Ironins tumör

Ironi är som med SÅ mycket annat här i världen: det finns bruk och det finns missbruk. Vid missbruk faller den platt och blir pinsam. Samtidigt är ironin i sin fulla utsträckning oerhört effektfull.

Den kan vara så underhållande och bitande. Så fantastiskt vacker, iskallt cynisk, svidande salt, bittert misantropisk och gravmörk. Såväl socialt som retoriskt pekar den på kreativ uttrycksfullhet och är ett härligt grepp. Och få ting inom humorns världs underhåller mig så till den milda grad som en parodierande träffsäkerhet.

Är ironin ute? Börjar den gå till överdrift, eller har den sedan länge dött med en viss generation? Jag tänker på killen i en Simpsons-episod, den om festivalen, som helt enkelt inte längre vet om han är ironisk längre.
För mig dör den aldrig.

Du ska inte läsa om ironin i sig nu. Och jag håller mig ifrån bruket av den. Agera nu istället klagomur, och lid en stund av min intolerans.

Jag befarar att folk över hela landet - kanske hela jorden -varje dag ger bränsle åt ironins belastning. Lystra nu noga till följande dialog.

- Farmen-Qristina har ju v e r k l i g en en ljuvt klingande röst.
- Hö hö hö.
- Inte.
- Hö hö hö!

Hörde du!? Låt oss titta på reprisen, med kommentatorsröst till.

- Farmen-Qristina har ju v e r k l i g en en ljuvt klingande röst. Ganska finesslös och torr utformning av ironi. Det blir för överdrivet med så stark betoning på "verkligen".
- Hö hö hö. Idiotiskt skratt.
- Inte. Här!
- Hö hö hö! Idioten igen.

Som Kellermans Rocky såväl uttryckt det: "Om man måste förklara att man just skämtat är man kanske inte så rolig." Rannsaka dig själv: har du någon gång sagt "inte" eller det avskyvärt amerikaniserande "not" i detta sammanhang bör du skämmas.

Bevisligen stör detta mig så gravt att det tar formen i skriftlig ventilation. Fenomenet är ju ingen katastrof, men det är ett hårstrå på tungspetsen. Det är ditt fel att jag måste gnälla såhär. Att jag slösar dyrbar skrivartid på sådant här trams. Skäms.

Av Anonym användare 28 feb 2003 09:47