Turnering för mestarlag eller mästarlag

Den som tittar på fotboll kan inte komma undan Europacupens charm eller dess melodramatiska vykortspropaganda. Den som precis lyckats med att bli fotbollsfrälst kommer förr eller senare att komma i kontakt med denna paneuropeiska "quest for the holy grail."

Detta är en fantastisk tävling att vara i. Men den är lite bisarr. Lite märkligt strukturerad.

Du kan haffa en äldre Madridbo i vilket uppjagat tillstånd som helst bara för att dressyrartat försätta honom i sentimentalitet genom att nämna Reals storhetstid under 50-talet. Det var dock när cupen blev TV-sänd som det tog fyr:

De äldre födda på 60-talet eller tidigare pratar ofta om Njeskens, Cruyff, Haan och de andra från totalfotbollen som om det var en omtyckt svåger. Ajax tog många svenska hjärtan med en spelstil som för fotbollen betydde lika mycket som Beatles gjorde för musiken. Under 70-talet och hela vägen fram till 80-talet kom senare Liverpool med Paisly, polisonger och pilsnerpöbel och effekten blev total. Själv gick jag i Katarina Norra och fick illa kvickt lära mig namnen på de röda om man skulle få en tröja på grusplanen. Eran tog slut med tragedin i Heysel och fotbollen blev mer defensiv.

Inter kryddade turneringen med Ingmar Bergman fotboll som kallades catenaccio Italienska för dörrslag. Under 90-talet fick man då börja köpa randiga tröjor. Milan med sin holländska trojka och Juventus med sina muskelpaket var i hela sju av tio finaler. Barcelona tog även sin första trofé efter en frispark av Koeman på självaste Wembley. De svenska insatserna i denna turnering är inte stora men absolut inte osynliga. Redan 1955 så vann Djurgården med 4-1 mot Gwardia men i kvartsfinalen så blev titanerna från Edinburgh för mäktiga och deras burväktare storspelade 1-4.
Malmö FF tog sig till final 1979 efter att ha sparkat ut Monaco, AEK Aten, Grasshoppers, Austria Wien. Så stundade en final mot Nottingham Forest där Francis gjorde matchens enda mål inför 57 500 i München. Under 90-talet så satsade dock IFK Göteborg hårt, vilket gav klirr i kassan samt vinster mot det ena storlaget efter det andra.

Självförtroendet syntes när Alexandersson blev den förste på länge att snurra upp Maldini och Mikael Nilsson visade Holländarna från Eindhoven hur man skjuter frisparkar.

Efter 3-1 mot Man Utd på Nya Ullevi där man vann gruppen före just United, Barcelona och Galatasaray så började rutinerade kolumnister i fotbollspress prata om att man tyvärr kanske måste börja se Göteborg som ett respekterat lag i Europa som kunde mäta sig med de stora pojkarna.

Eftersom vi saknar erfarenheter så kan det vara värt att titta på hur lag som inte har för vana att vinna regelbundet har skött sig. Det är dock ingen glad läsning:

Blackburn firade sitt första guld i mitten på 90-talet och deras sejour i Champions League fick fiaskot mot Trelleborg att framstå som hedervärt. Få poäng och få gjorda mål, vilket hade varit pinsamt om inte måltjuven Mike Newell gjort tre stycken i sista matchen. Men det värsta var nog att Le Saux och Batty började slåss med varanandra under en match mot Spartak Moskva! Lazio hade inte vunnit på bra länge och deras efterföljande insats i Champions Leuage är nog inget man pratar högt om i klubben.

Helsingborg är den närmaste svenska referens och dom slog mycket riktigt ut Inter i kvalet efter att Sven Andersson gjort sitt livs match men mot Rosenborg, Bayern och Paris SG såg det riktigt, riktigt blekt ut.

Vad är Champions Leuage om inte en räddning mitt i veckan och en ursäkt att kunna brassa på lite bra mat och avnjuta Vieris monstruösa krafter till en carpaccio och lite Chianti som värmer i höstmörkret? Eller att fira in våren med en rafflande 5-3-semifinal, en uppvisning i fotbollspornografi på ett uteställe vid Medis i vårskymningen.

Champions Leuage är fotbollens finrum, klubbarnas rotary, best of the best. Gräddan. Den här turneringen har varit som ett europeiskt konstverk: Tämligen oförändrad och tidlös.

