Alternativ till feminism

Pascalidous ovanligt naiva och genusförvirrade kolumn kan ses som ett rop på hjälp för de flickor/kvinnor som fastnat i "kvinnlighetens" fälla. Min egen, småväxta dotter gick igenom denna period då hon som 7-9 åring på 90-talet spelade hockey med killarna och fick förklarat för sig att hon inte kommer att bli lika stark som "pojkarna" men att alla "pojkar" inte heller blir det samtidigt som vissa tjejer kan bli det beroende på genetisk profil och miljö, etc.

Efter detta har hon kunnat släppa könssegregeringen totalt i sitt eget liv men upplever förstås en viss begränsning då det gäller att välja aktiviteter och samtalsiområden med "flickflickor".

Pascalidou kommer från en extremt könssegregerad kultur men växte upp under en tid då det var mycket vanligare än nu under "särartsfeminismens" gyllene epok med "pojkflickor" vilken idiotiskt reaktionär term. Dessutom verkar det som om hon aldrig fick den välbehövliga vuxna vägledning som hade kunnat förklara situationen för henne. Och även om hon själv tycker hon var "pojkaktig" och kaxig så missade hon säkert på grund av sin könstillhörighet, miljontals små tekniska/motoriska upplevelser och erfarenheter som pojkarna inte eliminerats från eftersom de haft "rätt" kön.

Det räcker inte med att spela hockey eller vara kaxig. Där en ensamstående mammas pojke lär sig av de andra pojkarna ges motsvarande flicka inte en chans att ta till sig den naturvetenskapliga teknovärlden. Hon växer ju upp i ett av västvärldens kanske mest könssegregerade system där det finns nästan vattetäta skott mellan könen då det verkligen gäller. Undantagen bekräftar regeln. Detta visade sig bland annat i Karin Sandqvists Pappa-projekt där hon påvisade hur tjejer med mer pappa- och/eller bror-kontakt blev mer självständiga och naturvetenskapligt intresserade.

Javisst, det är synd om flickor och kvinnor som på grund av mammas och socialstatens feminiserade uppfostran lämnats kvar i en rosa kammare utan teknologi etc, men det är också lite korkat att med berått mod stänga in oskyldiga flickebarn i denna kammare. Byt ut det feministiska ordet patriarkat mot könssegregering så syns världen i ett helt annat ljus.

Själv har jag absolut ingen aning om min egen "manlighet" möjligen med undantag av att jag finner tjejer mer attraktiva än män och jag trivs jättebra med det. Att kunna prata och agera med folk utan att hela tiden hålla koll på vad jag eller de har i brallorna känns faktiskt väldigt befriande.

Släpp "kvinnligheten" och "manligheten" med det snaraste så vi alla kan gå vidare tillsammans! Världen därute har faktiskt för länge sen avskaffat könssegregeringen och just därför är det visserligen förståeligt men samtidigt idiotiskt att klamra sig fast vid den. Könstillhörighet är som nationalism - ju mindre verklig sådan desto mer konstruerad.

Av Peter Klevius 15 mar 2003 12:02