Det gör svensken heligt förbannad!

Vad krävs för att uppröra och skapa blodstörtning i det svenska folkhemmet? Jo, välj ett nationalhelgon, det ska helst vara en numera död författare, skådespelare, musiker eller politiker. Idrottsman går också bra. Utlys en tävling där ett antal konstnärer får ge sin tolkning hur personen ska bli ihågkommen. Välj en lämplig plats där konstverket ska placeras, förslagsvis ett torg i födelsestaden. Var beredd på strid.

För några år sedan irrade Greta Garbos byst omkring lika vilset som hennes kvarlevor. Hennes avbild var bespottad av vissa som menade att den varken var tillräckligt lik Garbo när hon fortfarande var i livet eller att det som konstverk var tillräckligt estetiskt tilltalande. Andra försvarade bysten med liv och lem och menade att kritikerna var kultursnobbiga översittare.

Kirsten Ortweds minnesmärke över Raoul Wallenberg har säkert fått en och annan flanör att tänka på svarta gigantiska mördarsniglar, krälandes ner mot Nybrovikens vatten. Får man frammana sådana bilder till minnet av en hjälte?

I en kulturartikel i DN 2003-03-04 kan vi läsa att Vimmerbyborna inte vill ha Dan Wolgers året-runt-gröna plastgräs med små nyckfulla springbrunnar på Stora Torget till minne av Astrid. "En ren provokation" är ett av alla negativa omdömen. Inget av de övriga tre förslagen duger heller. De är antingen för abstrakta eller för allmängiltiga. Helst vill man se en öppna-famnen-Astrid, sittande på en bänk där ungar kan krypa upp. Inga konstigheter. Lätt att ta till sig. För lätt?

Kanske är kultursnobberi den mest irriterande formen av översitteri för "vanligt folk". Läs citatet ur juryns motivation till Ortweds konstverk med Dan Bäckmans fraseringar och tonalitet så hör du skitnödigheten:

"... hon närmar sig den uppfordrande gåta där kallaste brutalitet möter den oväntade uppenbarelsen av mänsklig godhet."

Går det att formulera på något annat sätt? Säkert, men då skulle vi gå miste om utmaningen att vända och vrida på de där orden, tänka till, kanske skratta åt det fisförnämna och samtidigt förundras över hur man kan krångla till det i ett försök att förmedla i ord vad ögonen ser och den känsla det sätter igång inom oss, trots att upplevelsen är olika från person till person. Typ.

Konst är för vissa enbart utsmyckning. För andra något som får oss att eftertänksamt stanna till, kanske av olika anledningar varje gång vi passerar. Käbblet varje gång ett minnesmärke ska resas handlar om respekt, eller bristen respekt. Och då menar jag, hör och häpna, respektlösheten mot konstnären.

Vad är vi "vanliga dödliga" rädda för? Att vi är lika blåsta som folkhopen i sagan om "Kejsarens nya kläder"? Att vi ska stå där, klia oss på hakan och begrundande nicka framför en röd plåtbehållare döpt till "Ångest, ångest är min arvedel" då det går upp för oss att det är en brandsläckare? Dragna vid näsan? Okunniga, okultiverade? Men gör det något att vi för en stund sett ångesten i den där brandsläckaren?

Det har sagts att kreativiteten föds ur motsatsernas förening och att en kreativ person har förmågan att sätta ihop kända föremål och begrepp till något nytt. Dan Wolgers utställning förra året, på Liljevalchs och senare på Malmö Konsthall, var komisk, varm och inte minst respektlös - mot konsten i sig. Av enkla bruksföremål och leksaker hade han skapat underfundiga, underbara utropstecken. En regelbundet fisande, mekanisk pruttkuddmaskin fick publiken att skratta högt. En jordglob med en utstickande, röd, lipande tunga i höjd med ekvatorn lämnade knappast någon oberörd. Två pallar på varandra blev ett älskande par. Det värmde i hjärtat.

Tack och lov finns människor som vågar utmana, som ser möjligheter och inte presterar det förväntade, det insmickrande. Om de inte fanns skulle torget i Vimmerby redan vara fyllt av naturtrogna statyer av en Emil full av hyss, en kaxig Pippi och en odräglig Karlsson på Taket. "Ängsbacke med springbrunnar" och här och var uppåtriktade spotlights mot stjärnhimlen låter som en dröm.

Vidga vyerna. Våga. Det skulle Astrid sagt.

Av Anna-Carin Collin 05 mar 2003 13:30