Kopparslagaren

Marie satt fallen mot väggen och benen låg fördelade över golvet som om någon hade slängt dem vårdslöst och de hade stannat där de drumlat. Det kändes som om hon hade en hackspett i huvudknoppen, djävulen återfödd, fladdrande och med allvarliga försök höll på att skapa destruktion i hjärnkanalerna. Marie bestämde sig för att överskölja den och tog ännu en klunk päroncider. Det hjälpte inte, cidern fick det att kittlas i hennes svalg och hon tyckte att detta var världens dråplighet. Ett fnissanfall blev snart till en skrattfest. Det gjorde ont i magen och huvudet bultade, men hon hade aldrig varit gladare. Huvudet dunkade förresten till takt med musiken, Fire av Scooter. Hon brast ut i skratt igen. Dunk! Dunk! Dunk!

Fiiiiiiiiirrre!

Jo, visst i hin håle brann det. I magen mest av allt, Marie kände hur illamåendet tilltog. Hon försökte blinka bort kräkkänslorna men lyckades bara få vännerna att skrocka av hennes patetiska försök. Marie visste att det var den sista Kaluha klunken som hade fått fördämningen att brista, men det gällde ju att ha kul medan man kunde. Om man inte festade nu, när annars skulle man?

"Hur mycket har du druckit Marie?" Rösten var förebrående. Källan var Daniel, en troende kristen och absolutist men som ändå följde med på varje fest, hans favorit motto var Jag blir hög på Gud och full av glädje. vilket tordes inge en korrekt bild av denna unga man. "Tjena Danne!" Gastade hon. Eller trodde sig göra det eftersom hennes stämma lät som en rostig sågklinga. Det var jäkligt festligt, hennes röst hade fått Pavarotti att svimma. Hon föreställde sig hur hennes stämband hade suckande givit upp, packat ihop väskorna och deserterat. Den här gången skrattade hon så att ögonen tårades och magen gick i kramp. Hon var på väg att lägga en pizza, om man valde att uttryckta det estetiskt. Daniel verkade komma till insikt om samma sak då han grep tag i henne och klargjorde att hon måste ut i den friska luften. Josef ställde upp på att bistå med att få henne ut. Marie kände på hans andedräkt att han likaväl hade inmundigat spirituosa. Hon ville spörja honom om varför han intog dryck, hon hade hört att araber inte fick dricka. Självklart var belägenheten så illa att hon inte hann tala, desto mindre hinna ut i det fria när hon kastade upp. Daniel slungade sig bakåt för att undvika kalaset vilket fick Josef att ta tappa balansen på grund av att Marie plötsligt hade dragit honom i armen och med en plums hade han snart doppat ena knäskålen i soppan.

Joesf hoppade upp med ett harmset utrop och begagnade kraftuttryck grundligt och länge över osisen. Nu var Marie färdig och då passade Daniel på att hjälpa henne upp. Fenomenalt nog hade hon undvikit det mesta av maginnehållet och nu var hon inte längre berusad, utan mer snurrig och trött. Vissa hade kanske förfäktat att det är samma sak men för Marie var det världens skillnad. Hennes dåsighet fick hennes ögonlock att långsamt stängas, hennes ansträngningar att hålla ögonen öppna misslyckades fatalt. Ridån höll på att gå ner.

I ett sista ögonblick av klarhet såg Marie att Daniel och festens värdinna, Anna hade fört henne till en ljuvlig och graciös bädd. Innan hon visste ordet av låg hon och drog timmerstockar i brist på bättre ord eftersom vi vet att tjejer aldrig snarkar!

Och där var festen slut för Marie, men var ej beklämda! En bakfylla av bibliska proportioner skulle förgylla hennes dag nästa dagning och föra tankarna till en lyckad samkväm.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Naseer Alkhouri 07 mar 2003 09:28