Ordet

Ordet

Det var 5 sekunder kvar till min död. Det kan tyckas förvånande, men jag anade inget. Mitt sinne var uppfyllt av en tanke, som jag påbörjat och försökte spinna vidare på, då jag fann den intressant. Jag gnolade lite på en obestämbar melodi och plötsligt var det som jag gått emot en vägg. Det var som ett litet motstånd och jag tryckte mig igenom, trodde jag. Det var bara det att jag var inte längre till.

Att mista livet är något vi sällan funderar över, föreställer jag mig. Död är död och sedan är det slut, var vad jag själv hade trott, när jag någon gång kommit in på ämnet. Men nu befann jag mig alltså i den bisarra situationen, att jag inte längre fanns. Nyss hade jag varit en högst ordinär medelålders kvinna. Denna information var nu oväsentlig.

Det var en stor omställning, något helt utanför tidigare referensramar kan man säga. Jag kunde inte sätta mig ner och fundera, jag kunde inte gå till någon vän och be om råd, jag kunde inte ens bita på naglarna av nervositet. Mitt tillstånd av obefintlighet var förlamande. Det gick inte att komma på någonting. Jag flöt ut över alla breddar, mitt inre var mitt yttre, så jag blev utan gräns. Efter denna gigantiska förvirring, då jag var nära att slockna, upptäckte jag att det som tycktes finnas kvar var ord, inte ord på något särskilt språk, men ändå ord. Vad ska jag med ord, när det inte finns någon att samtala med, undrade jag. Men jag förstod att det första steget att ta måste vara att försöka komma åt min alldeles egna kreativitet. Åh, en sådan ansträngning, det böljade i en slags plastisk tjock massa, hit och dit, upp och ned, runt, runt, hastigt och långsamt. Det första ordet var på väg, det kände jag, vilket ord var det, måtte arbetet ge resultat, kom, kom, nästan outhärdligt, men där, en lättnad. Var. Var. Jag hade ett ord, jag kände en stor tillfredsställelse, det var ett ord, om dock bara ett, så ändå. Ett ord. Jag hade något att gripa tag i.

Det andra ordet jag med mycket möda lyckades krysta fram blev ensamhet. Vad jag förstod så var jag inte ensam, jag var hur många andra som helst, det var inte ett vi utan ett tillsammans. Där ett tredje ord! Orden kom nu det ena efter det andra, snabbare och långsammare om vartannat. Misströstan och uppgivenhet vek undan, avlöstes av glädje och en befriande känsla av rymd. Nu var det bara att fortsätta.

Av Vivian Gustin 17 mar 2003 14:20