Ex cathedra!

"... Dessutom kan man inte på ett hederligt sätt tillfredsställa stormännen utan att skada andra, men man kan däremot mycket väl tillfredsställa folkets önskningar..."
/Niccoló Machiavelli 1469-1527, Fursten, Kap. IX s. 51, Natur och Kultur
1987.

Gott folk, det går inte att blunda för det, det som behövs i det moderna medieklimatet är ett privat företag med offentligt stöd för att ta till vara den så kallade överproduktionen av kulturarbetare som hela västvärlden "lider" av. Ett företag som skapar en reell möjlighet att göra sig hörd för alla hungriga med något att säga, för alla med nya perspektiv på och ideér om hur man bör skildra vår ack så föränderliga värld.

Jag är inte kommunist, men det som saknas är vad marxisterna kallar produktionsmedlen. Ge oss dem. Enskilda privata aktörer dominerar totalt produktionen av
kultur/underhållning/reklam inom alla media i de marknadsliberala demokratierna: EU, Nordamerika, Samväldet och de forna östasiatiska tigerekonomierna. Jarowskij, Bert Karlsson, Stenbeck, Richard Branson, Rupert Murdoch, MTV, Ted Turner, Sony och Oprah Winfrey är bara några exempel.

Berlusconi i Italien utgör ett intressant undantag som både den privata aktören och den statliga aktören folket?. Ländernas public serviceföretag kämpar ett förlorat slag för relevans på underhållningssidan. Ett viktigt slag eftersom underhållning har flest tittare, lyssnare, läsare, åskådare och sist men inte minst kunder.

Anledningen till att den statliga makten inte klarar av att
sköta den här typen av produktion är att man oftast, istället för att gå hela vägen, stannar vid vad som antas vara "lagom" eller korrekt för hela folket. Genom att studera statistik och diverse demografiska undersökningar försöker man finna ett illusoriskt gyllene snitt - när det redan torde vara ganska uppenbart.
Porren är här.

Musik, lyx, explosioner, lyckade människor, känslor, sex och sport är det som lockar tittare. Politikerna och tjänstemännen anser sig vara tvungna att producera kanske till och med har uppdrag att producera någon slags korrekt halvpuritansk smakmedian med Bergmans könlösa spöke som ars arbiter.

2000-talet är tiden då våld, samlag och svordomar, ja kors i jissenamn, är ett fullt legitimt medel för att locka kunder, förlåt tittare i de flesta underhållningsprodukter. Tv-program som Big brother, Missy Elliot´s "Work it", Gaspar Noe´s "Irrebversible" och så vidare.

Varför det är så? Det kan man dividera i all evighet om, faktum kvarstår. Ska man upp till dans med de smutsigaste elefanterna får man inte vara pryd. Det är något som de privata aktörerna förstått till fullo i en tid när underhållning i alla dess former, vid sidan om oljan och vapnen är en av de största, legala, posterna på den moderna postindustriella marknaden.

En gigantisk del av den offentliga ekonomin som inte kommer allmänheten till del annat än som det billigaste programförslag bolagen kan producera för största möjliga profit. Denna källa till enorma summor pengar, makt att forma det allmänna medvetandet, makt at vara normgivare borde användas på annat sätt än att ytterligare fylla på någon enskild individs aktieportfölj.

För att hejda denna utveckling måste staten starta ett
projektanställninsbaserat produktionsbolag med deklarationen för de mänskliga rättigheterna med alla dess appendix och den sanna public servicebolagstanken inskrivna i företagsstadgarna. Ergo, helt enkelt, service till dom som skapar produkten; anständiga löner till praktikanter, regiassar, prod.assar, sminkassar och övriga underbetalda teammedlemmar och så vidare. Att ha målsättningen att producera ett människovärdigt programinnehåll/format som ändå lyckas fånga tjommarnas, bönnernas, slitz-läsarna, elle-läsarna, knudorna, pöbelns, folkets, min uppmärksamhet.

Ett företag som kan gå från idé i Pajala till produktion på Zanzibar inom några timmar, styrt av en konstnärlig ledning med integritet och ryggrad. Alltså en ledning med kulor cojones eller vulva nog att garva lika mycket som Stenbeck åt vad de borgerlig/konservativa/puritanska, förlåt liberala/oberoende tidningsdrakarna hittar på. En ledning som med dokusåpa och reklam i högsta hugg kan skapa de finansiella förutsättningarna för att låta Daniel Boyaciouglu göra film, Dennis Lyxén och Promoe skriva ett manifest, Gunnar Hellström anlägga en park allas vän på Hornstull, inte den döde snubben och Clara Fröberg att
skriva sitt nästa manus. Med lön.

Kanske låta Ziggy resa ett monument över alla som hungrat, frusit, glömts bort, spöats och dött för myndigheternas händer, i alla länder. Eller varför inte se till att Timbuktu får ur sig en diktsamling. För att det är viktigare att det händer. Att det dokumenteras än att vårt eftermäle blir så solkigt som dagens kulturproducenter jobbar hårt på att få det.

De kan inte sägas nog. Kompetensen finns! Ge oss medlen.

Från pulpeten.

Av Mikael Wranell 20 mar 2003 09:45