Chirac är ingen hippie

Från Washington och London hör vi ständigt samma smaklösa harang om Irakinvasionens godhjärtade syfte, om hur lyckliga irakierna ska bli när de en gång får demokrati, om hur godheten ska triumfera mot ondskan. Men de flesta tänkande människor inser det falska och i dessa tomma fraser. Ända sedan denna fixa idé om Saddams avsättande blev offentlig har USA utan större diskretion visat hur långt de är beredda att gå för att uppnå sitt syfte när de använt sig av utpressning, hot och mutor för att få omvärldens stöd. För att avsätta en diktator drar de sig inte för att stödja en annan, jag tänker närmast på Musharaf i Pakistan. Inte heller drar sig frihetskämparna för att avlyssna säkerhetsrådets delegater och vem kan väl stå bakom EU-avlyssningen?.

Ett behjärtansvärt argument är att Saddam begått folkmord på sitt eget folk, i synnerhet kurderna. För detta ska han straffas, säger man. Även om man måste ge en annan kurdmördande stat frikort till det samma. Turkiet har ju redan skickat in trupper till irakiska Kurdistan och inte ens den mest blåögde kan väl tro att det rör sig om en humanitär aktion - ja utom möjligen Lars Lejonborg, vars naivitet emellanåt tar sig pinsamma uttryck.

Apropå Lejonborg kan jag inte annat än beklaga hans löjliga upptåg, som när han prisade danskarnas civilkurage häromdagen. Danskarna, menar han, har tagit ställning för friheten när de gav sig in i kriget. För övrigt samma Danmark han det senaste året så livligt kritiserat för deras främlingsfientlighet. Äpplen och päron? Inte riktigt: Danmarks krigsiver är den logiska följden av de senaste årens inrikespolitiska debatt, en debatt där man med största allvar kan diskutera nödvändigeten av slöjförbud i skolan och moskéförbud överhuvud. "Islam får inte jämställas med kristendomen", sade en dansk socialdemokrat i en TV-debatt i förmiddags, "Det är terrorism att bära slöja" sa en annan.

Det är anmärkningsvärt att varken Lejonborg eller någon av de andra krigsivrarna generas över att ansluta sig till ett så tvivelaktigt sällskap. Att göra gemensam sak med typer som Bush pro life-anhängare och allmänt antiliberal och Blair socialdemokrat och Göran Perssons stora förebild borde i sig vara obehagligt, men lite får man väl tåla när friheten ska försvaras?

Konstigt är också de borgerliga partiledarnas energiska påhopp mot Chirac. Tänk att de där förbannade fransoserna vågar krångla! För vad vet väl dom om frihet? resonerar de. För högern föll det sig kanske naturligt att kritisera fredsförespråkarna under 70-talets Vietnamkrig, för samtiden var det kommunistiska hotet en realitet, men hur avfärdar man en man som Chirac? Är han en förvirrad hippie som rökt en holk för mycket? Bevisligen inte.

Som borgerlig väljare är jag tvungen att skärskåda mina ideologiska ståndpunkter, kan jag verkligen vara krigsmotståndare och konservativ moderat? Borde jag inte stödja den Labour-Republikanska koalitionen? I den första frågan svarar jag instinktivt ja - jag måste följa vad som är rätt. Den andra frågan måste besvaras med ett nej - hur skulle jag kunna följa denna oheliga allians, denna vämjeliga blandning av socialdemokrati och presbyterianism. Inget i hela detta krigsspektakel tyder på annat än ekonomiska och maktpolitiska ambitioner. Ty om det verkligen är hotet från massförstörelsevapen som ligger till grund för kriget, kan man fråga sig varför de inte först anfaller Nordkorea och Pakistan. Eller varför inte Vitryssland, som både har kärnvapen och en brutal diktator.
Ett annat skäl till varför jag inte låter mig duperas av USA:s motiv är den vulgära propagandakampanj de ständigt för. Att lyssna på amerikanernas ändlösa tirader av klichéer är lika smärtsamt som att genomomlida ett avsnitt av Anna Nicole-showen.

Häromdagen visades en intressant dokomentär om vad som skulle hända med Irak efter kriget, och detta är en fråga som är av stor betydelse. Hur tvingar man på ett folk demokrati? Det amerikanska receptet har onekligen något gammaldags över sig. En guvernör, eller ståthållare snarare, ska inledningsvis styra det besegrade landet. Vad bättre än en ilitterat general för att styra över miljontals araber? Nåja, helt obildad är han inte - general Frank är ju bevandrad i Julius Cæsars liv och verk! Kanske var det Frank som föreslog att ett triumvirat skulle styra det kuvade Irak. En sak är iallafall säker: han lär undvika långa tal.

Lundgren och Lejonborg tycks finna det naturligare att sälla sig till skjutgalna oljeintressenter från andra sidan atlanten än de borgerliga européer som föredrar diplomati framför vapen. Vad är meningen med EU om vi ändå alltid ska lägga oss på rygg för USA? Nej, Europa måste visa sig starkt och självständigt gentemot amerika. Frankrike och Tyskland kritiseras för att skapa oenighet i EU, men egentligen är det Storbrittanien som borde klandras för att ha ersatt sina europeiska lojaliteter.

Vad ska man då säga om Alf Svensson? Ja, han har nog funnit en meningsfrände i Bush. För de frikyrkliga finns det av allt att döma ingen motsättning mellan Jesu förkunnelse och krigshandlingar. De behöver ju inte ta hänsyn till att såväl Vatikanen som Svenska kyrkan fördömt kriget.

Det finns inom vissa delar av den europeiska högern en oreflekterande beundran för USA. Man tycks vilja projicera allt som är gott i världen på denna mångsidiga nation, samtidigt som man hyser en besvikelse över den egna kontinenten. Europa betraktas av dessa amerikabeundrare som hämmad av en viljelös och degenererad kultur, impotent av sin humanism och hopplöst civiliserat. "Vad vi behöver är lite redig pionjäranda!" tänker de för sig själva och drömmer om att kavla upp ärmarna och rensa upp i träsket av skurkstater, kapitalistkritiker, bidragstagare och abortläkare. Kanske till och med hedningar, när modet pumpats upp tillräckligt.

Detta missriktade självförakt kan i längden endast framkalla två resultat: socialdemokratins slutgiltiga seger eller EU:s sammanbrott. Märk väl att det senare länge varit en amerikansk förhoppning. Vi får inte tillfredsställa dem på den punkten. Civilkurage är inte att ställa sig på den starkes sida, utan att utmana övermakten när den handlar fel.

Av Joakim Borda Pedreira 26 mar 2003 11:44