Lång vägs färd mot målet

"Its telephone for Mr Bryggman," säger mannen bakom receptionsdisken på hotell Carrera i Santiago del Chile. Om situationen hade varit en annan, skulle min man lämnat över luren till mej. Min engelska är betydligt bättre än hans. Eftersom vi är här i ett högst angeläget ärende, gör vi det som förväntas av oss. Jag överlåter till min man att agera familjens överhuvud, åtminstone synligt.

Vi känner oss ganska utelämnade. Detta är vårt livs första utlandsresa. Med reguljärflyg ända till Chile. Anna-Maria Lenngren, som skulle möta oss, befinner sej på annan ort i tre dagar.

I detta land är engelskan heller inget stort språk. "Vanligt" folk talar bara spanska. Jag får staka mej fram på min kvällskursspanska.

På kvällen promenerar två blåögda i dubbel bemärkelse, ljushylta och nervösa personer över torget, där Allende blev mördad. Med lysande neonskyltar över huvudena så känns det, där det står: "Töntiga, helt oerfarna svenska läs norrlänska resenärer."

Det finns en orsak till att vi känner oss lite illa till mods. Vi har blivit uppmanade att utge oss för att vara turister. Underliga turister från Sverige i oktober månad. Strax före valet Pinochet, så det har varit lite oroligt i landet.

Inte får man åka hiss ifred. En hisspojke får man alltid inpå. Därför springer vi ofta våra åtta våningar upp. Hellre motion än ständig påpassning.

Jag vill ju berätta för alla att min förlossning sker snart. Alldeles bestämt i morgon. Om nu min man förstod rösten i telefonluren rätt. Ingenting får gå på tok den här gången. Herregud, vad vi är nervösa!

Mycket riktigt. En bil hämtar oss utanför hotellet nästa morgon. Ut ur staden, på knaggliga vägar tar Julia socialassistenten oss med sin bil. Mitt maginnehåll rör sej i takt med guppen. Måtte bara vår pojke heter redan Jonathan vara frisk.

Vi stannar utanför ett litet hus. Julia går före oss, vinkande hela tiden, helt exalterad. Och där i rummet längst in finns han. I en spjälsäng ligger vår son.

Världen tycks stanna ett ögonblick. Det första som slår mej är, så otroligt vacker han är. Helt överväldigad tar jag honom i min famn. Två månader och alldeles styv i nacken. Han är otroligt glad och lätt att få kontakt med. Fortfarande en främling, som inte vuxit under mitt hjärta, men väl inne i hjärtat. Obeskrivligt fin.

Nu är vi i kvinnornas värld. Här är det inte Mister Bryggman som gäller. Jag kan vara den vanliga talande Vivi-Ann.

Jonathans fostermor Theresa är en underbar kvinna. Men hon har ytterligare tre spädbarn att ta hand om. I taket hänger en massa mobiler, så de små har någonting att titta på.

Det känns svårt att lämna Jonathan kvar hos fostermamman. Vi har inte tillåtelse att ta hand om honom förrän hans pass är klart. Sådana är reglerna. Varje dag mellan klockan tio på förmiddagen och sju på kvällen, får vi besöka vår son.

Tiilsammans med Anna-Maria adoptionscentrums representant besöker vi domstolen. Vilket endast är en formalitet. Denna kvinna är en tuffing, som hemtamt rör sej på männens område. Tränger sej före alla andra, när vi kommit in i domstolens vestibul. Jag nästan skäms över hennes uppträdande.

Där blir vi insläppta till en trött domare, faktiskt en kvinna. Jag i lånad vit klänning inte min färg och min man i nyinköpt kostym. Innan vi går ut tittar hon upp på mej en kort sekund. Det är tydligen Anna-Maria som är huvudperson. Lite besviken blir jag över detta. Im the mother, look at me.

Vi är i en storstad, men ser inte mycket av denna. Våra tankar upptas av annat. I mitt huvud, min mage och i hjärtat dansas det för fullt. Måste vara jitterbugg. Den avgasfyllda luften når inte våra kroppar. Våra auror tycks bilda ett ogenomträngligt lyckofält omkring oss.

Så får vi lämna hotellet för att flytta till en lägenhet. Vi delar den med ett par från Stockholm. Vilken skillnad! Nu känns allting mycket tryggare och vi kan slappna av lite.

Efter sju dagar får vi då hämta vår son. Theresa har tårar i ögonen, då vi åker. Hon säger: "Im happy." And so am I.

Så äntligen efter femton år är vi tre i familjen. Något som jag ofta fantiserat om. Nästan gett upp hoppet om att få uppleva. Ett litet barn att få älska och vårda. Vårt biologiska barn levde sitt fyra månaders liv i kuvös. Henne kunde jag bara älska innerligt, aldrig ta hand om. Det gjorde intensivvårdavdelningens personal.

Jag tror att Jonathan saknar Theresa och hennes mobiler de första dagarna.

På tionde dagen får vi åka hem. Jonathans biologiska mamma skickar en hälsning genom Anna-Maria. Hon önskar oss alla tre lycka till, samt vill att vi skickar fotografier från Jonathans tre första födelsedagar. Detta berör mej mycket. Särskilt att veta att hon valt oss utav två andra familjer. Gav oss sin pojke, då hon tyckte att vi var värda det.

Inför hemresan är vi väldigt spända. Tänk, om vi inte kommer därifrån med vår son. Det tar lång tid att checka in. En ung man erbjuder sej att bära babybagen. Jag håller hårt i den, ty jag är så rädd att någon ska ta Jonathan ifrån mej. Fasligt vilken uppståndelse han väcker. Han blir genast planets medelpunkt.

Först när vi flyger över Paris, slappnar jag av. Den långa färden är över. Åtminstone den själsliga.

Jag tänker ofta på min sons magmamma. Sänder henne kärlek och ljus. Tackar för förtroendet hon gav oss. Förtroendet att ta hand om hennes son.

Av Vivi-Ann Bryggman 28 feb 2003 16:02