Kärlek

Samtidigt som telefonens skrikande ökade i styrka tystnade vi över våra frukosttallrikar. Den kväljande ljudlösheten som bara bröts av ett främmande, elektroniskt surr svalde oss nästan hela; jag, mamma och syrrorna. Jag betraktade mina flingor, de simmade runt i lättmjölken och började kleta ihop sig längs porslinstallrikens blå kanter och syrrorna satt böjda över sina mackor och såg precis likadana ut som de alltid gjort, möjligen lite mer nedstämda just idag.

Till slut var det ändå mammas tomma blå ögon som fick liv och hon vann kapplöpningen om att hinna plocka upp den bruna telefonluren först. Idag var hon den enda tävlande.
"Ja?" svarade mamma och visste precis vad saken handlade om. Hon lyssnade, svarade och började gråta.
"För begravningen och blommorna. Jo, precis ett år sedan. Hej." Och så lade hon på luren och satte sig ned vid bordet igen och torkade bort tårarna alldeles innan de lossnade från hennes ansikte och träffade den svarta kaffeytan i koppen under henne.

Död, begraven och sönderruttnad för hur längesen som helst. tänkte jag. Han är död som en jävla säck potatis och så är det med det så håll käften och sluta störa oss. Köket såg ut som det alltid gjort. Samma blommiga tyllgardiner, samma randiga tapeter, samma sjukliga överskott av sticklingar och halvdöda blommor på fönsterkarmen. Och frukostbordet var precis lika rörigt som alltid, havregrynsgröt, filmjölk, flingor, ägg, limpa, hårdmackor, ost, marmelad, mjölk, strösocker, kaffe, jordgubbssylt, allt i en salig röra för att tillfredsställa alla olika smaker som trängdes på de gamla trästolarna runt om.

Men ändå var allting helt nytt, alla saker jag sett minst en miljon gånger vardera var helt nya mot min näthinna. Som om jag hade sett dem så många gånger att de tillslut raderats ur minnet och nu kunde återinpräntas i någon grå hjärncell. Förr hade den stolen, den med den röda sittdynan och avflagad målarfärg bara varit en vanlig stol. Nu var den pappas stol, det ställe där han oftast intagit sina måltider ifrån och innan den grå passaten tog hans liv den där dagen hade den bara varit en stol och jag hade aldrig reflekterat över det faktum att det faktiskt bara var han som använde den. Att det var hans.

Kvällen innan världen vände satt vi i vardagsrummet med teven på låg volym och en dålig film rullandes förbi våra ögon och soffan liksom svalde både mig och pappa hela. Det var en nött gammal skinnsoffa och mamma hade sytt söta små kuddar i bjärta färger som gjorde den både gräsligare och hemtrevligare på samma gång och när man satte sig i den sjönk man längre och längre ner, precis som om soffan var hungrig och ville ta sig ett litet mellanmål.

Vi pratade inte särskilt ofta, jag och pappa. Vi hade knappt någonting alls att säga varandra och därför blev det oftast så att vi försvann bakom teverutan när vi skulle leka familj, och fick allting att vara okej på det viset. För det var det enda gemensamma vi hade; urdåliga långfilmer sent på vardagskvällarna och förmågan att hålla käften när vi inte hade något att prata om.

Men med Sylvester Stallones ramaskrin i öronen och en lurvig, blå prydnadskudde i knät hade pappa någonting att säga den kvällen. Och som vanligt när vi för en gångs skull hade någonting verkligt att säga varandra slutade det i hysterisk gråt och hårda ord. Det handlade om lämplighet och det handlade om tonårsförälskelser och jag avrundade kvällen med att drämma popcornskålen på det lackerade bordet framför mig och yttra min hittills största livslögn.
"Jag behöver inte dig." sa jag utan att veta att det var det enda jag gjorde och utan att veta att det var det sista jag någonsin skulle säga honom.

Dagen därpå krattade jag löv i gassande sol, fortfarande förbannad på både pappa och feriearbeten och hade inte en aning om att en bil med ett roligt registreringsnummer och en påverkad chaufför precis hade kört över en älskad människa som hostade blod och led hela vägen till sjukhuset på ett vis som gjorde att ingen människa kunde meddela att det åtminstone gått snabbt och samtidigt ha hedern i behåll.

