inte mer. Kolsvart. Jag vet att jag vill gråta och snora och hulka för alla men jag skrattar bara maniskt, och slår dej på käften, och ber dej dra åt helvete igen, och biter dej i bröstvårtan så hårt att det nästan blir hål. Jag är liten och ledsen, och arg. Hela världen hatar mej, ni MÅSTE älska mej.

Jag skriker åt bartendern att jag ska ha mer öl men han ger mej en vindrink som är svagare för jag är full. Och jag blir vansinnig och skäller ut honom. Allt är mörkt, ibland ser jag lite, en dimma. Jag känner paniken fortfarande och jag måste dricka mer för jag orkar inte se nånting. Snor andras öl, drinkar. Det jobbar fler i baren, jag undviker min kompis, han är visst sur, han kan dra åt helvete. Alla har så mycket att göra för det är mycket folk på Ohlsons skor. Dom säljer öl till mej, och järn. Och jag dricker mer.

Dricker till nån drar hem mej, halv fyra kanske. Dom måste bära mej. Jag vaknar alldeles för tidigt nästa morgon. Jag vet, jag gav upp igår, brukar göra det, kanske tre eller fyra eller fem nätter i veckan. Ångest bestämmer allt. Varje gång är repris. Ångest är ett syndrom och inte av betydelsen att man ångrar något. Jag känner det idag. Vill inte att den här dagen också ska finnas. Jag säger förlåt. Men vet inte till vad, för jag kommer inte ihåg vad jag gjorde. Det var inte jag. Emellanåt spricker jag. Då blir det så här. Ibland blir allt bara fel. Min kompis i baren gav mej sprit och jag slapp mej själv i fem timmar. Men hela världen hatar mej idag.

Av Emelie Rönndahl 26 mar 2003 13:03