Hennes egna rum

HENNES EGNA RUM

som hon återvänt till så många gånger i sitt liv. Det är vitt, så vitt - som den renaste snön, som det oskrivnaste bladet. Under hennes tolv år i livet har hon ibland, sällan, ofta, återvänt till rummet - då hon känt sig ensam, övergiven, bortglömd, nedstämd och sorgsen. I hennes vita rum så försvinner allt det där, hon blir glad igen, hon känner att hon lever vidare, vidare bortom bekymrens gränser, bortom den nedbrutna livsglädjens inhägnad. Allt hon ser är vitt, allt så stilla, allt så tyst. Det känns som hon blir omsvept av ett varmt badlakan som virar sig runtom henne och vårdar henne, håller henne varm och trygg-hon känner sig omtyckt igen.

Hon kan vara där, inne i sitt rum, länge - längre och längre för varje gång. När hon känner och upplever den otroliga friheten som hennes rum ger så vill hon allt mindre gå därifrån. Hittills har hon lämnat rummet, hon vet egentligen inte varför. Kanske för att hon tycker om sin mamma, kanske för att hon är så förlåtande och överseende, kanske för att smaka på verklighetens bittra luft en sista gång innan hon återvänder för alltid.

Efter att ha varit i sitt rum i, vad som känns som, flera timmar, ett halvt dygn, ett dygn, vem vet. Där finns inga klockor, där finns ingen stress, tiden promenerar i en avslappnande rytm som får evigheten att bli närvarande. Så går hon ut, tillbaka till verkligheten, tillbaka till det hon flytt från så många gånger tidigare. Rummet försvinner.

Det är bara hennes rum. Ingen kan komma åt henne där, ingen kan störa henne där, ingen annan kan komma in. Rummet är förseglat med flickans innersta mentala visioner. Ett lås som ingen annan än hon själv någonsin kan få upp.

Utanför sitter mamma och gråter av lycka och oro. Hon är vild, hon är lugn - vild inombords av översvämmande känslor, lugn utanpå med tårarna sakta flödande nerför hennes kinder, med hennes hand så försiktigt och varmt smekande över flickans panna.

Dom är på väg hem, flickan och hennes mamma. Mamman är uppskärrad, fundersam och besviken på läkarna, på alla dessa läkare som ska vara så utbildade men som ändå inte kan komma på vad det är för fel. Lika besviken är hon på alla psykiatriker som inte heller kunnat hjälpa till. För sanningen är att inga piller, inga sprutor, mediciner eller dinglande snören och hypnotiska tonfall kan bryta igenom flickans rum. Inte bryta ner, bryta sönder eller nå igenom till hennes mentala palats.

De båda kommer hem. De har åkt långt mellan deras bostad och sjukhuset. Mamman svänger in bredvid husväggen och bilens motor stängs snart av och ger en underbar tystnad. Flickan blir snabbt påmind om hennes rum - tystnaden är nästan identisk med det hon hör i sitt vita rum. Det har regnat utanför. När de båda öppnar bildörrarna kan de fortfarande känna den blöta luften i varje andetag. Allt är blött. Marken, huset, träden, gräset - flickans skor har redan hunnit bli blöta. Det är som om ett stort fuktigt lakan har dalat ner och lagt sig över hela naturen.

De skyndar sig in i huset. Mamman ber sin dotter att gå och byta om, att få av sig de smutsiga kläderna hon haft på sig under de tre dygnen på sjukhuset. I tre dygn hade flickan varit i sitt rum, hon hade ingen aning - hon frågade inte, hon brydde sig inte. Flickan går in på sitt rum, öppnar byrålådorna och plockar fram nya kläder som hon sedan byter till. På hennes väggar hänger inga tavlor, i hennes fönster hänger inga gardiner, i hennes lådor finns knappt några saker, i hennes liv finns knappt några vänner.

Mamman har det inte så gott ställt. De har flyttat runt månad efter månad, år efter år. Flyttat runt till olika lågavlönade temporära arbeten som hon blivit erbjuden. Med alla dessa flytter så har inte flickan hunnit lära känna några vänner, hon har inte hunnit bekanta sig med någon, inte hunnit få några kalas på sina födelsedagar. Inombords värker det i den unga flickan efter att få några vänner, en vän, att få vara en vän. Det varma badlakanet är hennes enda vän nu. Det som sveper in henne och är med henne när ensamheten blir för djup.

Det är nu först som mamman äntligen har fått tag på ett något bättre jobb, ett fast arbete, en högre inkomst. Hon har dock inte velat säga något till sin dotter ännu då hon inte vet säkert att allt kommer att fungera bra. Hon vill inte ge sin dotter några falska förhoppningar. Hon tänker berätta snart, mycket snart, så fort veckan är slut. Köpa en ny mörkröd skolväska åt henne som hon ska få samma dag som hon får gå iväg till sin nya skola. Modern är så full av förväntan, full av längtan; det brinner inom henne att få tala om dessa nyheter för sin älskade dotter.

Flickan har bytt om, hon tar de smutsiga kläderna och går iväg med dem till tvättkorgen. Hon lägger försiktigt ner kläderna i korgen och återvänder sedan in på sitt rum. Hon lägger sig på sin säng med händerna knäppta under huvudet och börjar fundera. Hon känner lukten, oset, doften, av den billiga, äckliga soppan som modern lagar till borta i köket. Samma billiga ogoda mat som alltid, tänker hon. Så fort mamma får sin första lön så ska hon köpa bättre mat, äntligen ha råd att köpa riktig mat - korv, fläsk, potatis, köttbullar, skinka, sallad, ost... Men flickan vet inte; dottern vet inte det.

Hon ligger i sitt rum, på sin säng, med lamporna släckta vilket låter en grå, mörk nyans lägga sig i hela rummet från den sena kvällen som lyser in genom fönstret. Hon ligger på sin säng och funderar:

"Orkar jag verkligen ha det så här? Inga vänner, inga leksaker, knappt några hela kläder. Jag har berättat för mamma så många gånger men det finns ju inget hon kan göra. Jag orkar bara inte. Jag fryser... Jag fryser av köld och ensamhet."

Flickan sätter sig upp i sängen, hon stannar till ett tag för att bestämma sig ytterligare en gång, bestämma sig ordentligt. Sedan ställer hon sig upp, går bort till dörröppningen i sitt rum och lutar sig försiktigt fram. Hon kan se sin mamma stå vid spisen, hon är halvt täckt av dörrposten in till köket. Mamman ser inte sin dotter, hon står och slevar runt soppan så den inte ska koka fast. Den lilla flickan får en tår i sina ögon och säger med en darrande svag röst:

"Hej då mamma. Förlåt mig."

Hon går sedan tillbaka till sin säng, lägger sig som hon låg förut. Hon torkar bort tårarna och sluter sedan sina ögon. Hon slappnar av och dalar långsamt in i sitt vita rum - för att denna gång, aldrig mer återvända.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Michael Westerlund 19 mar 2003 13:04