På vansinnesfärd

På vansinnesfärd i en telefongalen värld

Minns du hur tråkigt det var att åka tunnelbana förr? När gråtråkiga tågåkare tog avstånd från varandra och tog på lik liknande jag-vill-vara-i-fred-masker.

Det var deprimerande.

För att slippa se alla döda blickar och själv bidra med ännu en, gömde jag - som många andra - min tillika trista uppsyn i en bok.

Och allt var frid och fröjd. Under mina resor mellan Ropsten och T-Centralen färdades jag, genom böckerna, till nya spännande världar. Läsestunderna, som från början var en flykt från omgivningen, blev lyxiga tillfällen att njuta av en bok.

Häromdagen var jag på väg till Fridhemsplan, det innebär cirka tjugo minuters läsning inklusive byten. Jag hade släpat med mig John Irvings "Änka i ett år". Det är en fysisk tung, men lättsam underhållande bok som passar bra för tunnelbaneläsning. Trodde jag.

Men jag hade fel.

Mina läsplaner spårade ur totalt, för jag hade klivit på fel tåg. Jag hade tagit toktåget. På toktåget får man ingen ro.

Jag befann mig i en tunnelbanevagn tillsammans med en samling galningar som talade till sina skjortkragar, skrattade högt för sig själva, gestikulerade, domderade och skällde på osynliga fiender.

Jag var den enda sansade människan i denna vansinnesvagn. Kvinnan som satt mitt emot mig, hon pratade med sin spegelbild i det nattsvarta fönstret. Då och då sänkte hon rösten och talade med hemlighetsfull ton. Jag hörde henne nämna att hon hade råkat se ett dokument som inte var avsett för hennes ögon. Hon viskade till fönstret att snart skulle huvuden rulla… Dock inte hennes lyckligtvis.

Här läckte företagshemligheter rakt in i mitt öra. Hur finner man läsro när det serveras exklusiv scoopmat som denna?

Minns du hur tråkigt det var att åka tunnelbana förr?

Jag fick aldrig veta vilka stackare som skulle få sparken, för fönsterkvinnan överröstades av en stegrande kvinnoröst bakom oss. En välartikulerad dam med ljudlig stämma lät oss förstå att hon inte hade några hemligheter. Minsann. Istället utgick hon från att alla medpassagerare behövde veta att hon snart skulle vara hemma. Hon lät oss också veta att den stakare som hon hade på tråden - förmodligen en tonåring därhemma - borde sätta igång med middagen. Men innan potatisen skulle skalas, med skalaren som låg i diskmaskinen och behövde diskas först för det var inte rent, måste tonåringen som troligtvis led av nedsatt hörsel först lägga fram en röd fleecetröja. Den låg i kvinnans sovrum, på sängen eller kanske på stolen bredvid, trodde hon. Det arma tonårsbarnet, som av allt att döma inte hörde så bra, måste hämta tröjan i sovrummet och lägga den på resväskan i hallen nu på en gång, så att de inte glömde att ta med den. Och kalsonger! Hade han packat kalsonger?

Jag undrade vart de skulle åka och började läsa sidan 38, ännu en gång. Och så tänkte jag på potatisen, skulle tonåringen komma ihåg att salta potatisvattnet?

Minns du hur tråkigt det var att åka tunnelbana förr? Alldeles bredvid mig satt en ung tjej. I världen fanns bara hon. Hon pratade, skrattade och var smittsamt lycksalig. Med blicken i boken och tankarna någon annanstans, kunde jag omöjligt undgå att försöka ta del i vad hon sa till det svarta trasslet av sladdar som hängde på hennes bröst. Fast jag egentligen inte ville, kunde jag inte låta bli. Men det spelade ingen roll, jag var så upptagen med att INTE höra de andra rösterna att det enda som jag kunde urskilja var tjejens skarpa s-ljud och ett och annat fniss som skar genom sorlet omkring oss.

Där satt jag på toktåget och försökte läsa medan rösterna som studsande och for omkring mig i vagnen konkurrerade ut John Irving. Meningsfragmenten dansade en ettrig ringlek runt min skalle. De knackade och hackade på mitt tålamod, förbrukade min nyfikenhet och smittade mitt sinne med galenskap. Galenskapen försökte ta mitt huvud i besittning. Det blev allt svårare att hålla emot. Det blev allt svårare att sitta kvar.

Plötsligt stod jag - den enda sansade människan - med mina smutsiga skor uppe på bänken. Och med en röst hämtad från en fram till nu okänd kraftkälla, skriker jag ut min primaluppmaning. SNÄLLA-KAN-NI-INTE-LÄGGA-PÅ! JAG VILL LÄSA MIN BOK!!!

Allt stannade av i vagnen. Jag fick ett kort ögonblicks tystnad innan fleecetröjdamen avbröt den ljuvliga ljudlösheten med att viska till fönsterkvinnan: "Herregud vilka dårar det finns i T-banan, jag hatar att åka T-bana"

Minns du hur tråkigt det var att åka tunnelbana förr? När gråtråkiga tågåkare tog avstånd från varandra och tog på lik liknande jag-vill-vara-i-fred-masker.

Av Annabell Rolder 26 mar 2003 10:04