Makt - rätt att utnyttja?

Behövs makt? Frågan är klumpigt ställd. Makt är oundvikligt. Jag har makt att bestämma om jag vill bära en blå tröja. Har jag inte den makten är det någon annan som fattar det beslutet åt mig. Makten finns alltid hos någon.

Frågan är snarare om man behöver skapa makt större än den oundvikliga makten, behövs "skapad" makt? Det beror på vilket behov som ska tillfredsställas. För att komma fram till ett relevant svar måste vi beakta alla i samhället.

Vad har då människor för behov? Även detta skiftar, allt från total frihet till kvalitativ vård och skola. Med västerländska värderingar är det lättare att ge svar på vad ett fungerande samhälle har för behov: Stabilitet och demokrati. Stämmer detta? Nej, säger anarkisterna. En statsapparat, demokratisk eller ej, kränker individens frihet.

Även diktatorn opponerar sig mot detta. Demokrati skulle ju innebära att det fanns en risk/möjlighet att diktatorn förlorade sin makt. Bra, hade nog många resonerat. Då ligger ju beslutet i majoritetens händer. Men är diktatorns resonemang fel? Har inte människor rätt att använda den makt de besitter? Fidel Castro använder sin makt för att fatta beslut, precis som Göran Persson gör.

Skillnaden är att det finns ett beslut som Göran Persson avstår från att fatta, det om han ska behålla sin makt. Vad säger att han inte har rätt att fatta även det beslutet? Den svenska lagen som kräver ett val vart fjärde år.

Men är det inte en mänsklig rättighet att få använda sin makt, att fatta de beslut som man har möjlighet att fatta? Jo, skulle många förmodligen svara, så länge du inte bryter mot lagen. Diktatorn har ingen lag som förhindrar honom från att fatta alla beslut, rättfärdigar då inte detta diktatorns agerande?

Vi går tillbaka till frågan "behövs skapad makt?". För att besvara det måste vi titta på hur samhället skulle se ut annars. Utan en skapad makt skulle, i teorin, människor ha lika mycket makt. Hur skulle ett sånt samhälle se ut? Hade människors frihet varit obegränsad eller obefintlig? Det beror på hur man ser det. Ingen skulle ha makt att fatta andras beslut, människan hade haft total frihet. Men att människan inte kontrolleras innebär att alla kan göra som de vill. Alltså skulle någon kunna beröva mig min frihet.

Är detta resonemang bara en definitionsfråga, som frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt? Nej, snarare handlar det om vilken tilltro man har till människan. Utan att antyda att människan är opålitlig, skulle det säkraste sättet att bygga ett samhälle på, vara att utgå från ett obefintligt förtroende för människan. På så sätt riskerar inte samhället att falla, även om vår inställning till människan är oriktig. Väljer man å andra sidan att utgå från att människan enbart har goda avsikter, löper samhället en stor risk att falla om antagandet är felaktigt.

Ett anarkistiskt samhälle skulle vara högst olämpligt eftersom det förutsätter att alla människor enbart har goda avsikter. Behövs "skapad" makt? Ja, åtminstone i början av uppbyggnaden av samhället. Annars finns det en oacceptabelt stor risk att samhället faller.

Hur skulle ett samhälle baserat på den värsta föreställningen om människan se ut? Det skulle krävas ett starkt maktcentra som styrde staten, för att hålla ordning på människor. Stränga lagar på de flesta områden, kombinerat med en stark polis, skulle kontrollera folket. Personlig frihet skulle inte existera. Detta samhälle skulle utgöras av en stark "skapad" makt.

Behövs en stark "skapad" makt? Återigen beror det på vems behov som ska tillfredställas. I detta fall får man förmoda att det är samhällets behov. Om människan förutsätts vara ond, vill man då att personer från detta släkte ska ha den ultimata makten? Eller får makthavare automatiskt godare avsikter? Växer de med uppgiften? Både ja och nej. Makthavare blir inte bättre människor som en följd av deras makt, snarare tvärtom. Dock tvingas makthavare att bli bättre människor, eftersom de har vetskapen om att de mister sin makt om de inte sköter sig, förutsatt att det är en demokrati.

I en diktatur finns inte dessa krav på makthavaren och maktmissbruket blir därför ofta en realitet. Oavsett makthavarens ursprungliga avsikter, blir alltså dessa godare i en demokrati, en makthavare med onda avsikter kan aldrig ha långvarig makt i en demokrati.

Behövs en stark "skapad" makt? Jag har fortfarande inget svar, men en så stark "skapad" makt som förekommer i en diktatur är inte nödvändig.

Jag anser att den som besitter makt har rätt till den, trots det ibland moraliskt tvivelaktiga i dennes metoder att nå makten. Jag ska redogöra för mitt resonemang närmare. För att kunna förstå mina tankegångar måste vi först reda ut begreppen.

Makthavaren har rätt till sin makt, d v s han har en rättighet att utnyttja sin makt som han behagar. Denna rättighet har dock inget att göra med vad som, vetenskapligt bevisat, är rätt och fel. En makthavare har rätt att bestämma att 113, även om det rent matematiskt är felaktigt.

