SMS-tummar och mail-manier

Under dagarna på jobbet är vi uppkopplade på så många sätt det bara går. Det är ICQ, MSN, SMS och så vidare i en evig ström av trebokstavsförkortningar och dessutom, inte att förglömma, ett mer eller mindre välvalt mailprogram. Men det är väldigt praktiskt för vi behöver egentligen inte prata med någon på hela dagen. Det räcker med ett par valser över tangentbordet och allt som ska sägas är sagt. Jättepraktiskt.

Även utanför jobbet sprider sig det digitala umgänget med ett virus hastighet.

Jag skaffade min första mobiltelefon vintern 1995, i samma veva som många andra "blev med mobil". Det började bli inne att ha den "lilla" nåja, det var trots allt 1995 grunkan i jackfickan och dessutom verkade det rätt praktiskt. Nu, åtta år senare, går jag aldrig hemifrån utan den idag något mindre grunkan och de gånger det skett har jag känt mig naken.

Så att ett skapat beroende finns där kommer väl inte som en blixt från klar himmel. Men när vårt nätverk gick ner på jobbet häromdagen och alla mina kära program dog med en djup suck, insåg jag hur stort beroendet faktiskt är. Ingenting fungerade. Jag kunde varken ICQ:a med mina kompisar eller maila mina kollegor och jag kände mig fullkomligt ställd. Vad skulle jag nu ta mig till?

En kuslig känsla av total avskärmning från omvärlden började sakta ta form, trots att jag var precis lika omgiven av människor som innan nätverket stämplade in för dagen. Skillnaden var att jag nu fick söka upp de personer jag jobbade med för stunden och kommunicera med dem på riktigt istället för via ettor och nollor. Min första tanke var "Fy, vad jobbigt".

Även om det låter tragiskt är jag långt ifrån ensam om att lida av ett sådant socialt handikapp. Jag vet många som blir minst lika ställda ifall de skulle upptäcka att de stod utan mail eller annan digital kontakt med omvärlden.

Detta fick mig att börja fundera över hur tragiskt beroende vi är av tekniken och hur mycket den har avlägsnat oss från den riktiga världen, den som egentligen spelar någon roll. För jag vågar påstå att den sociala kontakten är så mycket mer värdefull utanför den digitala tillvaron.

Men när vi vill kontakta en person, till exempel för att bestämma tid för en träff, och det egentligen skulle ha gått alldeles utmärkt att ta samtalet per telefon, lyfter vi inte på luren och ringer trots att det egentligen varit både enklast och trevligast. Istället knackar vi i snigelfart fram tecken på mobilen och använder oss därmed av vad som troligen är det mest omständliga kommunikationssättet sedan Ponnyexpressen; SMS.

För att få fram ett par enkla meningar sitter man och hamrar på pyttesmå tangenter, skriver fel, backar, skriver om igen, bara för att upptäcka i slutet av SMS:et att det man vill skriva inte får plats. Gör om, gör rätt, gör riktigt. Innan man är klar med sitt SMS har troligen tidpunkten för träffen man SMS:ade om redan passerat med god marginal och tummen har för länge sedan drabbats av grav kramp. På 90-talet pratade man om musarm och det lutar åt att nästa folkåkomma blir SMS-tumme.

Men varför ringer vi inte varandra istället för att utveckla SMS-tummar? Varför släpper vi inte tekniken och börjar kommunicera som vanligt igen? Är det verkligen så hemskt att prata med varandra eller är vi bara lata? Är det inte meningen att den digitala kommunikationen ska fungera som ett komplement till övrig kommunikation snarare än som ett substitut? Eller är detta en naturlig utveckling på samma sätt som telefonen var en gång i tiden?

Det finns säkert många inte har något emot en sådan utveckling och som gärna gömmer sig bakom ICQ-skins och mailprogram. Att umgås med andra människor kan vara ansträngande, särskilt de man inte känner särskilt väl, och då kan det vara bekvämt att slänga iväg ett SMS istället för att ringa.

Men bekvämt eller ej, det är ofta roligare att få ett telefonsamtal eller en handskriven lapp istället för ett SMS, och det är trevligare att då och då få personlig post i den vanliga brevlådan istället för inboxen i mailprogrammet.

Tänk på det nästa gång du väljer digitalt framför socialt.

Av Eva Råberg 12 mar 2003 15:00