Partyt är över. Paytime!

Tänk dig att det öppnar ett nytt nöjesfält i stan. Det är fri entré, alla attraktioner är gratis. Åk så mycket du vill! Men vem betalar kalaset? Staten? Kanske är det annonsörerna som får hänga upp vimplar mellan lotteristånden och basunera ut sina budskap till glad musik i högtalarna? Kanske korv- och popcornförsäljningen är tillräckligt blomstrande så det räcker och blir över? Det man förlorar på gungorna kan man som bekant ta igen på karusellen.

Så länge det är varmt och ljusa sommarnätter är allt väl. Men så kommer hösten och folk är inte lika sugna på att ta en tur i bergochdalbanan längre, eller snurra runt i pariserhjulet och få frostbenupna kinder redan första varvet. Direktör’n förbannar den idiotiska idén med gratis inträde.

- Hur kunde jag vara så dum, tänker han. Inträdet hade kunnat finansiera en inglasning av hela anläggningen, ett året-runt-nöjesfält. Det hade varit kalas. Vem kommer att vilja betala nu, när de vant sig att bli bjudna?

Tro det eller ej, men den här metaforen handlar om internet. Jag erkänner att den är lite sökt, men jag är fortfarande lika fascinerad av nätet som av nöjesfält, trots att jag alltid blivit fruktansvärt åksjuk så fort det börjat gunga och svänga hit och dit, i såväl internetbranschen som i karuseller. Men visst har vi blivit bjudna på världens häftigaste kick!

Vi har hört hur det började. Att det var amerikanska försvaret som byggde datoriserade nätverk för att utlokalisera sin verksamhet på 60-talet i rädsla för ryssen. Att universiteten anslöt sig för att underlätta kommunikationen i gemensamma forskningsprojekt.

Smådatorer blev var mans egendom och när Bill Gates & Co insåg internets potential fanns redan vägarna, även om de mer liknade kostigar än dagens autostrador. Det var hårdvaran man skulle tjäna pengar på. Annonsörer lockades med glädjekalkyler och nischade målgrupper. På tidningarnas redaktioner såg man internet som ett hot, men man ansåg sig ändå tvungna att hänga på tåget för att inte hamna på efterkälken. Få om några vågade ta betalt av läsarna. Fria drinkar i baren.

Hade vi kunnat resa tio år tillbaka i tiden och berätta om allt vi kan göra via internet idag, nästan gratis, så hade ingen trott oss. "Beam me up, Scotty". Vi kan hitta information på ett ögonblick. Vi slipper stå i kö på banken. Vi kan med enkelhet planera och boka vår semester. Beställa hem mat och kommunicera med människor var som helst i världen.

Och det finaste av allt. På Sourze kan vi yttra oss ocensurerat, få feedback och utveckla vårt skrivande, läsa vad andra tänker och tycker om aktuella ämnen och sånt vi trodde att vi glömt eller framgångsrikt förträngt. Vi kan debattera och få aha-upplevelser av poesi. Är det inte fantastiskt? Men vad är det värt? Vad är du själv beredd att betala?

Själv driver jag tillsammans med en annan skribent en webbsida som riktar sig till singelmän - Dr Single, alla singelmäns bästa vän. Dagligen får vi brev från nydumpade killar som berättar att sajten varit ett stort stöd när de känt sig missförstådda och ledsna. De har hittat ett forum där de kan diskutera med andra som befinner sig i samma situation och de hjälper varandra genom jobbiga perioder. Det värmer.

Det är alltid lika roligt att berätta hur Dr Single kom till, att vi var två skribenter som fick kontakt i ett diskussionsforum, att han var nysingel och jag nyfrilans, att vi kläckte idén till sajten, hur vi skrev och skissade, html-kodade och publicerade hela härligheten på nätet efter bara några veckors intensivt arbete. En månad och tiotusen besökare senare tyckte vi att det var dags att träffas - IRL. Vi hade hela tiden jobbat på distans, över nätet, utan att ens ha behövt lyfta telefonluren. Helt friktionsfritt.

Det har varit otroligt lärorikt och roligt och jag hade aldrig kunnat drömma om ett sådant positivt gensvar. Men har vi tjänat några pengar? Nej, inte en spänn, men det har inte varit vårt primära mål. Corny, eller hur? För tre år sedan kanske finansiärerna stått på kö, men idag är de enda webbtjänster som lyckas hålla sig flytande de som har en redan stark, etablerad verksamhet, en trygg ekonomi som tillåter experimenterande med e-handel och digitala medier i bästa pionjäranda. Gungor och karuseller, som sagt.

Eller så krävs det att tokglada entusiaster, som Doktorn och Nurse, som brinner för sina idéer och har förstående anhöriga som låter dem "hålla på".

"Detta betyder alltså att partyt är över?" lär Kajsa Leander ha sagt när Boo.com gick i likvidation. Det var väl det mest klarsynta som yttades under den vansinnesfärden, där man brände fantasibelopp i turbofart på en dödsdömd idé. Att inte lyssna på framtida användare och deras behov visade sig vara ödesdigert.

Men vet vi själva vilka behov vi har, eller vad vi är beredda att betala för att tillfredsställa dem? Kan vi föreställa oss förlusten om vi tvingas ta ett steg tillbaka? Första gången jag kom i kontakt med Sourze tyckte jag att idén att betala för att få sina texter publicerade var märklig. Nu när jag är fast i Sourzeträsket brukar jag försvara konceptet med att jag betalar ju för andra sköna upplevelser, varför inte för kicken att bli läst?

För en tid sedan ställdes frågan här på Sourze om vi var beredda att betala 50 öre om dagen för att läsa artiklarna. Nix pix, tyckte merparten av de röstande. När jag tittade på resultatet var drygt 75 negativa till att betala. Är inte innehållet tillräckligt bra? Kan man skapa trogna läsare på annat sätt än genom innehåll?

Kanske var frågan i enkäten fel ställd? Bör vi istället fråga oss vad vi är beredda att betala för att värna om yttrandefriheten? Det sägs att det bästa i livet är gratis, är det så? Vi vill fortsätta åka karusell, men vem ska egentligen betala?

Är det dags att börja tänka om? Ska vi förbereda oss på en rejäl baksmälla? Jag ska inte ställa fler frågor. Jag är bara rädd att det blir en sorgligt tung abstinens.


- - -

Av Anna-Carin Collin 25 mar 2003 09:43