Konservatism till historiens sophög

Jag är personligen anhängare av alla slags liberalism utom den ekonomiska. När det gäller ekonomi ansluter jag mig till de grupper som föredrar blandekonomi eller någon form av planerad ekonomi.
Om de konservativa och liberalerna någon gång i framtiden förlorar kontrollen över media och blir kritiskt granskade för sin politik under 1900 - talet förutsäger jag att kritiken mot i synnerhet de konservativa kommer att bli hård. Under Napoleonkrigen betecknades slaget vid Leipzig som "folkslakten". 1914 började ett krig som kan benämnas som en massfolkslakt. De ansvariga för denna folkslakt var utan tvekan dåtidens konservativa regeringar.
De konservativas enfald blev också deras fall. Krigsgalenskapen under första världskriget gjorde att fredsvänner och liberala krafter fick vind i seglen under 20 - talet och i början av 30 - talet. Berlin var då en syndens och omoralens näste. Jag som växte upp i andra världskrigets auktoritära samhälle har mer och mer kommit att uppskatta detta syndens näste om man jämför det med det moraliskt upprustade nazistiska Berlin.
Vad som gör att konservatismen kommer att hamna på historiens sophög förutom ansvaret för första världskrigets massakrer, är att man valde att bilda en koalitionsregering tillsammans med nazisterna den 30 januari 1933. I och med detta beslut släpptes den nazistiska anden ur flaskan och det skulle behövas mer än 5 års krig innan denna ande kunde sättas tillbaka där den hörde hemma. Det var hela tiden beslut av konservativa politiker som hjälpte fram Hitler till en allt starkare maktställning i Europeisk politik. Den första hjälpen fick Hitler av Hugenberg och von Papen som var villiga att gå i koalition med nazisterna vid bildandet av en regering.
Nästa hjälp till nazisterna levererade den Österrikiske förbundskanslern Dollfuss när han införde diktatur och krossade Socialdemokraterna. Tack vare detta kunde Hitler utan svårighet införliva detta land med Tyskland våren 1938. Nästa införlivning av ett landområde, Sudetområdet, var det den engelske konservative premiärministern Chamberlains förtjänst att den kom till stånd. Detta försvagade Tjeckoslovakien i så hög grad att Hitler kunde lägga beslag på resten av landet våren 1939. Medan de konservativa aktivt hjälpte Hitler att komma till makten och sedan genom sin eftergiftspolitik ytterligare stärkte det nazistiska Tysklands ställning i Europa kan man fråga sig vad liberalerna gjorde för att stoppa nazisternas framfart? Svaret på frågan är nog att man inte gjorde någonting.
Om det nu var de konservativa som släppte den nazistiska anden ur flaskan och liberalerna inte försökte hindra att så skedde, vem eller vilka var det då som såg till att nazisterna åter hamnade i flaskan. Den största förtjänsten har utan tvekan de 26 miljoner ryssar och andra nationaliteter i Sovjetunionen som offrade sitt liv för att besegra nazisterna. Utan deras offer hade vi fått ett nazistiskt Europa, inte det liberala och socialdemokratiska Europa som vi har nu. Västeuropas befolkning har inte visat någon större erkänsla gentemot de Sovjetmedborgare som offrade sitt liv för att vi skall få behålla vår demokrati och mänskliga rättigheter. Den person som betydde mest i kampen mot nazismen var utan tvekan Sovjets diktator Stalin. Han har utan tvekan inte heller fått någon större erkänsla för sina insatser under kriget.
Det är paradoxalt att de liberaler som skriver svarta böcker om kommunismen och kritiserar Stalin över huvudtaget inte skulle ha haft någon yttrandefrihet i ett nazistiskt Europa som skulle blivit följden av en nazistisk seger. Det är också märkligt att liberalerna som gjorde mycket lite för att bekämpa nazismen skall kritisera de som verkligen bekämpade och besegrade nazisterna. I det här fallet gäller att tomma tunnor bullrar mest.

Av Yngve Karlsson 04 mar 2003 09:47