Två timmar i Kortedala

Det är en disig dag i november. En timma för tidigt, klockan 06.00 på pricken blir jag väckt av grannarnas ungar som springer in och ut genom ytterdörren, skrikandes bu och dragandes i trappräcket med pinnar och dyl. Dörren slår igen med ett bang varje gång! Inte det allra bästa sättet att bli väckt på! Irritationen vaknar till liv, men det är bara till att gå upp. Morgonhumöret blir därefter. Och jag efterlyser vresigt efter ökad respekt gentemot grannarna, oavsett tid på dygnet.

Jag sätter mig vid datorn och kopplar upp mig mot Internet med modemet. Tänkte motverka den begynnande irritationen och vakna upp med lite nyheter och god musik. Har kommit halvvägs i nedladdningen av ett program, när modemet kopplar bort sig själv. Strax därefter fryser sidan och det enda som hjälper är att starta om datorn med resque-nappen. Irritationen stiger några grader. Jag räknar till tio. Ibland räcker inte det, och i stunder som denna minns jag en före detta arbetskamrats visdomsord, "ibland måste finnar och ungrare räkna till hundra". Så jag fortsätter. Elva, tolv, tretton...

Efter morgonbestyren tar jag mig ut, glad över att slippa grannarna ett tag. Får dock hejda mig då det är kallt och glashalt ute. Eftersom man inte sandat blir det till att gå som en 75-åring, sakta och försiktigt, för att inte halka och bryta lårbenshalsen. Broddar har jag inga och skäms väl för att ta på mig dem för den delen också.

Precis när jag fått upp farten kommer en trevlig granne lägligt för att utbrista ett glatt "Hej granne!". Med ett leende på läpparna och ett hejande tillbaka fortsätter jag min färd, halkandes mot spårvagnshållplatsen. Faller jag väl, det vill säga att jag inte skadar mig nämnvärt, kan jag givetvis skratta åt eländet. Så pass kan jag i alla fall bjuda på. Men inom mig bor en rädsla för att falla illa.
Väl vid det lilla torget frågar en av medlemmarna i ledighetskommittén vad jag skall med dramaten till. Jag tittar till lite förbryllad, finner mig och svarar:
- Att handla mat i, och fortsätter sedan min vandring.
Att jag har hela kärran full av material till mina finsklektioner är en annan historia. Men jag är en praktiker, sen får folk tycka vad de vill. Men jag vill inte knäcka rygg eller armar för vare sig mjölk, mjöl eller socker, eller tunga böcker och pärmar.

Det dröjer inte länge förrän jag en förfrågan om jag röker. Några ungdomar ber mig därefter köpa ut cigaretter åt dem. Jag avböjer. Jag röker inte själv och anser mig inte ha någon anledning att bryta mot lagen och samtidigt hjälpa dem i deras nikotinberoende. Dessutom tycker jag att de åtminstone skall bli torra bakom öronen och vänta med att röka till de har laglig ålder inne.

En sak är klar. Det är i alla fall inget fel på kontaktsökandet i Kortedala.

På hållplatsen står ett tjugotal barn och ungdomar och väntar på att få komma in i den kommande spårvagnen. Väl inne tar de vagnen i besittning och ser den som ett rullande fritidscenter. Det skriker och gapar, samtidigt som de springer runt, för att sedan utmattade sätta sig ned. De tystnar dock inte utan fortsätter med sitt högljudda och oorganiserade tjatter. Fötterna åker med blixtens hastighet upp på sätena mittemot. Därefter spottas det på golvet.

Precis som de flesta ids jag inte säga till dem. Istället slår jag på cd-spelaren med finsk musik i på väldigt hög volym. Jag drömmer mig bort från denna helvetesvagn och önskar att jag redan var framme vid mitt resemål.

Med fasa och irritation begrundar jag allt som hänt denna förmiddag. Och min analys leder mig fram till att jag tycker att ungdomen av idag tappat respekten för både sig själva och andra. Samtidigt blir jag medveten om att jag med mitt gnälliga och bittra tänksesätt måste betraktas som väldigt gammal. Kanske är det mitt vuxna jag som förlorat sitt tålamod, när jag inte kan låta barnen vara just barn.

Min dag i november fortsätter hursomhelst in mot stan, med nya betraktelser, irritationsmoment och begrundanden.

Av Sari Hänninen 01 mar 2003 09:58