Ptv eller pth?

K. Olzon är en fotograf som ännu inte lyckats övertyga den stora massan om sin genialitet och konstnärliga förmåga. Han arbetar för tillfället som fotograf på en relativt liten svensk tidning, men planerar och dagdrömmer ideligen om hur hans framtida utställningar ska se ut, var de ska äga rum, vilka som ska se dem. Vilka motiv hans bilder ska ha såklart.

Olzon ser sitt arbete på tidningen som ett rent helvete, så när som på två saker. För det första så har han hela världen som sin arbetsplats och för det andra så arbetar han tillsammans med tidningens kvinnliga utrikeskorrespondent Eva Rosenknopp. Anledningen till att Olzon inte tycker att det är ett rent helvete att arbeta med Eva Rosenknopp är förstås den att hon är otroligt vacker och begåvad, en uppfattning som inte är ömsesidig. Dessa två medarbetare har ofta skilda åsikter beträffande vad som är relevant att fotografera för olika slags reportage. Olzon menar att han måste få tillåtas att utöva sitt konstnärskap till fullo medan Eva tycker att han kan göra det på sin fritid. Eva tycker, precis som många med henne, att Olzons val av motiv ibland är något långsökta, ibland rentav idiotiska och så jävla fel de kan bli.

Den som förra året läste Eva Rosenknopps utomordentliga reportage om det franska presidentvalet och dess konsekvenser kunde även se en bild på en fullständigt översvämmad fransk pissoar, med den något kryptiska bildtexten: ptv eller pth?. Ett annat exempel på att Olzons val av bilder kan verka märkliga, var när Rosen hade skrivit ett mycket gripande reportage om en palestinsk kvinna som först hade förlorat sin man som blivit skjuten av israeliska soldater och sedan hade förlorat sina tre söner när dessa valt att spränga ihjäl dels sig själva och dels så många fler som bara var möjligt. Istället för att fotografera kvinnan eller ta några tråkiga bilder på stadens fattiga och utslagna befolkning så valde Olzon att fotografera en get som sprängs. Han lyckades på något sett köpa både sprängämne och en get av ett gäng palestinier. Resultatet blev mycket bra. Getblod och getinälvor sprutar och skvätter, huvudet kommer rullandes mot kameran och alla fyra benen flyger åt varsitt håll. Många tyckte att det här var både äckligt och oetiskt, men man var tvungen att hålla med om att det var en mycket dramatisk bild. Och den kom med i tidningen.

Då och då inträffar det också att Eva Rosenknopps reportage helt saknar bilder. Detta beror dock inte på att K. Olzon inte arbetar. Tvärtom. Det är bara det att precis som fallet med Olzons val av motiv, så är inte heller hans sätt att arbeta alltid är det optimala när det gäller tidningsbranschen. En gång när Eva rapporterade från FN-huset i New York kastade Olzon ner sin kamera från taket på denna skyskrapa för att han ville förmedla känslan av att falla ner från nyss nämnda hus. Självklart gick både film och kamera sönder i fallet och reportaget blev utan bild. Ibland har det till och med hänt att Olzon har fotograferat Evas intervjupersoner utan kamera. Olzon har då förklarat att han sparar bilderna i sitt inre. Att Eva blir lite sur då är inte så svårt att förstå. Nu är det dock värre än så. Eva är skitlack på Olzon mest hela tiden. Anledningen är den att hon anser att han fördärvar hela hennes karriär, och hennes liv också för den delen. Hela tidningsetablissemanget i Sverige vet om att Rosen är en väldigt kompetent journalist. Eva har fått många fina lovord och hon väntar på det där riktiga pangerbjudan - det från någon av de allra största tidningarna, men så länge hon samarbetar med K. så får alla hennes reportage finna sig i att komma i skuggan av Olzons, i hennes ögon oseriösa, bilder. Eva har vid flera tillfällen tagit upp hennes problem med sin chef och har bland annat undrat hur i helvete det kan komma sig att tidningen har anställt en sådan jubelidiot som Olzon. Hennes chef, redaktören, som för övrigt heter Bengt, har då svarat att det finns ingen annan som har ett så lågt lönekrav som Olzon har. Han nöjer sig med att få sina arbetsresor betalda. Och att han får mat förstås. För övrigt så tycker Bengt att Olzons bilder är ganska festliga. Eva tänker ofta på hur dumma män är.

K. Olzon och Eva Rosenknopp sitter bredvid varandra på ett flygplan på väg till Spanien. Tanken hade en gång varit den att de skulle gå igenom deras uppdrag på planet så att de visste precis vad de skulle göra när de kom fram. Det har bråttom och det är bara ett par timmar till deadline. En bilbomb hade exploderat mitt i Barcelona tidigare under dagen och hela staden befann sig i chocktillstånd. Hur många som hade dödats eller skadats fanns det ännu inga uppgifter om, men man befarade att minst tio personer hade mist livet. Ingen hade tagit på sig bombdådet och myndigheterna visste i stort sätt ingenting, men de misstänkte att det var ETA som låg bakom. Det kunde naturligtvis även röra sig om en galning av vilket slag som helst också, men man visste alltså ännu inte.

Just nu var Eva Rosenknopp förkrossad. Nyss hade hon varit förbannad, men nu var hon allstå förkrossad. Så fort hon hade hört talas om explosionen fixade hon fram en massa gamla fakta och reportage om explosioner, Spanien, ETA och bilar. Hon ordnade snabbt två plaster på det första flyget till Spanien och hon hämtade upp sin något berusade kollega. Hon hade känt spritlukten direkt Olzon hade satt sig i bilen och frågat hur pass full han egentligen var. Olzon hade svarat att han bara hade druckit ett glas whisky. Eva hade strax förstått att det var en väldigt grov lögn. Just nu satt nämligen Olzon och förklarade för Rosen hur mycket han älskade henne och hur mycket han respekterade henne som kvinna. Till en början hade Eva som sagt varit förbannad och skällt ut K. och bett honom skärpa sig och nyktra till så att de för en gångs skull kunde ha några bra bilder till reportaget. Hon hade dock ganska så omgående förstått att detta aldrig skulle inträffa före deadline och var nu medveten om att hennes enastående reportage skulle få klara sig utan bilder. Och ett reportage utan bilder var som att spika utan hammare. Man fick inte alls samma genomslagskraft.

- Du förstör mitt liv, sade Eva till Olzon. Fattar du det? Alla mina reportage blir förstörda på grund av dig. Antingen blir det bara en massa skitbilder eller så blir det inga bilder alls. Och nu sitter du här och är full. Vi har för fan deadline om ett par timmar.

- Men du, sade Olzon. Inte ska väl du vara ledsen. Va? Du som är så fin. Skit i tidningen nu och följ med mig till... eh.

- Du är för fan inte riktigt klok! skrek Eva. Hur du kan ha kvar jobbet är en riktig gåta. Hoppas du går och dräller på en riktigt stor bilbomb som kan banka in lite vett i skallen på dig, din jävla psykopat. Och våga bara tafsa på mig. Det gör du minsann bara en gång i livet ska du veta.
Eva letade reda på en annan plats och hoppades slippa få se Olzon åtminstone resten av sitt liv. Under tiden plockade K. fram sin polaroidkamera och tog ett par bilder av sina små whiskyflaskor som han hade köpt på planet. Han tog med sig bilderna och visade stolt upp dem för Rosenknopp.

- Se här, sade han. De här blir väl perfekta till det här resereportaget?


Detta är ett bidrag til författarskolan

Av Mikael Sjöstedt 18 mar 2003 14:46