För att lättare kunna förklara kommer jag att föreställa mig en stat med en fungerande lagstiftning. När någon bryter mot lagen har denna gjort något fel, hur rätt denna än har egentligen. Men inte förrän lagen ändras kan det anses vara rätt. Lagstiftaren har den ultimata makten. En man som har ambition att bli diktator i en demokrati, kommer att bryta mot lagen under processen ända tills han har lyckats ta makten. När han väl är diktator har han besegrat den högsta makten, lagstiftaren, vilket gör att den har förlorat sin makt. Diktatorn besitter nu den makt som den tidigare lagstiftaren hade innan och diktatorns beslut måste anses vara rätt. Diktatorn lagstiftaren har den ultimata makten.

När man har förstått mitt resonemang kan man ställa en rad frågor. Hade Hitler rätt att döda miljoner judar? Hade Saddam Hussein rätt att använda kemiska vapen mot sin befolkning? Det kan låta absurt att svara ja på de frågorna. Men faktum kvarstår att någon måste fatta ett beslut om vad som är rätt och fel. Om inte den högsta makten skulle göra detta, vem skulle då göra det? Jag har ännu inte kommit fram till något svar.

Eftersom Hitler och Hussein inte hade blivit besegrade när besluten fattades, var de den högsta makten. Dessa två kunde inte undvika att bestämma att något är rätt eller fel så länge de inte avsäger sig sin maktposition eftersom de ledde en diktatur. En demokratisk makthavare hade inte behövt ta ställning till dessa beslut eftersom de oftast finns besvarade i samhällets lagstiftning. Hitler och Hussein måste alltså fatta följande beslut; ska man avrätta judar och ska man använda kemiska vapen mot sin egen befolkning. Att det moraliska i de beslut som fattas sedan kan diskuteras är en helt annan fråga.

Man kan också argumentera mot mitt resonemang genom att hävda att alla har rätt till sitt liv och att en makthavare inte har rätt att släcka detta. Naturligtvis kan jag, moraliskt sett, inte argumentera mot ett sådant påstående i dagens samhälle med dess efterföljande värderingar.

Däremot finns det inget argument som stödjer att detta skulle vara en obestridlig sanning. Lika gärna som man kan hävda att det är en utveckling av mänskliga värderingar, kan man påstå att det är svängande "värderingskurva", som låg- och högkonjunktur. För bara några sekler sedan var ju opinionen en annan; Svartas liv var inte mycket värda, längre fram i historien ansåg man att psykiskt sjuka inte var berättigade till ett humant liv.

Vad är det som säger att våra nuvarande värderingar är de rätta? Hur kan vi vara säkra på att våra åsikter, om hundra år, inte har svängt igen? Bättre utbildning och en växande medvetenhet är svar jag har fått. Dock besvarar inte detta min fråga utan är snarare en demonstration av hur samhällets nuvarande värderingar och åsikter påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Det finns alltså inget definitivt svar, bara mer eller mindre troliga utfall.

Rätten till makt ligger hos den som, för tillfället, har den. Denna ståndpunkt öppnar naturligtvis dörren för maktmissbruk. Man måste därför begränsa makthavarens makt. Detta skulle kunna göras med hjälp av lagar men eftersom makthavaren även styr över dessa, lägger detta mer makt i händerna på makthavaren, snarare än att det begränsar honom.

Svaret skulle då vara att inte stifta lagar, men då får man ett anarkistiskt samhälle, som inte fungerar. Lösningen blir att stifta få men stränga lagar för makthavarens egna befogenheter, inom vilka områden han har, och inte har rättighet att blanda sig i, som inte går att rubba förrän efter minst två valperioder med majoritet i riksdagen.

Jag förespråkar en stat som bara har tre ansvarsområden: polis, militär och rättsväsende. Detta är organ som förhindrar anarki samtidigt som det garanterar att individens rättigheter inte kränks och att dennas egendom skyddas.

Makthavaren ska inte ha några befogenheter utanför dessa områden. På detta sätt minimerar man risken för maktmissbruk och diktatorer som, om de hade nått makten, hade haft rätt till den. Denna ideologi kallas nyliberalism och har i modern tid utvecklats av Robert Nozick.

Det finns inget som säger att en socialistisk stat skulle vara sämre än en nyliberal stat ur ett maktperspektiv, även om man kan ha ideologiska invändningar. Däremot finns det inget som tyder på att en så stark "skapad" makt som socialismen bygger på, skulle vara nödvändig. Ett samhälle som tillåter makthavare att stifta lagar och utnyttja sin makt på många områden, har svårare att upptäcka varningssignalerna för maktmissbruk och vägen till diktatur blir betydligt kortare.

I ett nyliberalt samhälle blir den potentiella diktatorn stoppad långt i förväg eftersom han inte tillåts utnyttja sin makt inom andra områden än polis, militär och rättsväsende. Dock är detta inte en garanti för att någon inte kan ta makten med våld, något som man inte kan skydda sig emot, vilket samhällssystem man än har.

Av Marika Rådendal 05 mar 2003 09:46