Tassandet på tå kunde i början göra mig helt vansinnig men övergick efterhand till avsky över alla de som glömde så fort nyheten överglänsts av något annat mycket mer delikat förstasidestoff. Eller kanske de som låtsades glömma och lekte att allt var som det skulle.
Alla deras krystade försök att verka oberörda, alla krystade försök att låtsas förstå och alla lyckade försök att se igenom mig och göra det lätt för sig och jag kan fortfarande inte bestämma mig för vilka jag avskydde eller kanske föraktade mest.

Alla de människor som faktiskt talade med mig om det som hänt ville jag bara snöra igen käften på och de som undvek min blick i uppehållsrummet ville jag nåla upp ögonen på och tvinga att se verkligheten. Bara så att de såg.

På årsdagen efter att en späd man på ungefär 178 centimeter och rätt utbredd flint korsade en gata i ett lugnt villaområde utan att se sig för passerade jag där förbi och kände nästan lukten av blod och bränt gummi gömma sig i syrenbuskarnas lila och rosa dofter, precis som jag gjort de senaste 365 dagarna jag gått där förbi på väg till skolan eller affären eller helt enkelt bara på väg till blommor och gummi i en lustig kombination. Syrrorna kunde undvika platsen utan skuldkänslor för de var två och behövde inte någonting mer än varandra och sin egen sorg men jag fick klara mig själv och därför var jag tvingad att varje dag stanna till och se filmen spelas upp igen.

Att se de svarta spåren efter bilens däck som suddats bort för länge sedan och att se blodet och liket och alkoholistens sönderslagna flaska sprida ut sig bredvid Kärleksbrunnen höll vansinnet och fantasierna om en pappa på jobbet som skulle komma hem till middagen och fantomstegen över golvplankorna borta. Läkaren med de roliga glasögonen pratade om ytterst lite blodspill och uteslutande invärtes skador och mamma sa att det inte fanns några spår efter däcken därför att chauffören aldrig fattat någonting förrän nästa dag men det brydde jag mig inte om eftersom jag krattat löv den morgonen och på så vis missat hela föreställningen.

Bilen girade, bromsade och slog en människa till marken alldeles innan den flög över den hjälplösa figuren och krossade dess lemmar. Och ut ur bilen klev en ångestfylld man med en flaska vodka i handen och rödsprängda ögon och han tappade allt han höll fast i när han fick se blodbadet på gatan utanför och brydde sig inte om att kliva på Kärleksbrunnen utan vände sig bara helt enkelt om och sprang medan syrenerna slog ut och gatan färgades röd. Samtidigt sken solen.

Jag skulle ha Expressens korsordstidning för idag var det tisdag och jag tyckte om att lösa korsord så jag plockade på mig den lilla tidningen och ett paket cigaretter bara för att inte verka hur töntig som helst. Damen i kassan kände mig, hon kände alla som handlade på den här affären för det var bara de som bodde i kvarteret som brydde sig om den lilla konsumbutiken i gathörnet och när det någon gång kom någon utomstående dit hände det bara en gång och aldrig mer och hon log lite snett och en aning sorgset emot mig när hon drog det röda och vita paketet med cancer förbi avläsaren och fick tjugofyra kronor av mig jämnt. Han i kön bakom mig köpte hårdmackor och mellanmjölk och jag tänkte herregud vad omodernt och insåg att han faktiskt var rätt söt och samtidigt gick solen i moln.

Utanför skjutdörrarna stod en välanvänd parkbänk och en rostig papperskorg och jag slet bort plasten och tog ut en cigarett och skulle precis kasta resten av paketet när han frågade om jag inte ville ge honom en också. Och det ville jag så vi satt där och väntade på att solen skulle dyka upp än en gång och drog halsbloss efter halsbloss medan hans mjölk surnade och hans ögon fortsatte att svälja mig. Men vi sa ingenting och det var okej.

Av Lo Eri 17 mar 2003 15:38