Barn behöver också förebilder

Uppgiften var att klippa ur alla artiklar som handlade om barn och ungdomar under 18 år och sedan sortera dem efter innehåll.

Barn som gör dumheter eller begår brott i en hög. Barn som offer i en annan hög. Duktiga barn
i en tredje hög. Barn som hjälper andra människor
i en hög för sig. Allt som allt sorterades över 5 000 artiklar. I Norge var högen med duktiga ungar överlägset störst, nästan hälften av artiklarna handlade om barn som gör bra saker. Finska barn skildrades också positivt, en fjärdedel av texterna hamnade under duktig-rubriken.

Var tionde norsk artikel handlade om barn som hjälper andra, var 15:e finsk. De danska tidningarna toppade kategorin barn som gör dumheter eller begår brott, en av tio artiklar var på det temat. Det var de norska, finska och danska barnen.

Hur framstod då de svenska barnen i tidningarna? Som offer. Drabbade. Utsatta. Mobbade, misshandlade eller olyckliga på något annat vis. Fyra av tio urklippta artiklar i Sverige andra veckan efter valet handlade om barn som offer.

Barnen fick också berätta hur de ville ha tidningarna. De ville helst läsa om barn som hjälpte andra barn. Och så ville de ha väldigt mycket tecknade serier, sport, tävlingar och korande av Veckans goda gärning.

Klart att man inte kan låta tioåringar styra dagstidningarnas innehåll. Ändå. Hur vi journalister väljer att skildra barnen påverkar hur de kommer att se sig själva.

Skildrar vi ungarna som ständiga offer är det möjligt att de börjar se sig som offer, och till och med att tro att det är önskvärt att vara offer. Då kan man ju komma med i tidningen, i radio eller tv. Bli någon. Bli bilden av rånat barn, alkobarn, mobbningsbarn. Få vara offer för videovåld, hora-kallande, H&M-reklam, skräpmat, stress eller vad som för tillfället är på det mediala modet.

En annan risk med offerbilden är att barn blir rädda. Världen framstår som hotfull; olyckan väntar runt hörnet även om just jag har klarat mig hittills. Barn som inte blir rädda blir rädda för att de inte är rädda; jag är inte ängslig och orolig och det är tydligen bra/normalt att vara rädd och i så fall är jag onormal och det är hemskt att vara onormal. Bäst att jag ringer Bris eller Jourhavande kompis. Eller i alla fall Rädda Barnen som öppnade en krigskristelefon när anfallet på Irak startade.

Visst, vuxna skildras också som offer i medierna: pisksnärtade, misshandlade av män och Försäkringskassan. Men inte lika ofta. De flesta vuxna i medierna gör saker: lägger fram förslag, invänder mot förslag, spelar fotboll, skriver böcker, krigar och går i fredsdemonstration.

Barn är i lika hög grad handlande subjekt. De har synpunkter på skolmaten, på vikarieeländet. De spelar teater och fotboll. Fast allt fler barn säger att de "går i fotboll", tänk på det ni föräldrar som förlänger skolschemat med ett fritidsschema.

I några månader har medierna valt att rapportera tungt om bristen på kvinnor på ledande poster i näringslivet med motiveringen att det behövs förebilder och könslig rättvisa. Och tjat gav resultat.

Barn behöver också förebilder. Och inte är det så att blott Norge flinke fyrer och jenter har. Kapabla kids finns i Sverige också. Låt dem i rättvisans namn synas. Annars är snart alla barn offer.

Rädda barnen från offerrollen. Det finns så många andra roller att fylla. Roligare roller. Och rollvalet spelar roll.

Av Malin Siwe 21 mar 2003 08:48