Under säsongen 92/93 hände dock någonting drastiskt med turneringen:

Man övergav den kliniska cup-strukturen och införde ett gruppspel med två grupper om fyra innan final. Lite senare infördes fyra grupper om fyra med påföljande kvartsfinal, semifinal och final. Därefter infördes en rad massa förändringar. Ett andra gruppspel med fyra grupper om fyra som påbörjades innan jul och därefter påföljande kvartsfinal, semifinal och final. Här tog expansionen stopp. När Arsenal mötte Juventus i nämnda andra gruppomgång den 20:e Mars i år så var Juventus redan utslagna och ställde därför upp med ett reservlag.

6 500 personer orkade släpa sig till Delle Alpi för att se Europafotboll på hög nivå. 6 500 personer...

Detta och andra incidenter har lett till att UEFA nu går tillbaka till ett mindre format i tävlingen, vilket blev offentligt för ett par veckor sedan. Detta sker dock inte förrän 2004 så vi får nog se Hysén bli ännu mer gråhårig och Kinkens virrighet kan bli den enda behållningen när Bayern och Dortmund fegar in 0-0 i den andra omgången till höstregn och epelipsiframkallande reklamavbrott.

Men det är inte i själva formatet av turneringen som det bisarra ligger: Nej, 1994 infördes nämligen kvalspel.
IFK Göteborg som då var mästare fick möta de tillika mästarna Sparta Prag. Man gick vidare och spelade bra men här finns den otäcka implementeringen: Varför kvala om man är mästarlag?

Förlorarna till kvalet fick då inte access till UEFA-cupen som tröstpris utan fick lägga undan passen. Svaret på frågan återfinns i FIFA:s och UEFA:s önskan att växa. Frågan är dock om det inte växt lite för mycket med summor på övergångar, miljonlöner, VM för klubblag, Confederation Krupp, kraschade mediabolag och TV-rättigheter med kaoutchukparagrafer. Vad det gäller just ambitionerna på Champions Leauge så har UEFA:s ledamöter pratat om att dels kvotera in gamla storlag på gamla meriter samt ha en alternativt stängd eller svåråtkomlig superliga innehållande, kanske inte alltid de bästa lagen, men de mesta. Allt för att ge absolut toppfotboll. Något sådant eller liknande skulle ha tre negativa effekter:

Den första är att denna superliga kommer alltmer att stöta sig med VM och EM ännu mer än i dag.

Den andra är att det inte är sportsligt att hela tiden ändra regler och strukturera om turneringar. Det är bra underhållning att se Barca mot Inter rocka loss men har lagen slutat 6:a eller 8:a i sina respektive ligor så är det inte sport. UEFA har tidigare försökt bli av med det irriterande momentet att andra divisions-lag når Europa genom cupspel.

Det tredje är att nuvarande eller framtida liga absolut inte får vara stängd eller svår att nå om man är mästare i sin inhemska liga. Detta är inte för att det skall bli lättare för Bajen att nå gruppspel utan för att fotbollens drama hyser en av de finaste scenern:

Outsidern, uppstickaren, den otippade, den hungrige som ger elefanterna en dans. Folk är suckers för sådana scener. Scener som är som hämtade ur Hollywoods manuslabratorier.

Det riskerar vi att missa om samma storlag bara skall möta samma storlag i cup/liga form. Det kan faktiskt bli rätt tjatigt att se Raul chippa in mål efter mål, år efter år tills fan kommer och byter av honom.

Självklart finns det supportrar i Europa som inte vill se Bajen backa hem efter fem minuter och 2-0 mot Mestarlagen Barcelona, Milan och Arsenal men alla Europas TV-tittare bor inte i de tre städerna! Fortsätter vi att i femtio år till nöta storlag mot storlag kan fotbollen mycket väl minska popularitetsmässigt på rent tjat. Nya lag kommer och andra försvinner. I bland kommer de tillbaka. Det är fotbollens självsanering.

"Den svenska ligan håller inte tillräckligt hög kvalité" sade man som skäl till att förpassa oss till kvalspel.
Jag håller med men blir det bättre eller sämre för Svensk fotboll om vi hålls utanför den Europeiska bolladelns finrum med kvalspel?

FOTNOT: Huruvida resultaten i olika matcher inkluderar straffar eller ej har ej kunnat urskönjas i de källor som UEFA erbjuder.

Artikeln har tidigare publicerats i Hammarbys Matchprogram som utkom den 31 juli 2002 i samband med matchen mot Partizan Belgrad.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 06 mar 2003 14:29