Fördöm rätt sak

Det är oerhört lätt att ryckas med. Särskilt om man hör till skaran människor som per automatik tycker om att vädra åsikter.

I ett sånt läge blir en Irakkris som fotbollsfantasternas VM. Ett utmärkt tillfälle att göra upp på. Mina synpunkter mot dina synpunkter. Last man standing.

Men så länge vi inte kan hålla isär våra ställningstagande kommer vi att argumentera om vart annat. Följdaktligen blir det hela meningslöst. Och bägge sidor är lika dåliga kålsupare.

Själv har jag en längre tid, så fort tillfälle givits, spytt galla över president Bush. Mot hans person. Jag tycker han har ond blick, talar raljerande och försöker framstå som John Wayne. Kusligt. Hade det varit Clinton som agerat likaledes hade utfallen varit betydligt mjukare. För jag har svårt att hålla isär begreppen.

I tv-tal efter tv-tal igår hörde jag både Blair, danske statsministern Fogh Rasmussen och även svenska krigsförespråkare resonera på samma vis. Att Saddam har drivit med världssamfundet i tolv år, skrattat åt FN:s veka försök att stilla honom och fortsatt plåga sitt folk. Resolution efter resolution har fått agera toalettpapper i Herr Husseins röv. Det finns bara ett språk han förstår. Våldets. Och nu får det vara nog.

Fair enough, som britterna skulle sagt. Ni har rätt. Men ta det någon annanstans. Det är inte det det handlar om. För de flesta av oss.

För andra sidan är förstås inte mycket bättre. Personligen suckar jag djupt när man ser demonstrationstågen rulla nerför gatorna och mitt ibland dem gungar Che Guevara. Che Guevara!? Ajdå, är det de piercade vänsterradikalerna som är ute och luftar sina husdjur nu igen?

Förlåt, vänsterradikaler. Jag vill inte verka nedlåtande, för det är jag verkligen inte, men även ni tappar begreppen.
Helt plötsligt handlar det om passivisism, anti-amerikanism och kapitalism. Ni har rätt. Men ta det någon annanstans.

Den händelse som utspelar sig i mellanöstern är det nog få medborgare som i sin teoretiska natur frågasätter, Blair & Rasmussen. Saddan Hussein har gått för långt. Hans tid är över. Tålamodet torde vara slut nu. Tyrannen borde kastas ut. Det förstår vi andra också. Det är sättet Blair & Rasmussen, som vi vänder oss mot.

Folkrätten skyddar oftast ett land från att bli överkört av ett annat land. Under FN:s baner föreligger det dock oftast inte några större moraliska invändningar. Som i Aghanistan med talibanerna. Det är därför FN existerar. Just för att kunna legitimera sådana insatser. Ett enat säkerhetsråd, med alla dess vetomöjligheter och kulturskillnader är helt enkelt en oerhört stark garanti för att det som beslutas är vettigt och rätt. Det skiter tydligen Blair och Rasmussen i. För de kan inte hålla isär begreppen.

Kurderna lyfts fram. Kurderna? Kurderna är troligtvis det starkaste motivet för att avsätta Saddams regim med vapen. Kosta vad det kosta vill. Men kurderna har Bush redan sålt till Turkiet. Ändå hänger kurdanhängare på och legitimerar kriget som det utspelar sig nu. På basis av att Saddam, som president Bush enträget mässar, representerar en hotbild mot det amerikanska folk och att Irak är en terroristhärd.
Vilken laddning starkkorv, för att översätta ett kul uttryck. Kurderna kan nog inte heller hålla isär begreppen. För visst vill de se ett krig mot Saddam. Men under rådande förutsättningar? Med rådande uttalade motiv?

Det är denna lögnaktiga bild av världen ja-till-kriget-sidan försvarar. Ingen annan. Slutresultatet är måhända ädelt men motiven är åt helvete. Alla amerikanska hot ska bort. Alla andra kan fortsätta ignoreras. För de motiven offrades FN. Det ställer åtminstone inte jag upp på.

Att inte skilladen i de uttryckta agendorna stör Blair förstår jag inte. Det stör då mig.

Om det åtminstone kunde kommit något kontinuerligt bra ut av FN:s försvagning. För missförstå inte, arroganta John Waynarna är långt ifrån av bara ondo.

Trots allt är det en demokratisk superstormakt som styr världen. Det skulle kunna rensas upp i både Afrika och alla andra folkmördande oroshärdar i världen. Irak-rensningen kunde setts som starten på ett korståg mot förtryckarna.
Men de andra diktatorerna, som den vidrige Mugabe i Mocambique, är smarta nog för att inte reta Vita Huset. Och så länge de inte utgör ett hot mot staterna kommer inte Bush att offra en droppe blod eller ödsla en enda kula på att rädda de terrroriserade afrikanerna.
Om man får tro honom alltså.
Det är bara till att hoppas att han ljuger. Igen.

Av Kim Lund 22 mar 2003 11:08